Mutant 2305.

Han vaknade utan ens insett att han somnat. Hela hans kropp var stel. Golvet, nej marken under honom var hård och kall. Adrians hand, hans klor grävde sig ned i jorden. Han flög upp på benen, alla fyra så som han vant sig vid. Han hade enbart på sig ett par mörka byxor som slutade under knäna. Så insåg han att han befann sig i rasthagen. Med ett enkelt språng tog han sig upp i sitt favorit träd. Stammen var uppriven efter hans klor. Han satte sig till rätta på en av grenarna och spanade ut över gläntan. Lite längre bort kunde han se stängslet som han så väl visste att det strömmade hög elektricitet igenom. En rörelse fångade hans blick. Grinden ut, öppnade sig sakta.

Hon låg nu på bordet och pysslades om och hon fick samma chip och hon fick gå ut i rasthagen och hon satte sig och hon såg på honom. "vad i hela friden gör du?" Hon hostade till. "dumma svans."

Adrian betraktade kvinnan eller kanske honan var ett lämpligare ord. Det var väl självklart vad han gjorde? Han satt på sin favoritplats och väntade för att se vad som var på gång men inget av det sade han till honan. Ännu en rörelse fångade hans blick. Spindelpojken, det var alltså hit dem hade fört honom. Spindelpojken sprang på sina åtta ben emot öppningen. Utan att vända sig om försvann han ut genom den. Adrian log. Honan hade kanske hört rätt.
”Jag tror det är dags för oss att utforska”, sade han och hoppade ned på marken.
Han landade elegant på alla sina fötter och började gå emot grindarna.

Hon hoppade upp i ett träd när hon såg spindelpojken och hon höll sig uppe tills han hade försvunnit och släppte och roterade så hon hamnade på benen och hon såg på dem. "Så vem är du då?" Hon tog tag i sin omlindade svans. "De kommer hitta oss."

”No shit Sherlock”, sade Adrian med ironi i rösten.
Han hade läst dem böckerna då han var mindre och det var ett uttryck han använt många gånger och som fortfarande satt kvar.
”Du kan kalla mig Adrian”, fortsatte han sedan.
Adrians hudfärg hade återvänt till hans normala om det nu fanns något normalt med honom.
”Och du?”

Hon såg på honom. "Du behöver inte vara taskig." Hon såg sedan sig omkring. "Alice.." Hon såg träd och hon gick sakta mot ett större. "wow"

Adrian kollade sig runtomkring likt Alice, honan. Han undrade om hon visste eller förstod vad de gjort med henne men varken frågade eller berättade. Träd omringade dem. Träd verkade omringa hela stället, där de varit instängda. Adrian hörde vinden viska i trädtopparna. Det var nästan som om de sjöng.
”Ja, vi ses väl då. När de väl bestämt sig för att deras lilla experiment är över”, sade han och började vandra, denna gången upprätt.

Hon såg på honom och gick efter. "Nej. vänta lämna mig inte." Ett lågt klagande morrande lämnade hennes mun och hon slog handen för sin mun. "Förlåt det var.." Hon såg sen på sin hand. "Kan du förklara vad de gjort med mig?"

Adrian skrattade åt hennes förvånande blick. Han fick en känsla av att han borde markera revir men ignorerade den.
”Oh, de tog bara och slajsade ditt dina och satte dit lite annan. Antar att det är något kattdjur du fått likt mig, kanske annat också vet inte.”
Samtidigt som han talade visade han henne sina klor.
"Du ska vara glad, har sett en del rätt sjukt saker och du har tur att de inte ville göra något mer... exotiskt med dig."

Hon såg på honom. "De gjorde vad?" Hon morrade och vände sig mot grinden. "Vi borde döda dem." Hon såg sen på honom. "Så du tycker att jag är söt eller?"