Förbjuden kärlek

Egeria hjälpte henne på med kläderna och började sedan borsta igenom Isis långa tjocka hår och nickade. Hon gillade oftast enkla håruppsättningar bättre, skönheten kom mer till sin plats då än med en svår en som fick huvudet att likna en korp. Hon nynnade frånvarande men såg sedan Isis ansiktsuttryck i spegeln. "Det är bara ett spel för att få mer makt. Bara för att få arvingar, sedan kan både han och du ta vilka älskare ni vill." sa Egeria och försökte trösta även om det var ringa. "Jag är ledsen för din skull." säger hon medlidsamt och flätar en inbakade fläta likt en krans över hennes huvud och fäster den med en blå blomma och låter resten av håret falla i lockar. "Så, du ser underbart vacker ut." ler hon mot henne.

Isis stirrade in i sin spegelbild, ibland önskade hon att hon inte var vacker.
"Ja jag antar att det är det livet som väntar mig" sa hon trött, hon hade helst velat ha någon som verkligen älskade henne. "Det är inte något du kan göra åt och var inte ledsen för min skull. Jag är trotts allt en prinsessa jag kan få allt jag vill ha" förutom äkta kärlek. Hon tittade i spegelbilden när Egeria var klar och log tomt.
"Tack för hjälper. Jag önskar att finner sann kärlek" sa hon uppriktigt och återvände till fönstret. Hon tänkte stå där tills han anlände och sedan fick hon se vad hon skulle göra.

Egeria ler lite snett mot henne, "Ingen kan styra över mina känslor även om det går att styra över allt annat." säger hon bara för hon var ledsen för Isis skull att hon inte skulle finna kärleken som hon så högt eftersträvade.
Sedan ser hon efter Isis och börjar plocka undan sakerna de använt, "Kommer ni bo här eller förflytta till hans slott?" undrar hon, eller vad hon egentligen undrar vad om hon skulle få följa med Isis, hon var trots allt hennes ägodel, eller ja kungens men han hade gett henne till Isis. Och hon ville följa med, ty hon trivdes inte på slottet.
Men sen tar hon Isis andra klänning som hon skall lämnas så de ska tvättas och går till dörren, "Vilken klänning vill du att jag skall bära?" undrar hon lätt.

Isis vände sig inte emot henne.
"Jag vet inte. När jag gifter mig blir det hans val" sa hon enkelt. Hon skulle inte få välja själv det visste honom. "oroa dig inte du kommer få ha kvar ditt jobb" sa hon. Hon vände sig emot Egeria.
"Ta någon du känner dig bekväm i" sa hon och hörde trumpeterna blåsas, så då var de här då

"Tack" säger Egeria till båda sakerna och ler lätt. Hon hör trumpeterna och känner att hon måste skynda, "Jag kommer så fort jag är klar." säger hon och stänger dörren och skyndar för att lämna Isis klänning i tvätten hos tjänarna och sen vidare upp till sin egen kammare för att byta om. Hon skulle tillstå Isis och resten av familjen då de skulle möta den unga prinsen, Isis tilltänkta.

Isis hörde knappt vad Egeria sa hon hade stelnat till när trumpeterna genljudit. Hon tittade på vagnarna som rullade in. Hon var inte intresserad av skådespelet som visades upp. Vanliga människor lät sig imponeras av alla soldater, vagnarna, hästarna och makten. Hon ville bara få det hela överstökat. Hon tittade på vagnen när Lancelot steg ur. Han verkade inte vara minsta imponerad, han såg snarare uttråkad ut. Hon hoppades inte att han var lika tråkig som han såg ut. Hon studerade honom där hon stod i skydd bakom gardinen.
"Visa vägen" hörde hon honom säga. Hon tog ett djupt andetag, hennes hjärta slog våldsamt och hon ville inget annat än att hoppa ut genom fönstret och ta samma väg ner som bägaren.

Trots att Egeria var snabb som ögat då hon lämnade tjänarana så hörde hon de tillmälen de slängde efter henne. Hon visste att det var avundsjuka, men det sved ändå och sårade henne djupt. De som förut var hennes vänner när hon var vanlig piga avskydde henne som pesten nu.
Dock lättade det en aning så hon kom till sin kammare och öppnade sin garderob. Var det något hon älskade med sitt jobb så var det hennes vackra kläder, skulle hon visa sig bland överheten var hon tvungen att vara vacker även om klänningarna självklart var enklare än Isis.
Hon valde en vit klänning med sandaler och smycken i guld till. sedan borstade hon genom sitt tjocka röda hår och lät det enkelt falla.
Sedan går hon mot Isis rum och knackar på dörren, "De väntar er nu, ni skall möta honom och hans eskort." sa hon vänligt och väntade på Isis att hon skulle gå först som den prinsessa hon var.

Isis ville skrika till Egeria att hon inte var reda att hon inte ville. Hon ville skrika åt dem allihop att hon inte ville gifta sig med honom, men hon kunde inte. Hon var prinsessa och det var det här som förväntades av henne. Hon skulle göra det här för att hjälpa folket. Isis gick fram till dörren och tog ett djupt andetag och öppnade dörren och gick ut till Egeria. Hon tittade inte på henne, hon ville inte att hon skulle få se paniken i hennes ögon. Hon ville inte att någon skulle få se hur rädd hon var. Hon började gå mot audienssalen för att möta den man hon skulle gifta sig med. Vakterna slöt upp bakom henne och hon motstod att sucka, hon kunde ta hand om sig själv om det var så. Hon tvingade benen framåt trotts att allt hon ville var att vända. Hon stannade vid toppen av trappan.
"Får jag presentera prinsessan Isis" sa mannen som stod där. Hon tittade inte på honom utan började gå ner för trappan mot prinsen.

Egeria kände sig lite ledsen då Isis inte ens mötte hennes blick. Men hon var troligen nervös, uppjagad, ja vad visste Egeria som inte ens satt i den positionen som Isis. Det hon var glad över vad att hon inte skulle förlora sin tjänst och hamna åter bland de lägst ställda tjänarna, de som bara levde för att arbeta och knappt fick mat och kläder.
Hon höll sig bakom Isis men stannade längst upp på trappen då Isis började gå ner för att möta sin prins. Det passade inte att ha tjänstefolk så pass nära, inte vid ett sådant högtidligt och politiskt tillfälle i alla fall. Hon ser prinsen och känner vad hon avundas Isis, men mest för prinsens uppenbarelse, han var stilig, mörkt hår och själfulla ögon, i alla fall vad hon kunde se här ifrån.

Isis stannade framför prinsen.
"Prins Lancelot" sa en man som stod bredvid prinsen. Isis antog att han var Lancelots närmaste tjänare. Hon studerade honom snabbt och han log ett lätt leende emot honom. I det blonda håret och de klarblåa ögonen stack han ut. Han verkade vara gladare över det här än prinsen. Hon tittade på Lancelot som stirrade stint på henne.
"Sir" sa hon och neg lätt, han tog hennes hand och kysste den.
"My Lady" sa han och hon log enkelt som det förväntades av henne. "Låt oss vandra ut i trädgården" han höll ut sin arm och hon tog den. Hennes föräldrar log uppmuntrande emot henne, men hon gav dem en kall hatisk blick, allt det här var deras fel ingen annans. De började gå ut mot trädgården. Isis visste vad som skulle hända, han skulle fria till henne.