~PRS mellan dillen99 och AlexZz~

((I'll try to copy that. x3))

Grell ser på tavlan med ett snett leende. Han hade faktiskt inte visat upp något speciellt på träningen, fast han hade ju skrämt en av de som sett på genom att stirra på henne innan han fått tillstånd att lämna rummet. Han förväntar sig inte något högre än 8, och han gissar på att det kommer bli betydligt lägre eftersom ett - med flit - misslyckat försökt till fälla inte imponerar på någon. När hans bild kommer upp så behöver han bara se siffran i någon sekund för att inse att den tekniken faktiskt hade tjänat något syfte åtminstone när en 7 tar plats på skärmen. Hans svärdsteknik - det lilla han visade upp - verkar ha gjort sitt intryck på dem iallafall.
"Det var bra." Flinar Grell med armarna i kors.
"Vad talar du om? Det där var uselt!" Svarar Tedd viskande i hans öra.
"Tyst, tyst. Nu kommer Sannas poäng." Säger Grell och viftar framför ansiktet på Tedd.

Jag ser på Tedds misslyckade ansiktsutryck som skulle föreställa att han inte ville riva hela stället.
"oj" viskar jag när Grells 7:a hade visats. Jag trodde visst fel, han hade inte visat något speciellt tydligen.
Jag ser spännt på skärmen, mitt ansikte visas, mitt namn sägs, och siffran.
Det vart en 10. Jag öppnar munnen för att säga något men får inte fram något.
"Det var något bra idag iallafall" säger Tedd och ser från Grell till mig.
Jag vet inte vad jag ska säga, hur kunde de vara nöjda med att jag gjort det där lilla?
"Hur kunde du bara få en 7:a?" frågar jag Grell sen när alla utom vi, lämnat rummet. TV var svart och spänningen hade lakt sig för stunden.
"Jag menar, det var väll bra, men jag trodde du skulle få högre" säger jag och försöker, antagligen utan mål, att pucha honom lite.

"Sanna lilla, förstår du inte?" Frågar Grell kritiskt, det handlar ju bara om taktik. "Jag ville inte ha högre än 8 av de där dårfinkarna så jag såg till att det inte heller blev så, och därmed blev jag precis mycket mindre intressant att döda." Fortsätter han snett leende, det är en taktik som det gått riktigt bra med för många andra och nu är han mitt på skalan - en medelmåtta. Ingen farlig alls förrän i slutet. Han är ju dömd till att dö med den poängen. Fast sedan kommer man till arenan och Grell visar sig vara farlig. Speciellt när han spetsar Distrikt 1 och 4 redan första natten. Sanna också, kanske.

Jag lyssnar på honom och börjar tänka. Så jag fick högt, då kommer alla satsa på mig? Nej, jag är en tjej, inget hot, eller? Nej, klart jag är ett hot, jag är en kariarist. ((stav?*))
"Okej, jag tror jag förstår, men endå, vad visade du egentligen? Jag tror nämligen inte de underskattar dig" säger jag och ser in i hans ögon.
Han kommer ta minst två Distrikt första natten, men jag kommer inte vara delaktig, jag ska vara långt ifrån Grell.
Min taktik, ja den är speciell. Jag kommer ta några stycken, men själv, inte med någon annan. Jag tänker mycket på planen, typ hela tiden. Men den fick inte glömmas bort. Tedd räknar med att jag och Grell ska vara ett team hela tiden, att vi och 1:an och kanske 3:an ska döda allt och alla.
Men det vill inte jag, men jag hade bara nickat och hållt med när Tedd hade gått igenom vår plan med oss.

Grell flinar mot henne.
"Om de underskattat mig hade jag haft en trea på den där skärmen." Svarar han och med ett lätt skratt. "Men vi får väl inte tala om det som hände där inne, eller?" Fortsätter han med en axelryckning, han visade inget speciellt. Grell litar inte på henne, inte för en sekund har han ens tillåtit sig själv att visa ett uns av tillförlit till flickan han förväntas ta livet av. I för sig, han hade ju lyssnat och analyserat henne och hennes handlingar - och med tanke på hans ovanliga färdigheter inom människor så är det inte så svårt att fatta vad hon håller på med. "Åh, innan jag bestämmer mig för att gå, du har en väldigt smart plan, Sanna." Konstaterar han uppmuntrande, och uppriktigt, leende och lämnar rummet.

Jag ser frågande efter honom när han lämnar rummet. Hur kunnde ha vtea? Och varför litar han inte på mig? "jaja" muttrar jag efetr honom och går upp till rumet.

(Är det samma dag som intervjun är? o_o)

((alltså jag kommer inte riktigt ihåg, men jag tror det. men vi har väl en intervju nu påkvälen, sen är det väll sova och sen rdet väll dgas? ))

Jag säter mig ppå den breda sängen och kollar ut genom fönstret, om man nu kan kalla det ett fönster.
Jagser inte så mycke, bara en massa folk. Jag vet ju att man kan byta bild, men det intresserarmig inte särskilt mycke.
Det som verkligen intresserar mig är hur Grell vet så mycket om mig men endå så lite.
Jag hade inte berätt något för honom. Han var inte en sån där kille som man bara kan kasta sig i famnen och veta direkt att han kommer berätta att man är fantastisk, nej tvärt om, han. Vaksam men endå smart och realistisk.

((Låter logiskt. x3))

Grell slänger sig i sängen, kallar till sig tallrik kakor han fått smaka på någon gång i Distriktet och på tåget och på ett par middagar hitintills. Han plockar upp fatet och äter lite av kakorna samtidigt som han glor ut gom fönstret och betraktar alla människor som vandrar utanför. Det finns ett par som står och glor som fån mot honom, vilka idiotiska huvudstadsbor. Allihopa är ju korkade idioter som tycker om att se blod som plaskar på tv:n och höra dödsskrik som utstöts ur ungdomars munnar.

Sjukstörda idioter.

((Bra))

Jag känner tröttheten komma ikapp mig, att prata och le så mycket har gjort mig trött.
Jag sluter ögonen och låter mig själv falla i sömn.

En sten, en stor sten. Det är vad jag ser. Annars är det en äng, ängen består endast av gräs....Och en människa. Det är en Han. Han roppar något, något om att springa, bort, bort och så fort jag bara kan. Jag gör inget. Jag känner inte honom och han känner inte mig, eller? Han står inte så långt ifrån stenen, han har ett svärd i handen och riktar det mot stenen, fast nu ser det inte ut som en sten, utan mera som något hund liknande. Inte ett gulligt djur. Ett som man facktiskt vill springa ifrån. Han ropar mitt namn, hur vet han mitt namn? Men nu ser jag vem det är, hur kunnde jag vara så dum? det är ju.....

Jag vaknar upp av att någon skakar om mig. Det är Stanisa, min stylist.
"Hur kunnde jag låta detta ske?" jämrar hon otåligt och lite med skräck i eftertryck.
"Du måste upp, jag ska göra dig klar för din intervju som är om mindre än 2 timmar!"
Jag grimarserar med tanken på att gå upp och träffa honom igen, och alla andra som säkert är sura över att jag sovit såhär länge i onödan.