PSR Selma... & Mikaela120

[Hej Mikaela120, jag ugglade med Selma... och hon sa att det var ok om jag joinade. Hoppas du inte tar illa upp att jag tränger mig på såhär men här är jag i vilket fall.

Min Mall:
Namn:Linnea Arya Matsson.
Kön: Kvinnligt.
Ålder:17 år.
Utseende: Smutsblont, lockigt hår som räcker henne ner över bysten. Klarblåa, stora ögon. Svarta, långa ögonfransar. Rak näsa. Bred mun. Väldigt tydliga käkben. Lång och smal, har inga direkta former.
Familj: Mamma, Louise. Pappan är ur bilden, hade en lillasyster som dog i en olycka ute i sjön.
Övrigt:Nyinflyttad i staden, känner inga direkt ännu. Är elementär men är rädd för att använda sin förmåga. Föredrar att kallas Arya. Hennes pappa lämnade dem då hennes lilla syster dog, det var för jobbigt för honom.

Utökade mallen lite hoppas ni inte tog/tar illa upp.
Inlägget kommer med en gång, var inspirerad. ]

"Linnea, har du packat upp lådorna ännu?"
Hon ville ryta åt sin mamma att inte kalla henne Linnea. Varför hade de gett henne namnet Arya om de så vägrade att använda det. Linnea var så svensk, så vanligt, så inte henne. Hon drog handen genom sitt långa hår medan hennes ögon ivrigt följde orden i boken. Hon hade funnit den i en mycket gammal, liten, mysig bokaffär som hon hade hittat den sista veckan på det senaste stället där de bott. Ända sedan olyckan hade de flyttat runt. Hennes mamma sa att de berodde på hennes jobb men Arya kände liksom sin mamma rastlösheten. Det var som om de inte hörde hemma någonstans. Nej, det var hon som inte hörde hemma någonstans. Hon var ett freak och utan henne hade Nathalie fortfarande levt. Trotts det hade hon köpt boken. I nästan en halvtimme hade hon stått där med den i sina darrande händer innan hon tagit mod till sig och köpt den. Det var nästan som om det var meningen att det var just hon som skulle bli dess ägare, på ett bättre sätt kunde hon inte förklara det. Boken var mycket gammal och hade haft ett tjockt lager med damm på sig då hon funnit den. Nu satt hon i sitt nya rum som var mycket finare än henne förra. Det hade en liten fönstersoffa som hon nu satt på medan hon läste. Det var den perfekta bok hörnan och under soffan var det en hylla där hon redan planerat att mata in alla sina böcker.
Så kände hon hur något verkades förändras i luften. Den blev kallare och hennes rum verkade bli mörkare. Det började blåsa. Vinden skrek i hennes öron, hur den nu kunde göra det. Hon var ju inomhus. Hon hade slutit ögonen men öppnade dem igen då hon hörde bruset som av en eld. Då hon kollade fick hon en chock. En stor vägg med eld kom emot henne. Snabbt var hon uppe på sina bara fötter. Vad var det som var på gång? Hon kände hettan emot sig och började springa. Det var som om hon var i en mardröm, hon verkade inte kunna springa ifrån elden som bara kom närmare. Hon handlade på instinkt. Stannade, grävde ner sina tår i den våta marken. Lyfte händerna och med händerna kramades vattnet ur växterna och marken men inte bara det utan vattnet nere ifrån grundvattnet verkade också komma till hennes hjälp då hon kallade. Med ett svep släckte vattnet elden och Arya föll till marken. Tillsammans med henne föll också vattnet. Hon kollade ner på sig själv. De mörka jeansen var våta, likaså var hennes stickade tröja och linne. Arya flåsade häftigt efter ansträngningen. Sakta drog hon en hand genom den blöta ridån av hår och blickade upp emot kullen varifrån elden kommit.

Är det hon?
Är hon Vattens utvalda?
Hon verkar komma från någon annan värld. Hennes kläder är av hårdare material än våra mjuka.
Vad hände?
Arya, spinner Luft intill mig.
Arya?! Jag rycker till av förvåning.
Är hon Arya?
Arya som är lika kraftig som Vatten själv?
Jag känner tvivlet komma men skakar bort det.
Luft har aldrig ljugit för mig.
Jag tar ett djupt andetag och går fram och hjälper henne upp.
Hennes kläder är fortfarande våta och hon flåsar.
Tar det så mycket på hennes kraft?
Jag låter en liten eld sprida sig över hennes kropp så att den torkar det mesta av hennes våta kläder utan att skada henne.
Den sista fukten torkar jag bort med hjälp av Luft.
Jag kollar på henne och börjar få dåligt samvete.
Det var inte meningen att frammana en tjej från en annan värld.
Vilken familj har hon där hemma? En familj som kommer sakna henne...?
Jag faller ner på knä och böjer på huvudet med ena armen på ryggen.
"Clarissa", säger jag och sneglar upp mot henne.
Det är hon, hon som proffetsian (hur stavas det?!) talade om.
Vatten utvalda, Vatten dotter...

Arya kände snarare än såg att någon gick fram till henne. Hon andades fortfarande tungt, adrenalinet pumpade fortfarande i hennes kropp. Då hon kollade upp mötte hennes blåa blick en ung kvinnas i hennes egen ålder men något var konstigt med henne. Den unga kvinnan hjälpte henne upp utan ett ord, bara det var konstigt. Om de sett att hon hade släckt elden borde väl de spärra in henne på mentalsjukhus.
Den kalla nattluften fick henne att darra av köld. Så såg hon hur den unga kvinnan tände en eld.
Hur var det möjligt? Elden smekte henne så att kläderna torkades och så kände hon en frisk vid blåsa henne torr. Egentligen kunde hon själv skött det på ett smidigare sätt men hon ville inte använda vatten. Hon hatade vatten.
Så ser hon hur den unga kvinnan föll på knä. Ayra fnös till lite, vart hade hon kommit och vad var
Detta för knäppgök. Clarissa, trodde den unga kvinnan att hon hette Clarissa. Så slog det henne, det var den unga kvinnan, stollens namn. Hon var arg och frös fortfarande men på något underligt sätt kändes det som om hon hittat rätt.
"Vad håller du på med?" röt hon kanske en aning för hårt.
Ayra kollade runt på omgivningen. Elden hade förstört gräset, dödat de buskar som hon befunnit sig där då hon anlänt. Vilket håll var hemåt? Hon kände inte igen sig, allt såg så annorlunda ut här.
"Och var i helsike är jag?" frågade hon med en mildare ton.

Jag står en bit ifrån tjejen och Clarissa. Jag känner mig oroad för henne men samtidigt nyfiken. Vem var hon? Varför hade hon kommit hit? Jag närmar mig henne långsamt. Hon hade inte sett mig eller hört mig innan dess. Jag harklar mig.

"Ehm" börjar jag. "Jag är Linus"

Arya hörde en harkling och kollade mot det håll ljudet kommit. En ung man kom emot dem, henne och Clarissa som fortfarande stod på knä. Hans ljusbruna, korta hår lös mystiskt i månensblågulasken. Vilka var dessa människor? Ännu en gång försökte hon orientera sig men hon såg enbart skog runt omkring dem . Hur hade hon kommit hit och varför hade elden försökt ta kol på henne? Hon synade misstänksamt de andra en gång till. Linus och Clarissa, de var som om de väntade på att hon skulle göra något men vad visste hon inte.
Hennes långa ljusa hår fångades upp av vinden och flög upp över hennes ansikte. Ingen av dem hade besvarat hennes frågor och hon hade fått nog. Hon befann sig i ingenstans, hon kunde inte ens skymta något ljus av något slag i natten.
"Jaha", sade hon och fortsatte. "Jag tänker gå hem nu."
Hon visste inte vilka dem var men om det var dem som fört hit henne ville hon inte ha något med dem att göra. Hur var det möjligt att någon kunde ha fört hit henne? Hon måste svimmat eller något, bestämde hon men hon kunde inte neka att vattnet gjorde som hon sa även om hon försökte ignorera det.
Med bestämda steg vände hon sig om och började gå, bort ifrån stollarna. Tanken på hennes bok hemma i hennes rum fick en kall kåre att sakta vandra uppför hennes ryggrad. Tänk om det som stod i den vore sant men nej, det kunde inte vara det. Det var enbart en berättelse som någon hittat på.

Nej! Hon går!
Jag hoppar snabbt upp och griper tag i hennes arm.
"Arya, du får inte gå.
Om vi skulle låta dig gå så skulle du bara irra omkring här utan att veta vart du ska", säger jag och möter hennes ilskna blick. Hon rycker till när jag säger hennes namn.
Den svaga brisen har blivit en kraftig vind som blåser, ett tydligt tecken på att Luft inte är särskilt nöjd.
"Vi måste få fram din sanna skepnad.
Du måste vända ut och in på dig", säger jag allvarligt.

[Styr inte min karaktär, tack. ]

Arya ryckte till då den unga kvinnan nämnde henne namn, hur visste hon? Vinden hade åter ökat och ven i hennes öron och kanske borde den plötsliga vinden skrämma henne men det gjorde den inte. Snarare gjorde den henne argare. Clarissas ord hade ingen inverkan på henne. Vända sig ut och in? Och hur skulle hon göra det? Och inte minst varför?
"Jag måste ingenting", sade hon ilskt.
Så kollade hon bakom Clarissa emot den unga mannen, han stod där och stirrade på dem.
"Och vad glor du på?"
Arya kände hettan i ansiktet. Hon gillade inte när folk kollade på henne, oftast gillade hon inte uppmärksamhet över huvudtaget. Något slog henne då hon stirrade på Clarissa och Linus. Deras kläder var mycket olika hennes egna. För första gången lade hon märke till att det inte var snö ute som det varit hemma. Det var nära jul, inte en sval sommarkväll. Förvirrad vände sig Arya emot Clarissa igen som verkade vara den av dem som var mest kunnig. I vad visste hon inte men något var det. Det var som om någon eller något talade om saker för henne. Kanske var hon bara schizofren men Arya tvekade.
"Var är jag någonstans? Vilka är ni? Och varför skulle jag vilja vända mig ut och in? Dessutom hur kom jag hit? Och hur kommer jag hem?" frågorna flög ur henne och då hon hade fått några tillfredsställande svar så hade hon ett nytt gäng på lager.

(Förlåt! Men det var lite av gammal vana, förlåt!)

"Du är i Tirrenia.
Vi är Clarissa och Linus de enda två i hela Tirrenia som har kontroll över två element istället för ett.
De tre sista frågor hör ihop. Vare sig du vill eller inte, så måste du. Annars kommer du inte hem. Och vi kan inte föra dig hem, vi kallade på Vatten, men Vatten skickade dig.
Förlåt mig..." säger jag och pressar handen på hennes bröst och trycker av. En kombination av både Eld och Luft går in i henne.
Dörren till Dödsriket borde vara öppen nu, vi måste få fram hennes sanna skepnad.

Jag håller mig fortfarande en bit ifrån dem. Jag rycker till när mitt eget namn nämns. Jag säger inget. Clarissas tankar hörs, "Dörren till Dödsriket borde vara öppen nu, vi måste få fram hennes sanna skepnad." Jag förstod inte vad hon menade, jag sysslade inte med sådana saker. Mina starka sidor var att ta kontakt med andar och djur, att kunna röra mig ljudlöst och försvinna innan någon hann märka att jag var borta.

"Clarissa, det är säkert en dum fråga men vad menar du?"

Arya tänkte precis komma med ett gäng nya frågor då hon kände Clarissas händer på sitt bröst. Det var som en stöt gick igenom henne. Innan hon försvann hann hon inte tänka en enda tanke.

Arya öppnar ögonen, kravlar sig upp. Det är andra gången samma kväll som hon verkat förflytta sig. Hon kände sig mörbultad och då hon kollar sig om inser hon att hon är ensam. Hade de lämnat henne själv? Efter att ha gått så långt för att få henne hänga med dem? Arya tvivlade på det, det var som om Clarissa hade en plan för henne men vad visste hon inte. Vad hade hon sagt? Att de kallat på vatten? Allt kändes som ett skämt, som en dröm men de kunde det inte vara. Hon kollade ner på sin kropp och fick en chock. Hon hade ingen kropp. Rädslan och paniken tändes inom henne. Om hon inte hade någon kropp, vad hade hon då. Hon försökte lyfta handen och den träffade hennes haka men hon kunde inte se handen. Med ett skrik föll hon ner på knäna, blundade och nöp sig hårt i armen för att vakna ifrån drömmen. Då hon inte vaknade drog hon naglarna längst låren, hon kunde känna att de öppnades långa sår under hennes naglar men hur det gått till kunde hon inte svara på och hur mycket hon slet i sin hud kunde hon inte känna, se eller lukta något blod. Totalt slut sjönk hon trött ner på marken som inte var någon mark utan mer bara en dimma.