När trion vände ryggen till

Kapitel 3 - Luna Lovegood

Svetten rinner nerför pannan och faller på det långa blonda håret som är i en stor rufsig hög. Luna har vridit och vänt på sig hela natten i försök att komma undan de mörka drömmarna som hemsökt henne. Dödsätarna som jagar henne genom skogen, hennes vänner som blivit tillfångatagna och hon tvingas höra deras smärtsamma skrik, när hon hör sin mors dödsskrik vaknar Luna med ett ryck och sätter sig upp i sängen. Hon torkar bort svetten från pannan och börjar hysteriskt gråta. Hennes mage vrider sig när hon ser den gula klänningen hänga över stolsryggen, hur hade det gått igår? Hade Harry kommit undan? Vad hände med Weasley familjen? Fick de utstå crucio? Alla frågor snurrade i Lunas huvud när Xenophilius rusade in på rummet.

”Luna, Luna lugna dig. Vad har hänt?” frågar han och sätter sig bredvid sin dotter.
”Pappa jag önskar att allt var över.” svarar Luna och försöker finna luft igen. Xenophilius lägger sin arm om henne. Luna tittar förvånat på sin pappa, han har alltid funnit där för henne men han har aldrig varit den fysiska personen. Den delen stod hennes mamma för, Luna saknar hennes varma kramar, deras långa samtal på nätterna och speciellt hennes underbara doft. Hon lutade sitt huvud mot sin pappa och lät de sista tårarna falla medan de satt tysta i sin ensamhet.
”Har du hört något från Weasley?” frågade Luna till slut efter flera minuters tystnad.
”Jag var precis på väg in för att berätta att de skickat Errol, konstig liten uggla förresten, han var nära att landa på de självexploderande plommonen, det hade kunnat sluta illa. Det var nästan som förra veckan när...”
”Pappa, vad stod det i brevet?” Luna brukade klara av sin fars eviga pratande om onödiga saker men just nu ville hon bara veta hur det hade gått efter att de transfererat sig bort från bröllopet.
”Oh, jag har det här.” han räckte över brevet till Luna och reste sig upp, han kysste henne på pannan och innan han stängde dörren vände han sig om. ”Luna, jag vet inte om jag säger detta tillräckligt men jag älskar dig. Otroligt mycket” Luna kunde inte göra annat än att ge honom ett strålande leende, ett sådant leende som värmde hela kroppen och lös upp den mörka tiden. Efter att Xenophilius lämnat rummet tittade hon ner på det lilla brevet, hon kände väl igen Molly Weasleys handstil. Efter att Lunas mamma gått bort hjälpte Molly henne väldigt mycket, de hade brevkontakt i flera år och Molly var en stor del till att Luna kunde gå vidare med sitt liv, ååh vad hon hoppades på att allt var bra borta vid kråkboet. Hon öppnade brevet och det lydde:

”Kära Mr.Lovegood, tack så hemskt mycket för att ni valde att fira gårdagen med oss. Vi hade väldigt trevligt. Ja, det var väl fram tills dödsätarna valde att dyka upp. Oroa er inte! Det hände bara en liten incident med Ginny men den viftade hon snabbt bort och skrämde sedan iväg hela högen, förstår inte vart den flickan har fått sitt mod ifrån.”

Luna började fnittra för sig själv. Hon kunde se Ginny, med sitt eldröda hår börja skrika och hota dödsätarna halvt till döds. Inte konstigt att de sprang snabbare än vinden när Ginny satte igång.

”De ville åt Harry Potter. Som vi alla förstod... Men han kom undan, tillsammans med Hermione Granger och min yngste son Ron Weasley. Jag hoppas bara att de har det bra!
Försök hålla er undan från fara och hälsa din underbara dotter.
Med vänliga hälsningar Molly Weasley.”

De var inte i fara. Luna pustade ut. Hon läste brevet igen för att vara helt säker på att alla mådde bra. Hon blev dock lite orolig över Ginny, vad hade kunnat hända som fått henne så arg att hon fick iväg dödsätarna? Men det är den tuffaste tjejen Luna kände så hon blev inte speciellt förvånad.

När alla hennes tankar och oro för Weasley familjen släppt tog hon på sig en limegrön klänning och studsade nerför trappan. Xenophilius tittade upp från alla papper han försökte sortera rätt och log mot sin dotter. Luna gick till köket och började göra några mackor, när hon såg kalendern stannade hon upp. Nu var det mindre än en månad kvar tills Hogwartsexpressen skulle sätta fart mot hennes favoritplats på hela jorden. Men som en kniv i hjärtat insåg hon att den platsen hade dött med Dumbledore.

Vad skulle hon återvända till? Hur kommer Hogwarts att se ut?

MEEEER!!! UNDERBART!!!!

AWSOME, x 100000000000000

superduper den här måste jag bara läsa!

Superduperultramegabra! Meer snälla ♥

Tack så jätte mycket alla


Kapitel 4 - Dean Thomas

Huset låg i mörker och en skrämmande tystnad spred sig längst väggarna. Dean satt på sänggaveln med huvudet i sina händer, nedanför låg högar av ‘Daily Prophet’ som skrek ”Harry Potter, oönskad nr.1”, ”Fler mugglarmord”, ”Mugglarfödda samlas in på förhör” och rubrikerna ekade i Deans huvud. Han torkade sina tårar och reste sig upp. Utanför fönstret kunde han se att gryningen började närma sig, ett orange täcke började lägga sig längst horisonten och Dean drog snabbt igen gardinerna. Han vände sig mot sängen igen och satte på sig ryggsäcken, tidningarna la han i papperskorgen och sen gick han ut i korridoren. Dörren rakt framför hans rum var halvt öppet, han spanande in genom springan och såg två av sina halvsyskon sova där inne. Egentligen ville han bara gå och hålla om sina småsyskon, krama dem en sista gång och träffa dem en sista gång. Trappan knakade när han sakta släpade sig ner, han hörde att tvn fortfarande var igång när han kommit halvvägs. Dean såg sin mamma ligga i soffan, han hade inte sett henne så obekymrad på flera månader. Enda sen Dumbledore gått bort hade hon oroat sig halvt till döds om Dean, han visste att hon kämpat med hela trollkarlssaken från första början och nu när hennes son hotades från just den världen hade hennes oro gått över styr. Han smög fram och kysste henne på pannan, samtidigt som han öppnade dörren torkade han bort de sista tårarna och innan han steg ut i den varma sommarnatten kunde han höra ett förvirrat ‘Dean...?’ bakom sig.

Dörren stängdes bakom honom och han började springa. Han sprang mot den lilla skogen bredvid sjön så fort han kunde, vände sig inte tillbaka för att säga hej då till sitt barndomshem och hela sin familj. Samtidigt som han sprang hörde han sin mammas förtvivlade röst, hon skrek hans namn om och om igen. Det skar honom i hjärtat. Men vad hade han för val? Hade han stannat skulle han utsätta sig själv och hela sin familj för en enorm fara och den faran var han inte redo att utsätta dem för. När skriket dog ut hade han kommit halvvägs genom skogen och han valde att stanna upp för att andas ut lite.

Det gula huset syntes långt därifrån och doldes mestadels av träden, men han kunde en liten del av hans gamla liv. Dean visste att han inte kunde återvända så länge Voldemort var vid liv, om ens då. Voldemorts rörelse var nu så stor att de förmodligen hade kunnat klara sig utan honom, de kanske är tillräckligt starka att fortsätta hans strid mot mugglare och allt gott. Tänk om han aldrig skulle få se sin familj. Den tanken gjorde att kniven skar lite mer i hjärtat, så han slängde den snabbt åt sidan, plockade ihop sig själv och började vandra.
När Dean kände att han kommit tillräckligt långt från alla människor transfererade han sig till Thriftwood Park, han spenderade en hel sommar med sin familj på den campingen och den låg långt ute i skogen. Campingen var nästan helt öde när han dök upp, solen hade precis gått upp när Dean satte sig på en av parkbänkarna och tittade ut över campingen. Här kunde de inte hitta honom, så här kunde han stanna ett tag men han var tvungen att fortsätta vara på rörande fot. Om de skulle få tag på honom visste han att han var illa ute, att kanske vara mugglarfödd och dessutom smita från förhören. De skulle inte bara skicka honom till Azkaban, men Dean var väldigt beslutsam om att han inte tänkte bli tillfångatagen. Om han ändå hade något bevis på att hans pappa hade varit trollkarl. Då hade han kunnat ligga hemma i sin varma säng just nu, vakna upp till sin mammas mjuka röst och få leka med sina syskon hela dagen. Han hade kunnat resa tillbaka till Hogwarts om två veckor och få träffa sina vänner. Istället satt han och försökte samla ihop kraft för att sätta upp det tält han fått låna av Seamus Finnigan.

Tältet var gammalt och luktade mögel, men det hade legat uppe på vinden hos familjen Finnigan och efter att Dean förklarat att han var tvungen att gå under jorden hade de skickat tältet med deras uggla. Han var enormt tacksam, tältet var nämligen lite större på insidan, inte mycket men tillräckligt mycket för att han skulle kunna sova gott och laga mat i ett litet kök. När tältet var uppsatt och folket började röra sig ute på campingen stängde Dean om sig och satte sig mitt i tältet.

Ljuset var det enda som lös upp tältet. Dean satt som förhäxad och stirrade på flamman som dansade efter vinden. Tårarna började komma igen. Hans familj var långt därifrån och han skulle inte få se dem på hur länge som helst. Seamus Finnigan och alla hans vänner skulle åka till Hogwarts om två veckor och han skulle bara på exakt samma ställe, i detta tältet men möjligtvis på en annan plats. Oavsett vad så var han ensam.

Helt ensam.

jättebra! du skriver så bra!!

Jättebra

AWSOME!

jätte bra!!!! :'DDDDDDDDDDD