We are all alone [THG] [SV]

Skönt att höra, och tack gånger tusen! C: Hann tyvärr inte innan träningen idag och måste plugga nu... Så är ledsen men hinner inte med idag. Imorrn slutar jag rätt sent men bör ändå hinna klämma in nåt eftersom jag inte tränar.

Awsum... *bevaka*

Kapitel 2 - Utan farväl
Jag och Luca omringas av fredsväktare som skymmer sikten och tvingar oss att röra oss framåt. En känsla av hopplöshet har smugit sig på mig och mina ben känns tunga. När jag inte rör mig tillräckligt snabbt får jag en hård knuff i ryggen av en fredsväktare som är flera decimeter längre än jag, dubbelt så bred, antagligen väger tre gånger så mycket som mig och dessutom är beväpnad. Nu är kamerorna avstängda - fredsväktarna behöver inte upprätthålla sitt skådespel om att det är en ära att bli utvald till Hungerspelen längre. Jag inser att det inte skulle bli en särskilt jämn kamp om jag fick för mig att fly. Istället för att tillämpa våld blänger jag hatiskt på honom så ofta jag kommer åt, och det verkar faktiskt som det gör honom lite besvärad.
Bredvid mig går Luca, sammanbiten med blicken riktad mot marken, men inte desto mindre med en beräknande glimt i ögonen. Han försöker att se lugn ut, men hans händer är så hårt knutna att blodådrorna står ut. Plötsligt vänder han upp sina kalla, silvergrå ögon och ser rakt in i mina gröna. Jag rycker till och tankar om hur jag ser ut far genom mitt huvud. I nästa sekund stiger en kraftig rodnad på mina kinder - jag försöker intala mig att det är min skräck inför vad som väntar som fick mig att tänka på något så fånigt. Jag ruskar av mig tankarna som en hund ruskar vattnet ur pälsen och går vidare genom distriktet, alltjämt omgiven av fredsväktare med ansikten som gjorda av sten.
Plötsligt träffar det mig som ett slag i ansiktet - med största säkerhet är det här sista gången jag kommer att få se Distrikt 12. Det tycks som att samma tanke slagit Luca, för han bleknar plötsligt under beslutsamheten. Jag vrider på nacken för att få en sista glimt av stället jag bott på i hela mitt liv - alla platser jag gått till varje dag men som jag aldrig tänkt närmare på. Alla människor jag känner här som jag aldrig fäst någon större vikt vid. Och nu förs jag härifrån för att mördas i direktsändning, utan att ens få ta farväl av dom.
Vi knuffas bryskt in i Rättens hus utan att få en chans att få en ordentlig sista blick på Distrikt 12. Vi blir infösta i en hiss som sakta skramlar uppåt med en sur lukt av gammal mjölk omkring oss. Jag sneglar mot Luca som till synes avslappnat står lutad mot hissväggen. Men hans blick flackar omkring i hissen, och fastnar slutligen på mig. Paniken jag själv känt från det att mitt namn blev draget börjar nu speglas i hans ansikte, och utan att växla några ord sträcker vi fram våra händer mot varann. Hans är varm och mjuk, den har aldrig behövt uträtta något hårt arbete. Mina handflator har blivit härdade av allt de behövt göra i många år nu, och jag inser att det är en stor fördel jag har gentemot honom. Jag är van vid att klara mig själv, och jag är van vid att gå ständigt hungrig. Många kvällar har jag och mina syskon fått gå och lägga oss med hungern rivande i magen medan far är ute och super sig stupfull.

Soffan jag sjunkit ner på i väntan på att få ta farväl av min familj är lika mjuk som något som framställts i huvudstaden. Antagligen är den därifrån också. Lucas far, mr Seeder, har pengar i överflöd och Rättens hus har ett flertal gånger varit med i teve. Tolvan må ha rykte om sig att vara det distrikt som är allra mest ociviliserat, men mr Seeder kämpar hårt för att förändra det. Alla vet att han inte har en chans att uträtta det om han så hade levat förevigt - synen på Distrikt 12 har varit likadan sen upproret för 81 år sedan.
Dörren öppnas försiktigt och jag rycks ur mina tankar. En i taget kommer mina syskon försiktigt in, tätt följda av vår mor. Alla är tysta, onaturligt bleka och flera har färska spår av tårar i sina ansikten. Jag förstår direkt att mor sagt till dom att visa sig starka för min skull. Och för deras skull spelar jag med och låtsas att jag inte ser - de är starka för mig och jag inser att jag måste vara stark för dom.
Mor sjunker försiktigt ner bredvid mig i soffan, men när jag söker ögonkontakt med henne vänder hon bort blicken som om hon är rädd att bränna sig.
"Han bryr sig inte." säger jag hårt och bryter den långa tystnaden. Mor rycker till som om jag slagit henne, fastän hon vet att jag har rätt. Far bryr sig inte om mig, jag är en av hans fyra besvikelser. Silja, Minna och Linnëa är dom andra. När Robin dog i Hungerspelen började han dricka. Flera år senare lägger han alla våra pengar på sprit - han är aldrig nykter och faller vi honom inte i smaken får vi spö. Han slår inte Davin, och det skulle aldrig falla honom in att slå sin favorit Elyas. Oftast är det jag eller Silja som får stryk, men är han riktigt full slår han Linnëa med. Vi har alla tre ärr efter hans bälte på ryggarna.
"Han... Han kunde inte komma och säga..." mors röst bryts och hon tystnar. Hon klarar inte av att ta avsked. Hon klarar inte av att stå upp mot sin man. Plötsligt blir jag så trött på det, rädslan är droppen som får bägaren att rinna över. "Du är svag." säger jag lågt, så att bara hon hör. Mor stirrar förfärat på mig, det ser ut som att hon vill be mig att hålla min mun stängd, och helst aldrig öppna den igen. Hon vill inte höra fortsättningen. "Du är svag, och om du låter honom skada Linnëa..." jag fortsätter inte, men mor har om möjligt blivit ännu blekare. Jag reser mig häftigt upp, ställer mig på tå för att kyssa Davin farväl, ger Silja, Minna och Elyas som står tätt tillsammans en kram och ställer mig framför Linnëa. Jag ser länge på henne, hennes underläpp darrar och hennes ansträngningar för att inte brista i gråt syns tydligt. Jag trycker henne intill mig och viskar i hennes öra, "du kommer att klara dig. Innan du vet ordet av är jag hemma igen." Vi vet båda två att chansen att jag - en undernärd trettonåring från tolvan - kommer att vinna är minimal. Men jag påminner mig om att jag måste vara stark för deras skull. Därför tvingar jag fram ett leende, präntar in bilden av dom i mitt minne och lämnar rummet utan att se mig om.

Häjhäj. Tack sötiz! ;* Någon konstruktiv kritik att slänga i ansiktet på mig? C:

♥

Kapitel 3 - Favorit i repris
Tåget far framåt med en hisnande hastighet. Utanför fönstret svischar skog, fält, andra distrikt och sjöar förbi i en hastighet av flera hundra kilometer i timmen. Jag har aldrig varit på ett tåg förut, och om det inte vore för omständigheterna hade jag antagligen tyckt att det var oerhört spännande. Nu känns det bara tomt inuti.
Jag har inte växlat ett ord med någon sen jag sa farväl till Linnëa för ett par timmar sen. Det första Luca gjorde när vi steg på tåget var att leta upp våra handledare. Nu sitter de antagligen allihop och äter middag medan de diskuterar Lucas taktik inför de kommande Hungerspelen, medan jag sitter hopkrupen i en kupé med fönster så att jag kan se ut. Ensam. Ingen brydde sig om att vare sig leta upp mig eller insistera på att jag skulle vara med och diskutera min taktik. Jag är redan borträknad. Ingen att satsa på. Luca har visserligen alltid haft mat på bordet och folk som utförde slitgörat åt honom, men han är rätt lång och muskulös, och skulle antagligen med rätt träning bli någon att åtminstone räkna med i Hungerspelen.
Efter en stund börjar min mage att kurra och jag blir tvungen att leta rätt på de andra. Tåget består av löjligt många vagnar - det är ändå bara jag, Luca, handledarna, Enya Trinket, tågets personal och våra stylister som åker med det - och det tar ett tag att hitta rätt, men till slut kommer jag in i en matsal med blankpolerade paneler på väggarna. På bordet står mer mat än jag någonsin sett i hela mitt liv. Måltiden består av en hel parad rätter och de tycks vara inne på huvudrätterna. Bredvid Luca står en tom stol och jag sjunker snabbt ner på den eftersom jag inte tror att mina ben kommer att bära mig mycket längre. De andra ser snabbt upp men låtsas sen som att de inte sett mig. Stämningen runt bordet är tryckt och alla försök till småprat dör snabbt ut. Jag kan inte äta ordentligt utan att min arm snuddar vid Lucas eftersom det är så trångt runt bordet, och varje gång det händer blir jag varm om kinderna.
Det finns så många rätter på bordet att jag inte har en aning om vad jag ska smaka på först. Där finns olika soppor, sallader, möra köttbitar och andra delikatesser som vi aldrig har råd med hemma. Enya Trinket förmanar oss gång på gång med orden "det kommer mer mat!" men ändå äter jag mig proppmätt på ingen tid alls - när magen är så insjunken som min och kroppen van vid att fungera med ingenting som bränsle får det inte plats mycket. Luca tar det lugnare och ser mer ut att tänka på sitt bordsskick än på maten.
En kort stund senare ångrar jag bittert att jag kastade i mig maten så fort, för nu börjar jag må fruktansvärt illa. Jag reser mig upp så snabbt att stolen far i golvet med ett brak och rusar iväg mot närmaste toalett. Ingen så mycket som lyfter en blick - det är knappast första gången en unge från Sömmen äter för mycket för snabbt.
Jag väljer att inte återvända till middagen efter att jag spytt upp det jag fått i mig plus en del till. Det känns alldeles för genant, så istället väntar jag en stund och går sen in i en annan kupé där de andra redan ser på repriser av slåtterceremonierna i de andra distrikten.
Distrikten betas av ett efter ett, namn efter namn ropas upp och det är enbart i karriäristdistrikten 1, 2 och 4 det finns frivilliga.
Några stycken av all 24 deltagare etsar sig fast i mitt minne. Ett par karriärister från två olika distrikt, båda frivilliga. Den ena är en fruktansvärt kraftig pojke från Distrikt 2. Han är enorm och ser mycket nöjd ut när han kliver upp på scenen. Den andra är en något mindre flicka från fyran - hon har kort ljusblont hår och ser ut som om hon redan har vunnit, eller i alla fall som om hon inte väntar sig något annat än att återvända till sitt distrikt. Båda får rungande applåder från sina respektive distrikt och jag försöker förlika mig med tanken på att jag kommer att möta dom på arenan, där de kommer att göra allt för att röja mig ur vägen så snart som möjligt.
Från Distrikt 6 kommer en tanig flicka som halvvägs upp på scenen brister i gråt. Hon ser ut att vara ungefär i min ålder, men Enya berättar att hon är åtminstone ett par år äldre. Den sista som verkligen lämnar spår i mitt huvud är en pojke från tian. När hans namn dras reagerar han precis som jag - det syns att han inte kan tro att det är sant. Att det inte kan vara verkligt. Han har stora nötbruna ögon och lockigt kastanjebrunt hår. Han ställer sig lugnt på scenen och ser lika stabil ut som en klippa, men jag förstår att han är lika panikslagen som jag. Känslorna når bara inte fram.
Efter Distrikt 10 orkar jag inte mer. Utan ett ord reser jag mig upp och går tillbaka till kupén där jag ska sova, följd av Lucas silvergrå blick.

Jättebra!!!!!!!!! Mer!!!!!!!!!Nu!!!!!!! Känn ingen stress men den är bara så bra!!!!!!!!!!

Tack så jättemycket! ♥ Ska skriva ett till kapitel nu, om någon skriver efter mig vill säga. xD (Skriver mina kapitel direkt på mugglis då word inte fungerar på min dator för tillfället. xD)

AlexZz, men du är ju för söt. ♥

Jippie!!!!!!!