Quel fara

Åter är värdshusvärden där och han trycker sig mot henne så han kan blicka ner i hennes djupa urringning. Hon känner hans begynnande stånd mot benet och hoppas att han inte ville ta henne nu, mannen från föregående kväll hade vart hård och uthållig. Men för en gångs skull ville han inte det. "Det är jycklare och liknande här, ett följe. Jag vill att du och din bror ska befinna er ute när de är här. Locka till besökare erbjud dem dina tjänster, vad som helst när som helst. Din bror skall sitta utanför och spela på sin fiol. Alla inkomster som vanlig till mig." säger han komenderande och då hon inte svarar direkt får hon ännu en örfil av honom och niger snabbt och säger, "Ja, sir." innan han äntligen försvinner.

Det tog inte lång tid innan hon var på gott humör igen. Nathaneal hade charmat en äldre dam med en av sina trollkonster och de hade fått varsitt stort äpple som de åt girigt på medan de satt vid den lilla dammen som låg lite avsides. Aurora kunde inte annat än le. Det hade än så länge varit en bra dag även om det verkade som om Yaana styrdes med en järnhand. Aurora hade fått uppfattningen att soldaterna verkade mer rädda för vad som befann sig i staden än utanför men hon slog bort tanken. Hon följde en ung smutsig flicka med blicken. Flickan var mycket mager med söndriga kläder. Hon kände empati för flickan, flickan hade kunnat vara hon slog det henne om hon inte hade varit den hon var. Aurora kastade en blick emot Nathaneal som verkade vara djupt koncentrerad.
”Vad håller du på med?” frågade Aurora.
Hon kände igen hans ansiktesuttryck, han sökte efter kraften inom sig.
”Det är något konstigt som om något förstärker allt…”
Aurora kunde inte förstå vad han pratade om. Istället drog hon sjalen tätare om sig och fortsatte att följa flickan med blicken.
”Vi borde gå tillbaka, de är klara nu så vi slipper allt jobb.” sade Nathaneal och log emot henne.
Aurora hade en tendens att försvinna då det fanns jobb att utföra. Även om hon hade talang för det mesta så gillade hon bara att vara ifall hon inte var tvungen att göra något. Hennes far hade kallat henne sin lilla prinsessa. Hon log vid tanken på sin far som försvunnit för så länge sedan utan det minsta spår.
”Vi tävlar.” sade Aurora och satte springande av emot platsen där de lämnat de andra tre.

[Inser nu att de kanske borde tagit sig till världshuset i detta inlägg men det får komma i nästa. ]

"Kom Lanc, du ska få spela ute i solen." ler hon och han tar sig kännande ut och hon bär ut hans pall, han låter henne inte bära fiolen. Fiolen är hans käraste ägodel även om han inte ens äger den.
Han sätter sig på pallen och ber henne berätta det hon ser. Hon berättar om hur de ser ut om hur de sätter upp allt och, ja om allt det som var så nytt.
"Vår konung kommer säkert." säger Lancelot och Lavinia instämmer. Då skulle kungen övernatta här, det var trots allt stadens finaste värdshus och kungen ville ha henne i sin säng som alltid och hon rös vid blotta tanken.
Men nu skulle hon inte förmörka sitt sinne med detta. Även om hon skulle utföra sina tjänster så kanske hon han med att se lite av det härliga och Lancelot kunde höra allt.

De nådde fram till de andra och precis som Nathaneal hade sagt så hade de satt upp tältet till Heddi men hon kunde inte se att de satt upp hennes pallar och de skisser hon alltid brukade ha som display. Hon såg i deras leende ansikten att de gjort det medvetet. Utan att säga något tog hon sina saker men istället för att sätta upp dem utanför Heddis tält som hon annars brukade begav hon sig in bland marknaden som började fyllas med folk.
”Glöm inte att vi har träning ikväll”, ropade Cennon efter henne och hon kunde inte annat än ge honom en ilsk blick.
Aurora hade svårt att kontrollera sitt humör som alltid varit hett. Hade det inte räckt med att hon hade dåligt tålamod?
Hon älskade alla ljud och dofter runtomkring henne. Då hon vandrade lyssnade hon till folks samtal, stannade vid några olika stånd och betraktade speciellt de fina smyckena. Ett fångade hennes intresse mer än de andra. Det var ett halsband som hade ett läderband med ett litet smycke gjort av något slags stål. I stålet var det en stor ek ingraverad och vid dess innersta mitt var en liten grön pärla. Hon smekte dess form men då hon såg mannens blick som stod i ståndet lämnade hon det. Värmen hade börjat flamma upp inom henne igen men hon kunde inte riktigt avgöra om det var för värmen ifrån solen eller ifall det otyglade inom henne var på väg ut igen. Hon fortsatte igenom marknaden tills hon kom till en gata som verkade något lugnare. Gatan hon befann sig på hade de finaste byggnaderna. Ljudet av vacker musik nådde hennes öron. Hon blundade en stund och trängde ut alla andra ljuden förutom just stråken som satte strängarna i vibbration. Det var en sorgsen melodi men som verkade glad. Hon kunde inte förklara det på ett bättre sätt. När hon kollade emot stället där ljudet kom ifrån såg hon en ung rödhårig pojke passionerat spela på sin fiol. Det var många som stannade en stund för att lyssna och det var det perfekta stället för henne att måla. Innan hon gick fram till honom, skissade hon av den lilla scenen. Hon försökte verkligen fånga pojkens passion och den vackra musiken men hon var inte riktigt nöjd vilket hon aldrig var. Så gick hon upp emot honom och trängde sig fram igenom den lilla folkförsamlingen.
”Hej, du spelar himmelskt. Är det okej om jag sätter mig och målar här jämte dig?”
Hon förväntade sig att pojkens slutna ögon skulle slåss upp och blicka upp emot henne men istället verkade han inte riktigt se henne utan kollade en aning jämte henne.

[Vilket äckel den dära värdshusvärden är. ]

(Hahaha xD jag vet xD)

Lavinia som alltid hade ett öga på sin bror, såg en ung kvinna, en av de som kom med följet stanna och prata med honom. Hon verkade visserligen snäll, men hon skulle inte få göra hennes bror illa, han var så försvarslös.
Hon tog sig fram mot dem genom den lilla grupp som hade stannat och lyssnat på honom och gett honom ett par slantar och hör honom svara henne. "Tackar allra ödmjukast miss, Vad målar du?" frågar han men nickar utan att upphöra med sitt spelande.
Lavinia kom fram till honom och la en hand på hans axel och granskar kvinnan ingående, "Hon är en av de som kom med följet Lanc, hon som målar så himelskt vackra tavlor." berättar hon och ser sen rätt framt på henne. "Lancelot ser inte, ta inte våra pengar bara annars får vi inte mat på en vecka. Och växande pojkar behöver det." säger hon medveten om att både hon och Lanc såg ut som magra stackare.

Aurora betraktade den lilla magra pojken. Han var väldigt vacker med det röda håret emot den ljusa hyn. Hon log emot honom även om hon inte kunde förstå om han uppfattade det. Då han nickade började hon göra iordning. Satte ner först sin pall och sedan den andra på den torra, dammiga vägen.
”Oh, jag skissar av människor för det mesta. De verkar gilla att bli avmålade men gör lite andra skisser och målningar ifall jag blir ombedd och då jag känner för det.” svarade hon lätt på hans fråga.
Aurora kunde se en ung kvinna komma fram till pojken medan hon talade. Den unga kvinnan hade likt pojken eldrött hår och var precis lika mager. Hon lade en skyddande hand på pojkens axel men pojken fortsatte ostört att spela vilket imponerade henne ännu mer. Pojken var otroligt duktig, han hade talang. Kvinnans ord fick henne att rodna en aning. Aurora möter hennes granskande blick och de klarblåa ögonen. Likt pojken var hon väldigt vacker. Hon log lite lätt emot den unga kvinnan och valde att inte svara på hennes kommentar.
”Mitt namn är Aurora”, sade hon istället.

Lavinia ler mot Aurora, "Lavinia och detta är som sagt Lancelot." säger hon men stelnar till då hon ser en mörk skugga torna sig över dem. "Jag har inte gett er husrum för att du skall småmrata, din slyna." sa han vasst och slog till henne hårt över kinden och närmade sig hotfullt Lancelot. Snabbt ställer hon sig framför sin bror beskyddande och tar emot slaget som är ämnat för honom. Värdshursvärden, som var en stor man med mycket muskler och fett morrar illsket och rycker åt sig det Lancelot tjänat och stoppar ner handen i hennes urigning för att få tag det hon tjänat fast timmen inte är långt in på dagen.
Han ler och ser på henne, "Ut på gatan med dig och kom inte hit igen försen till kvällen då har du vår konung här och han behöver dig." säger han och pekar på Lancelot, "Annars vet du vad som hönder." säger han hotfullt och vänder sig sedan mot Aurora.
"Välkommen till vår stad miss, hoppad ni väljer mitt värdshus att övernatta i. Vi är det bästa." säger han inställtsamt och fjäskande och berömmer sedan hennes målningar.

Aurora hoppar till en aning då den stora, feta mannen dyker upp och hon känner ilskan och värmen väckas till liv. Hon kastar en snabb blick på Lavinia innan hennes syn skyms av värdshusvärden. Hans välriktade ord till henne rinner av likt vattnet på ett äpple.
”Om ni är det bästa så tror jag redan att mitt lilla följe planerat på att övernatta hos Er.”
Hennes röst speglade inte hennes känslor för mannen som var allt annat än positiva. Det finns inget som avslöjar en mans karaktär mer än hur han behandlar sina undersåtar. Heddi var alltid den som gjorde deras planer då hon oftast visste vad som var meningen. Hon talade alltid i gåtor som bara väckte nya frågor då hon försökt förklara för Aurora. En ung dam kom fram till henne och bad om att få bli målad. Aurora la inte ner så mycket av sin själ i skissen men kunden verkade nöjd och vandrade glatt iväg. Auroras tankar befann sig hos den unga kvinnan som sålde sin kropp och pojken, det var något med dem som fick henne att vilja hjälpa men hon visste inte hur.

Värden försvinner, nöjd med sig själv att fått sällskapet att sova över där, att fått in Lancelots och Lavinias förtjänster och snart ha kungen och hans eskort här och även dem övernattade, det skulle bli ett lysande tillfälle att tjäna pengar på.
Lavinia vänder sig mot Lancelot då hon ser hans feta gestalt försvinna, "Jag måste jobba Lanc, ska sälja varor på torget." säger hon mjukt och leende till sin broder som nickade och kastsar en varnande blick på den vackra kvinnan som målade att hon skulle låta Lancelot vara.
Hon skyddade sin bror mot allt, mot slag som hon tog själv, och hon gav honom mest av den mat de kunde få dela på och sa att hon sålde varor och blev hon borta i någons säng över natten sa hon bara att hon jobbade på krogen, hon ville inte att han skulle veta, att hans vackra unga sinne skulle förstöras. Hans sinnne som kunde komponera den allra ljuvligaste musik.
Tanken hade aldrig slagit henne att hon kunde be kvinnan om hjälp att skydda Lanc då hon inte var där. Nej, erfarenheten hade lärt henne att inte lita på någon och hjälpte någon en måste man ge en gengåva och hon ägde inget förutom sin kropp och den kunde säkerligen inte gillas av Aurora.

Det hade varit en lönsamdag. Pojkens vackra musik lockade till sig de mest rundhänta kunder. De verkade alla väldigt nöjda med hennes arbete och tackade henne. Många bad henne också att komma till deras hus för att få en specialbeställd målning eller ett proträtt av familjen. Aurora tackade dem för deras beröm, hon nekade inte någon men lovade ingen något heller. Då solen började vandra nedför himlavalvet hade hon för länge sedan packat ihop sina saker och låtit värden ta upp dem till hennes rum. Ifrån börsen hade hon belönat honom med några få koppar mynt, pojken däremot gav hon några i silver och hoppades att de skulle lätta hans och den unga kvinnans börda.
”Vi ses senare”, sade hon glatt till honom då hon gick för att leta reda på Cennon.
De skulle bli tvungna att ge sig ut ur staden för att hitta en ostörd plats där de kunde träna. Hon tyckte inte att det var värt det men hon visste att Cennon skulle insistera. På vägen köpte hon sig lite bröd hos en äldre dam. Kvinnan var skrynklig med mörkblåa ögon och Aurora tyckte att det var något bekant över henne men vad kunde hon inte säga.
”Aurora”, hörde hon en röst skrika bakom henne.
Då hon vände sig om såg hon Nathanael som var fasthållen i ett hårt grepp av två soldater. Hon ilsknade till och stormade fram till dem. De var båda klädda i de blåsvarta uniformerna med varsin mantel som satt fast runt deras axlar. I deras bälten hängde det långa svärdsskidor och en av dem hade ett dussintal knivar.
”Hur understår ni er att behandla min kusin på det här sättet?” fräste hon ilskt i deras ansikten.
Spott ifrån hennes mun flög ut i deras ansikten. Nathanael såg skrämd ut. En liten skara med människor stannade upp runt omkring dem och kollade intressant.
”Han …” började den ena men Aurora avbröt.
”Att behandla en liten försvarslös pojk med våld är inget annat än fegt. Troligtvis för att kompensera för era små…”
Hon gav en menande blick emot deras skrev. Hennes ord hade effekt och den soldat som börjat tala till henne blev djupröd i ansiktet.
”Han lurade pengar av hederligt folk, miss.” sade den som inte var röd i ansiktet.
Hon såg hur hans grepp hade mjuknat men hon visste att de skulle lämna blåmärken.
”Och hur då om jag får fråga?”
Hon kände hur värmen inom sig kom till ytan. På ett sätt kände hon hur hennes självförtroende växte och hon gillade det men samtidigt så kände hon hur hon började tappa kontrollen. Soldaterna fick något konstigt utryck i ansiktet, något drömmande, hur det fungerade visste hon inte. Båda soldaterna lossade sina grepp om Nathaneal och kollade på henne som om det bara säg henne. Nathaneal gnuggade sina armar där soldaternas händer hållit honom, där blåmärkena skulle visa sig.
”Nå?” frågade hon.
”Det var som magi”, sade den ena.
”Han lurade dem med trix och trolleri. Då han vägrade visa hur han gjort så fängslade vi honom. Vi följde bara order, miss.”
Aurora kollade på Nathaneal som log brett. Inte konstigt att han vägrat. Då skulle han varit tvungen att berätta att han var en magiker, en ättling till en av de stora sju som en av Vanogs berättelser handlade om.
Så kollade hon åter på soldaterna, det var som om hon såg rött. Den ena föll ner på marken medvetslös medan den andra la sina händer om halsen och började hosta så som om han inte fick någon luft. Hon log emot dem med ett litet galet leende. En hand grabbade tag i hennes arm.
”Det räcker nu”, hörde hon Nathanaels lugnande röst.
Hon kände hur värmen sakta började tränga undan. Förtrollningen eller vad det än var soldaterna blivit utsatta för verkade börja släppa. Aurora kände hur Nathanael drog med henne in bland folkvimlet.