Tredje världskriget

Börja med att de hämtar dig i en såndär awesome grön militärbil xD eller något mer nytt......de kan ju komma och ta hela skolklasser ;P)

Oh... that's sounds cool.
Såå... då kan man börja i skolan. Och de kan läggas i såna där mlitär-lastbilar. xD
---

Vera ramlar in i klassrummet, fem minuter försenad och sätter sig helt röd i ansiktet på en tom plats. Han brukar aldrig vara sen, hennes väckarklocka var bara inte ställd som den skulle. Den var inte ställd alls, säkert en av Gustavs "små bus". Men det var inte läraren som stod vid katedern... utan en militär som ser onådigt på henne.

(Förlåt för kort... xD I'm not good at beginning stuff.)

Freja satt i klassrummet och såg förstrött ut genom fönstret, det regnade. Inte så ovanligt kanske men det kändes precis som i hennes innre, hon hade precis nu i morse fått brevet. Brevet som hade den offeciella stämpeln, den från staten. Den som obarmhärtigt hade talat om för henne att hennes föräldrar troligen var döda.
Hon märker inte vad som händer i klassrummet försen en visselpipa ljuder rätt vid hennes öra och ett knytnävslag i bänken får henne att rycka till och hon stirrar ansikte mot ansikte med en hårdhudad millitär.

Veras blicka flyger fram och tillbaka i rummet, ingen annan tycks ifrågasätta vad han gjorde här... general-militär-mannen alltså. Hon förstår inte, har hon missat något? Hon försöker komma på vad hon missat, hon kommer inte på det. Hon åt inte ens frukost i morse, hon bara tog sin väska och sprang. Var det något i tidningen? Vad. Har. Hon. Missat!?

Freja stirrar bara på honom och minns att hon borde minnas något hon inte minns. Något som var utsatt på plakat, som stod i tidningen, som sändes på TVn. Sen brevet i morse var allt bara ett virrvarv och med ens minns hon, tvångsrekrutering av barn i och över 18- årsåldern, de skulle alla bli soldater.

"Vet alla vad jag gör här? Du, svara." Säger mannen iskallt och pekar rakt på Vera. Vera blir helt torr i munnen och svaret, som inte finns stockar sig i halsen.
"Du är här för att informera oss om tvångsintagning, sir." Svarar flickan bakom och Vera blir med ens lättad sedan livrädd när minnena forsar tillbaka till henne. Plakat, skyltar, protester, klagomål, tidningsrubriker. Allting handlade om tvångsintagningen. Alla som är 18 år, vilket betyder även hon. Hon är inte redo för det här.

"Du vet varför jag är här, ställ dig upp." skrek han åt henne och då hon inte lyder direkt får hon en örfil. Hon sitter helt paralyserad och ser på honom, ingen hade någonsin slagit henne förr. "Välkommen till ditt nya liv, sötnos." säger han bara drar upp henne på fötter och hon med resten av klassen efter sig får gå ut i snålblåsten och regnet.

"Uppställning, slashasar!" Vrålar den mannen bestämt och hela klassen ställer sig upp nästan synkat, men Vera lyckas på något sätt komma undan med sin klumpighet när en kille faktiskt slår knät i bänken och faller över bänken. Han får upprepade slag.
"Är du en idiot!? Ryck upp dig!" Fortsätter mannen ilsket och han reser sig chockat upp. Veras hjärta dunkar hårt i bröstet av skräck innan de går ut i regnet och Vera drar sin kofta lite tätare runt kroppen innan hon lyfter blicken och ser på de stora lastbilarna som står där och väntar på dem, troligtvis.

Alla i klassen går inte, det är trotts allt en blandklass, men de blir ändå ca tio stycken. Då de kommer ut, finns stora lastbilar, militärlastbilar. Freja drar efter andan, hon känner väl igen dem, de hade hämtat hennes föräldrar i en sådan, och sedan blev hon lämnad ensam. "Upp med er, era slöfockar. Om ni klarar något än att stå som fån kommer jag bli förvånad." ryter han och de kliver upp i lastutrymmet där redan flera ungar från byarna bredvid sitter skräckslagna i mörkret.

De flesta verkar helt vilsna och rädda, Vera är en av dem. Trots att hon läst böcker och sånt om krig och hur det går till är hon rätt säker på att det första som kommer hända på slagfältet är att hon blir dödad, bara så där. Hon vill inte dö. Hon vill inte se andra dö. Men hon blir ändå intvingad i de stora lastbilarna och får syn på Ronja som sitter lite längre bort. Ronjas stora dröm var att bli soldat och hon är blek. Vera sätter sig tyst bredvid sin syster och tänker med ens på att Jonas och Samuel troligen blivit hämtade också, de bor inte hemma. De kanske redan är därute och slåss... de kanske redan är döda.