LillaMee&Mort- Privat roll.

Adrian stängde ute ljudet utav talaren som stod uppe på scenen på torget. Det förväntades av han och hans familj att vara där och lyssna men han förstod inte riktigt poängen. Visst, varje dag dog pojkar, män och kvinnor men vad var egentligen meningen med det? Han drog sin hand genom sitt halvlånga, bruna hår och i ögonvrån kunde han se några flickor, något yngre än han själv stå och betrakta honom. Adrian kastade en blick på sin lillebror som också verkade se blickarna och kollade på Adrian en aning svartsjukt. De var totallt olika även om de var bröder. Adrian hade fått deras fars kroppsbyggnad. Han var lång, muskolös utav sitt arbete men hade fått deras mors gyllene ögon, olivmörka hy och bruna hår. Derek däremot var kort och tanig, ljus hy och blond lik deras far. Adrian försökte koncentrera sig på mannen igen som läste upp de män och pojkar som fallit. Några ur mängden av folk började gråta ljudligt medan andra var lättade över att deras män, pappor, söner eller bröder inte dött. I vanlig ordning kom det stora talet om hur viktigt det var att de vann kriget, inte bara för kungen utan också för de själva. Adrian stängde av öronen ännu en gång. Egentligen visste han att hans arbete bidrog till kriget och döden men han tillverkade inte enbart svärd försökte han intala sig. Han försökte se det som om han gjorde något gott och inte bara ont.

[Vet att detta är en aning mysko. ]

Bianca hörde rösterna tydligare nu. Hon tog fram sin lilla kniv ur hennes ena sko, och höll den nära bröstet. Hon steg snabbt upp och höll kniven i luften, men sänkte den snabbt när hon märkte att hon kommit till en stad. Hon granskade staden noggrant fast hon var utanför den, och märkte att det var Carora. Bianca hade lärt sig det när hon haft privatlektioner.

[ lite kort men kom inte på något .. ]

Adrian vaknade utav stridslarmet. Aldrig förr hade han hört det, aldrig förr hade de brytt sig om deras stad som ändå var ganska liten. Hans bror satte sig upp i sängen jämte honom och de kollade på varandra utan att säga något. De båda visste vad som väntade eller de trodde. Samtidigt rusade de ut i köket där deras far redan var. Han höll i sitt svärd och kysste deras mor. Adrian gav sin mor en hastig kram innan han följde deras far ut. Tillskillnad ifrån honom utan vapen. Deras stad var sårbar, de hade ingen direkt försvar men de hade aldrig behövt det.
"Ta denna", sade Adrians far och räckte honom ett långt spjut och till Adrians bror ett svärd.
Det var som om han visste att Adrian föraktade svärden som de gjorde. Utanför hörde han stål emot stål, skrik och någon som gav order. Hans far gav honom en klapp på axlen och så kollade Adrian mot sin bror innan de begav sig ut i kaoset.

Bianca började snabbt springa därifrån, men det var inte så lätt eftersom hennes klänning var tajt. Hon kollade bakåt och märkte att några följde efter henne. Biancas hjärta hoppade nästan ut ur hennes kropp. Vart skulle hon ta vägen nu? Bianca vände sig om och höll kniven i luften. Soldaterna skrattade rått och gick närmare henne.

Adrian vaknade med bultande huvudverk. Han befann sig bunden med några av de andra som överlevt ifrån hans stad. Minnet av hans fars blodiga ansikte,död gjorde att tårarna började rinna nedför hans ansikte igen. Hans sömn hade varit orolig men förvånande drömlös. Jämte honom verkade en yngre pojk vakna till. Solen var på väg upp. Varför de tagit fångar var ett mysterium för Adrian. De hade slaktat de flesta, de hade våldfört sig på kvinnorna och flickorna innan de dödat dem och så hade de dödat de yngsta men de pojkar som var i hans ålder hade fått leva. De hade bundits och sedan blivit tvingade att gå med deras erövrare. Männen eller soldaterna som kommit för att utplåna deras stad hade gröna uniformer som tillhörde Arevia. Arevia som de hade en allians med eller det var vad Adrian trott. Solen var på väg uppför horisonten. De hade inte fördats särskilt långt men han kände inte längre igen omgivningen runtomkring honom. En av vakterna hade börjat väcka de pojkar och unga män som inte än vaknat. Snart skulle de vara på språng igen. Adrian hjälpte pojken jämte sig. Han hade råkat stuka foten och Adrian kunde inte låta han dras med i kedjorna runt deras händer. Pojken hade sin arm över Adrians axlar och staplade sig framåt. Även om han aldrig talat med mer än hälften av pojkarna och de unga männen som ni var fänglslade med honom kände han en samhörighet hade bildats.

Bianca duckade när plötsligt soldaten svingade svärdet över hennes huvud. Hon stack in kniven i soldatens bröst, innan hon började springa. Benen värkte så mycket att hon hade lust att skrika. Soldaterna verkade inte bry sig om henne längre och sprang tillbaka, alla utom den döda soldaten. Nu behövde hon hjälp, hon satte sig ner under ett tjockt träd, gömd så att ingen kommer att hitta henne, hoppades hon. När Bianca hittade en blåbärs buske, lyste hon upp och åt upp bären i ett nafs. Det smakade saftigt och torrt på samma gång, men fast hon ätit bären kände hon sig yr och svimmade.

Adrians ben var som bly. Det kändes som de hade gått i flera dagar även om det bara varit några timmar. Solen hade vandrat över himeln och värmde deras ryggar. Adrians sår i huvudet hade börjat blöda igen men tur väl var det inte så farligt. Så började de sakta ner. Han kunde skymta hästar, vagnar långt där framme och fler soldater som kom att ta dem.
"Vad kommer hända oss?" frågade pojken med den stukade foten men Adrian svarade inte.

Bianca vaknade när hon hörde några ljud i närheten. Någon lyfte sakta upp henne och höll i henne hårt.
-Bianca, åhh, vi har saknat dig! sa en len och varm röst. Det var Biancas far!
-Far, jag har saknat dig med,! Jag ska aldrig springa iväg nåmer...
Biancas far släppte Bianca och ramlade själv ner. Bianca såg pilen på hennes fars rygg och började genast gråta.
-Hur mår du? skrek Bianca och kollade på sin döende far. Han lag sin hand på Biancas kind.
-Jag älskar dig, mitt juvel barn, sa han innan hans ögon föll ihop. Bianca kysste honom mjukt innan hon kollade på soldaterna från deras slott.
-För hem honom, och döda den skyldige smärtsamt! fräste hon bestämt och de gjorde som hon ville. Bianca gick hem med dom. Nu var det krig, mellan henne och de andra rikena.

Fångarna delades upp. En man som verkade vara någon form av officer gick runt bland dem. Ibland stannade han för att fråga någon något men så gick han vidare. Adrian hamnade i en vagn med unga män som var i hans egna ålder. Han kände igen dem flesta men så var det ett antal som redan befunnit sig i vagnen. De såg lika rädda ut allihoppa.
"Vad tänker de göra med oss?" frågade en som Adrian visste hette Drew. De hade träffats många gånger i staden. Drew hade varit Adrians lillebrors vän.
"Sälja oss, göra soldater av oss eller vissa säger att de matar oss till ett hemskt monster som lever på deras mark för att hålla magin borta."
Alla satt tysta och vagnen fortsatte. Dessa soldaterna satt till häst och det gick snabbare för dem att ta sig fram, vart de nu var de skulle.

[Lite fantasi brist, sorry]

( Kan de fara till Biancas stad? ;D )