Inlåsta mot sin vilja

jag vill gärna vara med! Om jag får alltså.

amanda1104 och YES

jag är ledsen men vi blir lite för många om vi är fler än fyra

Gör det något om jag läser rollet istället?

Jag antar att du kan det ^^

ja så fort de andra två mallarna har kommit kan vi börja

Namn: Samantha "Sam" Storm
Ålder: 20 år
Utseende:

Personlighet: Ganska så tystlåten och inåtvänd, är rädd för närmanden och skyggar undan för beröring.
Detta väcker minnen en oförklarig rädsla.
Ler sällan och har alltid något olyckligt drag över sig.
Kommer på: Att vackra kvinnor skall föras över till grannlandet, alla dem skall bära på en smitta, en smitta som är dödlig för att förgöra den manliga befolkningen.
Fejkad sjukdom för att bli inspärrad: Försvinner ibland in i sig själv.
Men hon låtsas att det är värre än vad det är, att hon hör röster och liknande, röster som styr henne.
Övrigt: Hon har inga minnen av barndomen och ibland hamnar hon i djupa svakor som gör att hon blir innåtvänd och skadar sig själv medvetet.
Dock är hon mycket smart och kan mer än vad man tror.

Namn: Alexander "Alex" Griffin
Ålder: 22
Utseende:
Personlighet: Alex har alltid hört till de privilegierade barnen, för hans familj är väldigt rik. Det har lätt till att han anser sig själv vara bättre än de flesta andra, och han kan verka både arrogant och kallhjärtad. Alex är envis och ger sällan upp, och han är smart och snabbtänkt.
Kommer på: Alex lyckades komma över massor med papper med datum, namn, platser och antal angående kriget.
Fejkad sjukdom för att bli inspärrad: Patologisk narcissism
Övrigt: Alex fader är en högt uppsatt person i landet, och han är bland den innersta cirkeln som ska organisera och förverkliga kriget. Det var i sin faders kontos Alex hittade pappren angående kriget. Det var fadern som fick Alex skickad till mentalsjukhuset, för han kunde inte vara säker på om Alex gick att lite på.

yeay nu kan vi börja lättaste sättet att få igång det är att börja med att de blir förda till mentalsjukhuset. Men om ni vill börja på mentalsjukhuset är det okej

Fai stod och funderade. Utan för hans fönster öste regnet ner, något han inte la märke till. Han hade sett deras namn, han hade hört deras plan. De var inte mer än barn. Skulle deras oskyldiga liv behöva offras för ett krig som skulle leda till mer förluster? Fai funderade på vem han skulle prata med, om han kunde prata med något? Att anklaga regeringen för att planera krig kunde räknas som högförräderi. Fai suckade han hade varit med om det förut, människor som dog på grund av att andra gjorde misstag. Han hade flyttat till Clow för att slippa lidandet hemma i Seresu. Ingen visste vem han egentligen var eller vad som hänt honom och så skulle det förbli. Han avbröts i sitt tänkande av att det knackade på hans dörr. Fai gick mot dörren med ett stort leende och öppnade.
"Fai D Flourite?" sa en man som stod utanför dörren, Fai nickade mot mannen. "Du är här med gripen och tvångsintagen på Kuromin mentalsjukhus. Vi oroar oss för din hälsa. Din chef har ordnat med det hela"
Fai slutade le, han hann aldrig ge mannen ett svar innan han fick händerna bakom ryggen med handbojor. De följde honom till en bil. Fai kände regnet mot huden innan han sattes i en bil. När de började köra ångrade han att han inte sagt något till någon

[Awesome!]

Det regnade. Varför måste det regna just idag? Alex svor och drog bort blicken från det dystra vädret utanför. Han och hans vänder hade tänkt gå till stranden ikväll, men det skulle inte hände då vädret var som det nu var.
Vilket betydde att Alex hade en tråkig dag framför sig. Han lämnade sitt rum och tryckte på tv:n då han gick genom vardagsrummet. Någon usel såpopera var igång, så Alex drog upp kylskåpsdörren. Den var full med mat, men trotts det kände han inte för någonting, tog endast en flaska med mineralvatten och återvände till vardagsrummet. Han satte sig på den svarta lädersoffan och kastade upp fötterna på glasbordet.
"Alex?" hördes ett rop från hallen. Några sekunder senare steg Alex far in i vardagsrummet. Hans min var allvarlig, och han öppnade munnen för att säga något, då hans blick föll på Alex fötter. "Vad har jag sagt om-".
"Jaa jaa", avbröt Alex och rätade på sig, utan att se på sin far. Det var först då han hörde två par steg till som han vände sig om. Alex satte sig rakt upp, för de två männen var klädda i helgråa uniformer, och granskade honom med bistra uttryck.
"Ni kan föra bort honom", sade Alex far kallt, och männen steg framåt. Alex reste sig och såg förvirrat på de två männen.
"Far, vad händer? Vem är det här?" krävde han få veta. Fadern svarade inte, och då ena av männen sträckte sig fram för att grabba tag i Alex arm måttade han ett slag mot mannen. De lyckades dock tvinga hans armar bakom rygget och fästa handbojorna runt hans handleder.
Männen började leda honom ut ur lägenheten.
"Vart ska jag föras? Far? Far!"
"Kuromin mentalsjukhus", svarade Mr. Griffin uttryckslöst. "Din narcissism har blivit för mycket för mig att klara av." Alex såg förbluffat på sin fader, och glömde att göra motstånd då han leddes ut.

Sam hörde dem komma, hon visste att de skulle komma. Hon såg dem genom det trasiga fönstret i den fallfärdiga stugan. Det regnade både ute och inne, taket var trasigt, som hon brydde sig?
Hennes chef hade länge hotat med att ringa efter dem, tydligen så blev det hotet nu sanning. Hankanske anade att hon sett paperen? De papper som förklarade varför kvinnor i hennes närområde konstigt försvunnit. Sam hade sett dem på cafeet och sen några dagar efter var de borta, försvunna, alla de som hade varit vackra och de som egentligen ingen skulle sakna.
Männen klev bara in och såg henne, egentligen trodde nog ingen att någon bodde här. Och hade någon vetat det hade de ändå inte velat besöka henne. Motståndslös låter hon de sätta handbojor på sina ärrade och blödande handleder, men när de försöker ta glasbiten från henne skriker hon och sparkar i protest. Trots detta tar de den ifrån henne och sedan förs hon mot och in i bilen.

"Mira...Mirabe.." Säger Mirabelle hackigt där hon står framför spegeln och gör än en gång ett försök att tala normalt. Fast hon har ingen att tala med och ingen vill gå i närheten för den delen heller. Ett plötslit ljud gör att den halvstumma flickan sätter sig ned på golvet, gör sig så liten som möjligt och försöker smälta in i mörkret.
"Vad gör ni här? Vilka är ni?" Hörs den gamla damens röst bortifrån, sedan verkar hon förstå. "Ahaa... ja, fickungen är väl här någonstans." Fortsätter hon. Mirabelle misstänker starkt att hon vet precis var hon är, men hon har inte tid att grubbla över det när dörren till hennes faktiskt provisoriska sovrum slås upp och hon dras upp på fötter, kall metall av något slag sluts om hennes handleder och strax efter tvingas hon ut i en bil. Först där får hon reda på vart hon ska.
Kuromin mentalsjukhus.