Antikens Rom, privat

Med ett nytt vinglas i handen lutade Antonius hakan mot handflatan och följde hästarna med blicken då de satte av. En man mitt ute på sandplanen blåste i ett horn som signal, men ljudet dränktes av publikens vrål. Oljudet fick Antonius att rynka på pannan och han stönade lågt.
Hästarna och ryttarna skulle ta sig runt banan tre gånger. På grund av hettan och den stekande midsommar solen skulle de inte orka mycket mer. Publiken drog unisont efter andan då en av hästarna föll, och fällde där med den närmaste hingsten, den röda Antonius slagit vad för. Ur sidoögat kunde han se faderns käke spännas, men han ignorerade det och lyfte glaset till läpparna.
Antonius fann sig se på kapplöpningen lika mycket som kvinnan han talat med. Hon hade stannat vid räcket, och verkade uppriktigt entusiastisk över tillståndelsen.

Nicci blundade när två av hästarna föll. Hon ville inte se de vackra djuren skadas. Hon öppnade långsamt ögonen och såg att de inte verkade ha några värre skador. Hon följde den svarta hästen och studerade mannens taktik. Han hade bestämt sig för att ligga långt fram men inte längst fram. Nicci log, mannen sparade på hästens krafter. Hon hörde publiken jubla när de gick in på sista varvet och hon märkte att ryttaren på den svarta hästen släppte hästen lös. Hon såg hur hästen tog ut längre steg och ökade farten. Han låg nu först och Nicci log när han passerade mållinjen före de andra. Hennes far kom fram till henne.
"Du verkar glad min kära" sa han och hon nickade.
"Den svarta hästen som var riktigt söt vann" sa hon och log mot honom. Hennes far vände sig ner mot den svarta hästen.
"Om den behagar dig kan jag se till att den snart tävlar för vårat stall" sa han och Nicci log ett väl inövat blygt leende.
"Kan man verkligen bara göra så far? Jag menar tänk om hästen inte är till salu" sa hon och hennes far skrattade.
"Oroa dig inte för det min kära" sa han och hon nickade försiktigt.
"Om hästen får stå i vårat stall skulle jag bli glad, den är väldigt söt och jag skulle kunna ge den en morot" sa hon och hennes far nickade.
"Du har hjärtat på rätta stället vännen" sa han "Stanna du och vänta på gladiatorerna medan jag går ner till stallet och hör mig för om hästen" sa hennes far och försvann. Nicci gick och satte sig på kuddarna igen. Gladiatorerna intresserade henne inte, hon såg inte det roande i att människor skulle slåss till döden

Kapplöpningen tog slut, och publiken jublade åt vinnaren. Antonius granskade kvinnan och senatorn, som tydligen var hennes far. Han lutade sig närmare sin far för att fråga om mannens namn, och Marius svarade utan att tveka. Han nickade gillande, och från detta antog Antonius att de ofta stod på samma sida i senatens debatter.
"Jag måste byta ett ord med senator Ob-"
"Visst", avbröt Antonius ointresserat. Hans fader reste sig och gick till bakdelen av balkongen, för att tala med någon gammal, torr man. Det var bilden Antonius hade av senatorer, och än hade inget ändrat det intrycket.
Kvinnan hade åter satt sig på sin plats, endast några bänkar från Antonius, som vände sig lätt mot henne. Han sökte hennes blick och vinkade lätt med handen för att be henne komma och sätta sig bredvid honom.

Nicci tittade på mannen och la huvudet på sned och log svagt.
"Din far kommer bli stolt" sa Jillian hennes kammarjungfru. Jillian sa det om varje man som pratade med henne. Hon undrade ibland om Jillian ville att hon skulle gifta sig med första bästa så hon blev av med henne. Nicci lät bli att kommentera det. Att hamna i bråk med sin tjänare ute bland andra människor var aldrig någon bra ide. inte bara för det kunde skada familjens rykte utan också för att bråka med sina tjänare visade att man inte hade kontroll över dem. Nicci reste sig enkelt upp och gick över till mannen. Han hade varit trevlig och att prata med honom var bättre än att se på gladiatorerna. Hon slog sig försiktigt ner bredvid honom och log svagt. Hon var inte säker på vad han ville så hon ansåg att det var bäst om han började prata

Kvinnan kom över och satte sig på stolen som Antonius far hade suttit på tidigare.
"Jag frågade aldrig om ert namn", började Antonius med ett snett leende och kastade en blick mot sandplanen. Slavar sprang runt och lagade arenan färdig för gladiatorkamperna. Det var första dagen av midsommarfestligheterna; det var därför de hade kommit till Colosseum den dagen. Följande dagen skulle det vara teater - och på kvällen en fest hos Paulus, men det visste Antonius fader inget om - och den tredje dagen var det öppna kamper på Colosseum. Det var inga gladiatorer som deltog då, utan soldater och krigare från länder långt borta. Kamperna gicks inte till döden som idag, men tillställningen var trots det lika populär, om inte populärare.
"Vart gick er fader?"

Nicci log svagt.
"Jag ber om ursäkt för att jag inte presenterade mig" sa hon "Mitt namn är Nicci Ormarna. Vad är ditt?" frågade hon artigt och slängde en hastig blick sandplanen. Hon vände bort blicken. Hon hade lärt sig grunderna om hur man svingade ett svärd men hon fann inget nöje av att se andra döda varandra. Hon vände sig om mot mannen.
"Han gick ner till stallarna för att se om den svarta hästen var till salu" sa hon lågt och tog en hårslinga bakom örat. Att visa att hon var glad över det var ingen bra ide att visa det.

Antonius nickade med ett litet leende. Han drog sig till minnes att fadern hade nämnt namnet då han talade om sitt arbete.
"Antonius Marius Felix", svarade han neutralt. Hans faders släkte hörde inte till de äldsta och ärevördigaste av Romarna, men de hade flera utstående förfäder och hade suttit i senaten länge.
Även Antonius mors fader satt i senaten, och hans namn injagade alltid respekt i andra. Gaius Aurelius var rik och mäktig, han hade till och med varit en av Roms konsuler året innan, de två männen med mest makt i hela Rom.
"Det var en fin häst", höll Antonius med. "Tycker ni om att rida?"

Nicci log svagt. Hade hon gjort som hennes far sagt hade hon vetat vem som var vem av alla familjerna, men de hade aldrig intresserat henne. Hon log artigt mot Antonius så som det passade sig. Hon tittade sedan rakt fram med en tom blick. Hon kunde inte avslöja att hon lärt sig rida, det anstod inte en dam.
"Vad kan en flicka som jag veta om att rida och om hästar?" sa hon lågt, hon vände sig om mot Antonius och log. "Men den var väldigt söt. jag hade gillat att klappa den" sa hon med en lätt röst.
"Rider ni själv?" frågade hon undrande

Antonius hade svårt att tro på det hon sade; han kom ännu ihåg hennes entusiasm då de hade talat första gången. Men han sade inget mer, hon svarade som vilken kvinna som helst med hög börd.
Till hennes fråga nickade han.
"Såklart. Jag bodde min barndom ute på vår landegendom där vi hade flera hästar. Det är behagligare att rida i skogar och över ängar än på stadens gator." Utanför Rom kunde man galoppera så hårt hästen bara förmådde, men inne i staden var man tvungen att akta sig för andra människor.

Mirtha log mot honom.
"Det måste vara underbart att slippa stadens trängsel och få känna en sådan frihet" sa hon och önskade att hon hade haft fler tillfällen att lämna staden. Hon hade varit på kortare resor med sin far, och de få hon gjort själv men inte mer än så. "Jag önskar att jag hade kunnat bo på landet" sa hon och tittade upp när hennes far kom upp på balkongen och log emot henne