Roll mellan Shaana och Stevie Rae ^^

''Va!? Vad var det där??'' sa jag,men det lät som om hon tappade telefonen.
''Skit också! Darius? Vi ska till östra muren! Nu!'' ropade jag till Darius.
Två minuter senare var hummern redo att åka.
''Gasa, gasa, gasaaa!'' skrek jag. ''Shaunee är i fara! Kom igen, går den inte snabbare!??'' jag satt och hoppade upp och ner i framsätet. Jag hade en hård klump i magen. Zoey var död och det verkade som om Shaunee skulle gå samma väg. Hon skulle aldrig ha bett mig om hjälp om det inte var allvarligt. Och det hade sannerligen inte låtit fejkat.
När vi var framme hoppade jag ut och sprang det fortaste jag kunde mot muren, och där såg jag Shaunee fly från sitt liv förföljd av...

Shaunee fick inte syn på Afridite förrän hon sprang rakt in i henne. Hon kollade snabbt upp och en våg av lättnad susade genom kroppen "Afrodite" suckade hon trött "korphärmare".
Adrenalinkicken började komma ifatt henne och de sista resterna av hennes skräck smulades sönder för att ersättas med en överväldigande trötthet. Hon vinglade till och tog tag i Afridites jack ärm. Samtidigt så blev hon varse att hela hennes tröjärm var röd av... Hon tryckte krampaktigt handen mot ärmen och gav ifrån sig ett svagt pip av smärta.
Hon kollade upp på Afrodite och svimmade sedan av blodsförlusten från hennes arm.

''Men herregud!'' skrek jag. ''Hon är ju täckt av bod! Darius! Hjälp mig! Hon bara ramlade ihop!! Hon är skadad!'' jag fortsatte skrika fast att han stod precis brevid mig. Darius lyfte försiktigt upp Shaunee och vände sig sedan mot mig.
'Klarar du att vänta här en liten stund? Jag springer bort till sjukstugan med henne, sedan hämtar jag dig, okej?'' sa Darius.
''Okej.'' pep jag. Bara när jag var ensam med Darius -nåja, nästan ensam, Shaunee var ju ...död- vågade jag visa att jag brydde mig om andra personer än mig själv och honom. Han försvann och efter vad som kändes som en evighet men i själva verket var bara någon minut kom han tillbaka.
''Hon är inte död. Hon förlorade medvetandet på grund av blodförlusten från sin arm.'' berättade han.
Då slängde jag mig i hans famn och grät. Grät så att tårarna sprutade, och hela tiden höll Darius om mig och viskade att det skulle bli bra. Vi gick i min takt, även om det var långsamt för Darius så var det mitt snabbaste. Jag ville inte att Darius skulle bära mig för han var helt nedsölad med Shaunees... Blod.
När vi kom fram till sjukstugan låg Shaunee i en säng och var blek som ett lakan.
Jag gick fram och tog hennes hand. Plötsligt så blinkade hon till lite, hostade en gång och sa sedan ett enda ord. ''Akta...''

Shaunee kämpade. Hon försökte simma uppåt men drogs ner. Hon drunknade! Det var svart överallt, hon kunde inte andas. Hon försökte röra på sig men fann att hon inte kunde. Hon försökte skrika men inte ett ljud kom över hennes läppar och sedan...Shaunee blinkade i det plötsligt starka ljuset, när hon hade vänjt ögonen vid ljuset så tog hon in omgivningen. Hon stod på en äng med en grön frodig matta av gräs som räckte så långt ögat nådde. Det fanns berg, kullar eller växtligheter alls förutom en ek som för länge sedan hade tappat alla sina blad. Trädet såg skröpligt ut och träet såg ut att vara mörket.
Trädet bara stod där och det var någonting sorgset över trädets uppenbarelse.
Shaunee visste inte vad det var som fick henne att tro det men hon kände på sig att trädet ville ha någonting sagt.
Hon tog några försiktiga steg mot trädet och gräset försvann under hennes fötter men kom tillbaks så fort hon flyttade på foten.
Hon satte handen mot trädets stam.
Med ens så såg hon henne, Nyx.
"Du befinner dig i gränslandet Shaunee, mitt barn. Där allting är en illusion, där ingenting är verkligt.
Det är mycket viktigt att du lyssnar på mig för vi har inte mycket tid. Trädet du såg är livets träd. Det trädet gör så att gränsen mellan min värld och er upprätthålls. Det håller på att dö. Om det inte räddas så kommer Neferet att kunna ta sig in i de dödas värld och det får under inga omständigheter ske. Ni måste rädda det. Karmisha vet hur. Jag måste gå. Lycka till och misströsta inte. Zoey är lycklig här. Kom ihåg att nu är det viktigare än någonsin att hålla ihop. Slut fred. Återslut gamla bortglömda band."
Nyx bleknad bort och Shaunee hostade till och vaknade. Där stod Afrodite och bakom henne stod... "Akta" kraxade Shaunee men sedan var den försvunnen och hon sjönk tillbaka mot kuddarna.

Jag fattade noll. Akta för vad? Korphärmaren? Den hade Darius dödat. Neferet? Kalona? Sedan kom jag på att det där sista visste Shaunee inte om. Plötsligt kom ett sudd flimrande förbi mina ögon. En syn. Allt blev rött och sedan började den. Jag var i någon annans kropp. Jag hade ont i armen. Allt var en aning suddigt. Det var som om synen ville att jag skulle vara två personer på samma gång, för plötsligt växlade det och jag flög över himlen. Sedan var jag tillbaka där jag hade ont i armen. Jag såg Nyx prata med mig, men det lät dåligt, som om det var en felinställd radio. Jag uppfattade något om ett träd och band, sedan flög jag igen. Jag kände Mörkret runt mig, och jag älskade det. Jag var drottning Tsi Sigili. Tillbaka till Nyx. Hon försvann i ett dis, och synen var slut.
Shaunee. Jag hade varit Shaunee. Hon visste vad Nyx hade pratat om. Hon måste vakna.

Shaunee öppnade mödosamt ögonen men den vita tjuren var inte där längre. Mörkret var borta. Hon suckade lättat och slappnade av en aning.
Drömmen! Just det! Hon satte sig snabbt upp men dunsade tillbaka mot kuddarna.
Hon rätade försiktigt upp sig den andra gången och harklade sig. Hennes hals var så torr. Hon såg att alla rummet stod och kollade på henne. Var var hon någonstans egentligen? Hon såg sig omkring och uppfattade att hon var i sjukrummet. De där två förskräckliga känsloavtrubbade sjuksköterskorna stirrade som om dem hade käkat blängsylta eller något. Hon fnös irriterat. Juste! Hon fokuserade på Afrodite och försökte säga något men rösten bröts mitt i meningen. Istället mimade hon "vatten".

Jag såg suddigt på grund av blodet från ögononen, men jag såg att Shaunee försökte säga något.
''Kan... Kan jag få lite vatten?'' frågade jag Darius.
Sedan försökte jag blänga på de hjärnbefriade sjuksköterskorna.
''Och Shaunee kanske också vill ha lite!'' fräste jag åt dem. Herregud, hon hade just dött för en stund och de bara stod där och var i vägen. Usch. När jag (och Shaunee) hade fått var sitt glas av vatten från Darius satte jag mig ner på en stol som stod brevid huvudändan av Shaunees säng.
''Lyssna här nu, tjejen. Jag fick just en syn där du pratade med Nyx, så det är sjukt viktigt att du berättar för mig vad det är.'' sa jag till henne medan jag tog hennes hand.
''Darius? Kan du hämta resten av... Gänget?''
Shaunee harklade sig lite och tog till orda. Eller, hon försökte, men det kom bara ut ett galet kraxande.
''Drick lite, sen pratar du.'' jag himlade med ögonen.
Och det gjorde hon.

Shaunee skälpade girigt i sig av vattnet och tog sedan till orda "Du ser alltså för jävlig ut Afrodite, bara så att du vet det. Så du såg det? Hmm ja..." hon sjönk in i sina tankar en stund, det blev svårare och svårare att komma ihåg vad som hade hänt. "Dem måste ut, dem lyssnar till allt vi säger" hon såg i ögonvrån hur de två känslomässigt döda sjuksköterskorna hastigt vände sig om och låtsades att dem sysslade med något annat. Ganska genomskinligt tyckte Shaunee, fast det var klart, om man inte hade några känslor så var det väl svårt att skådespela.

''Jag ser aldrig för jävlig ut, till skillnad från dig.'' svarade jag Shaunee. Sedan vände jag mig till de hjärndöda sjuksköterskorna som låtsades att det Shaunee sa inte alls var 100% sant.
''Och ni ska ut!'' skällde jag på dem. De skyndade ut. Ibland blir jag riktigt stolt över mig själv.
''Okej, prata nu. Jag hörde bara något om träd och snören eller band eller vad sjuttsingen det nu var. Halva synen var jag Neferet! I vilket fall, jag måste höra det från dig.'' sa jag till Shaunee.
Och så fick hon berätta.

Shaunee flinade, ibland verkligen älskade hon Afrodite.
Hon rynkade förvirrat pannan, hon kom inte ihåg någonting av drömmen. Hon satt ett tag och grävde i huvudet tills... "Juste!"
Shaunee berättade och berättade och avslutade med att Nyx hade sagt åt henne att Karmisha visste.
"Sedan liksom försvann allt och jag vaknade här, vad var det förresten som attackerade mig?"
Hon lutade sig utmattad bakåt mot de underbart mjuka kuddarna och kollade ner på sin höger arm som var inlindad i bandage.