HP-roll

Javisst, gör så.

Geraldine var en outgrundlig själ. Hon var annorlunda och såg väldigt gammal ut för sin ålder. Allting med henne var svårt att begripa sig på. Hennes personlighet, vad hon sa och hur hon såg ut. Hon hade lätt att lägga på en min och behålla den, oavsett vad. Hon var bra på att ljuga, även om just denna egenskap inte var så användbar för henne. Ibland kändes det som om hon skulle ha passat bättre i en fantasyberättelse än var hon befann sig nu. Jag rycktes ur mina tankar av ett rytmiskt dunkande i trappan.
"Addie, Ger?" Ett välbekant, flinande ansikte dök upp i dörröppningen. Ron Weasley hann knappt komma innanför dörren innan Adelaide kastade sina för tillfället bleka och smala armar runt Rons hals och klättrade upp på hans rygg. Ron och hon var bra kompisar och det var deras sätt att hälsa på varandra. De hade inte setts på hela sommaren, och nu snurrade Ron runt i rummet med Addie på ryggen. Jag drog mig upp från sängen och rätade på ryggen. Jag kramade Ron lätt och sedan gick vi ned för att hälsa på de andra i familjen Weasley. När jag kramat alla och pratat med Ginny om Puddlemere United gick jag in i köket tillsammans med Molly. Min mor stod och gjorde färdigt en hallonpaj som vi skulle äta till efterrätt.
"Catherine, vi fixar färdigt här, de andra familjerna kommer snart och du måste ordna ditt hår. Be Addie om hjälp, det blir snyggare då." Sade Molly till mamma, som snabbt vände på huvudet så att hennes blonda lockar flög.
"Åh, kära Molly, det var så länge sedan! Hur var det på Irland?" De småpratade tills min tvilling kom in. Hon såg förfärat på mamma.
"Mamma! Kom med ut, jag måste ta hand om ditt hår, och hämta den ljusblå klänningen, ok?" Sade hon snabbt då hon kommit över den första chocken. Mamma följde sin dotter ut, och Molly och jag fixade till det sista. Efter tio minuter var förvandlingen klar. Jag kunde inte förneka att mamma var snygg, hon såg faktiskt inte alls gammal ut, och hon hade en väldigt smal midja som passade i klänningar av äldre modell. Hon hade gyllenblont, vågigt hår och smaragdgröna ögon.
"Ska vi gå?" Frägade hon och tog pappas arm. Vi började långsamt gå bort mot familjen Potters hus.

James Potter

Lily Potter satt i solen klädd i en enkel grön klänning. Hennes lysande hår böljade ner över stolsryggen och hela hon sken av en inbjudande aura. Hon var den vackraste kvinna jag någonsin mött, och jag hade haft turen att gifta mig med henne.
"Lil, gästerna kommer snart, hjälper du mig med rummen?" Frågade jag. Egentligen ville jag inte störa henne, men våra gäster behövde platser att sova på.
"Mm, visst älskling, jag kommer." Sade hon med sömnig röst. Jag log och höjde trollstaven.
"Rictusempra." Lily ryckte till och började skratta,
"sluta! James Potter, sluta! Jag har... jag har inte min... trollstav! Sluta!" Hon vred sig och försökte ta sig ur stolen fram till mig. Jag svängde lätt med trollstaven och Lily slappnade av. Jag hann inte flytta på mig, hon flög på mig och kittlade mig för allt hon var värd. Till slut låg vi på gräsmattan och flämtade.
"Åh! Kolla, jag har fått gräsfläckar på klänningen!" Sade Lily och höll uppe kjolfållen. Hon hämtade sin trollstav och tog bort fläcken. Sedan tog vi upp tälten och ställde upp dem på rad i trädgården. Lily gick in i det första tältet och städade upp, hon använde en doftspray och snart luktade det som himmelriket där inne. Vi gjorde samma sak i de andra tälten och när vi blev färdiga kom de första gästerna.
"Catherine! Tom! Välkomna!" Sade Lily och log glatt.

[Ska vi köra att man kan vara familjen också?]

[jepp]

[ok, btw, Addie är metamorfmagus]

Adelaide

Adelaide hade alltid varit lite kär i Ron. Han var rolig, om än lite blyg. De var ganska lika och tyckte om samma saker. Familjerna Vermont och Weasley hade känt varann länge och de kände sig trygga med varandra. Geraldine var bra kompis med de äldre bröderna Weasley, och dessutom Ginny, men Addie föredrog Rons jämnåriga sällskap. Hon gick nu bakom honom på väg till familjen Potter. Hon koncentrerade sig och ändrade sitt hår till en mörkbrun, böljande kaskad av lockar som ringlade nedför ryggen. Ron vände sig om och nickade gillande på huvudet, "snyggt!" sade han uppskattande. Mitt hjärta tog ett skutt innan jag fyrade av ett strålande leende mot honom. De var framme vid familjen Potters hus. I trädgården stod en lång, rödhårig kvinna som log bländvitt bredvid sin man. Adelaide älskade Lily Potter. Hon var den perfekta kvinnan. Hon var modig, hon jobbade som auror och hon kunde ge svar på tal. Addie kramade henne kamratligt och startade ett samtal.