HG roll (Privat)

Pecora såg sig om bland alla stationerna vad skulle hon ta? Hennes handledare hade sagt åt henne att undvika knivstationen, hennes bästa gren helt enkelt. Hur kunde det vara annat, hon hantera knivar som om det vart en del av henne själv, hon som hela sitt liv levt i slakteriet. Hon var en av alla de slakteribarn som levde hela sitt liv där, och levde på det som kastades.
Därför var hon glad att vara här, ingen av de andra flickorna fick offra livet i spelen och hon hade ingen familj som skulle sakna henne, hon var även vältränad även om hon var mager som de flesta var.
Slutligen stannar hon vid bågskytte stationen, det var något hon aldrig provat förr, och visst skulle hon fejka att hon var kass för de andra.

Ashanti tog upp pilbågen, den kändes förrädisk i hennes grepp, hon drog osäkert i linan på bågen och tog prövande en pil som hon satte mot bågen. Det var bara tre andra vid stationen. Hon drog bak armen, spände musklerna, låste sikte och släppte. Pilen studsade bort mot nederdelen av piltavlan - hon hade skjutit för löst. Hon tog en smula säkrare upp en ny pil och drog bak armen mer än förut, armen darrade av ansträngning när hon låste siktet. Hon släppte och missade. Hon svor tyst för sig själ men fortsatte. Gud skulle veta att hon hade kämpat för att inte dö. Hon hade växt upp hos sin moster och när mostern sedan hade dött hade hon, utom sig av sorg suttit där i timmar och hållit om hennes kropp tills hennes bror kommit hem och sedan hade han försörjt dem resten av åren tills detta - hungerspelen hände.

Pecora såg på flickan och flinade lite åt hennes misslyckanden och gjorde exakt liknande fel själv, dock var de flesta planderde och hon låtsades darra på hand för att verka svag, kunde man inte hålla en bågsträng rakt var man inget hot. Hon körde skratt, killen från 1an såg överlägset på henne och hon låtsades bli än mer nervös och sköt helt fel och tappade nästan bågen.

Koncentrationen bröts när någon skrattade, ett rått otrevligt skratt. Hon såg ogillande på killen som hade skrattat. Han var muskulös och hade sandfärgat hår och kalla grå ögon. Han såg ut att komma från distrikt ett eller två, hon trodde ett eftersom att hon svagt kunde erinra sig att han hade åkt med i vagn ett förut vid invigningen.
Han märkte inte att hon kollade eftersom att hans blick var fäst på en flicka som stod någon meter ifrån henne.
Ashanti kollade på medans flickan med en något darrande hand drog bak bågsträngen och sedan på hur hon nervöst fumlande sköt fel med marginal och nästan tappade bågen.
Efter detta kände hon sig något mindre nervös och tänkte att det inte bara var hon som var dålig på detta. Hon fortsatte att skjuta och efter ett dussin misslyckade försök så lyckades hon pricka måltavlan i den tredje ringen utifrån. Vid det laget så ville hennes arm inte sluta darra så hon gick ifrån stationen till en något mindre utmattande station. Kvinnan som lärde folk om olika ätbara växter och bär såg nöjd ut med att någon kom till henne. Dem flesta såg ut att vara vid brottnings stationen och det lät som att dem hejade på någon. Hon vände sig om mot kvinnan och och lyssnade artigt till vad hon hade att säga, till sin förvåning så visste hon i princip allt som hon sade. Fast det fanns några grejer som var nya för henne.

Pecora avbröt träningen ytterst nöjd med sig själv att hon inte klara något, vilket hon skulle få alla att tro. Såg hon inte ut som något hot skulle hon överaska och de kanske inte skulle bry sig om henne försen det var försent.
Hon såg mot brottningsstationen men bestämde att även ignorera denna då hon var bra på det, närstrider och knivar det var hennes största bedrifter men det skulle hon hålla tyst om.
Så hon gick till repstationen istället och började lära sig om snaror, knopar och liknande, här kunde hon glänsa för det var ingen som brydde sig om någon kunde knyta knopar eller ej.

Ashanti hade vid det laget redan lärt sig allt som kvinnan sade. Hon såg sig om och kände sig oduglig när hon såg alla de andra glänsa på allt dem gjorde.
Vad var hon Ashanti bra på? Förutom växter så kunde hon inte komma på något som hon var speciellt bra på, hon var ganska stark men inte så att hon kunde överglänsa någon annan direkt. Hon var också hyfsat bra på att klättra men...där hade hon det, hon var extremt atletisk, det kanske hon kunde få ut något från.

Strypsnaror hade Pecora lätt för, hur många gånger hade hon inte fångat in djuren så? Först fånga dem som med lasso och sedan dra åt, sen låg de där strypta och döda. Människor var säkert enklare att döda på detta viset om man väl fick om repet runt deras halsar, tänkte hon fundersamt och drog handen längst repet. Visst hade hon blivit mordisk? Ja, kanske men det var så man fick tänka, hon skulle vara till heder sitt distrikt innan hon dog, för dog det gjorde hon alldeles säkert.

Ashanti gick mot hinderbanan och stannade. Där fanns massa grejer. Hon drog ett djupt andetag och började klättra upp på en avsats. Där uppe började hinderbanan. Det första man skulle göra var att ta sig fram till den andra plattformen. Hon kollade ner, hon var ungefär 10 meter upp i luften, men om hon ramlade ner så skulle selen som hon hade på sig ta emot henne så att hon inte slog i marken. Hon behövde alltså svinga sig över med hjälp av repet som hängde mellan plattformarna. Hon tog tag i repet och svingade sig enkelt över. Sedan gick allt som en dans och hon hade gjort hela hinderbanan på 1 minut vilket tydligen var rekord enligt kvinnan som höll i stationen.

Pecora såg som de flesta andra på flickan som svingade sig så lätt fram på hinderbanan. Om man ändå vart så vig och smidig. Det var ingen ide att hon ens försökte, på marken kunde hon ta sig fram både tyst och smidgt men i träd? Nej, hon hade inte ens gjort det förr och trodde inte att hon kunde heller, hon hade en aningen av höjdskräck, men det mesta berodde på att hon helt enkelt inte var smidig nog att ta sig fram så.
Men nu var det lunch och de skrattande karriäristerna tog förståss ledningen till matsalen och i matkön. Pecora letade med blicken efter sin distriktspartner och fann honom snart, han hade inte hört att de skulle gå. Och detta fanns det en orsak till, han var döv. Hon handtecknade till honom att det var dags och han reste sig upp. Stackarn, hur länge skulle han klara sig? Föräldrarlös som hon själv, femton år och liten och mager och döv till på köpet.

Lunch. Hon kände hur sin mage kurrade. Hon var verkligen jätte hungrig. Hon såg sig om efter Joseph och såg honom stå och prata med en av karriäristerna, det var en kort men muskulös tjej som såg bra ut och ganska snäll såg hon också ut. Hon ändrade uppfattning så fort som hon tjejen vände på huvudet och såg in i hennes ögon. Hennes ögon var isblåa och innehöll en vasshet. Flickans ögon borrade sig in i hennes och hon bleknade. Den här flickan var ond. Farlig. Och hon hatade Ashanti. Insikten slog Ashanti som en blixt från bar himmel. Rent och skärt hat. Det var vad hela flickan utstrålade. Ashanti hajade till och snubblade nästan baklänges in i en kille.