Sercrets [sv]

Okej, nästa kapitel Ska försöka göra ett varje dag.


Kapitel. 2


Sms:en kom varje dag, hela veckan. De kom på natten när jag sov, de kom när jag var i skolan. De kom hela tiden. Till sist började jag stänga av min mobil. Men när jag satte på de var det ett 20-tal sms att läsa med exakt samma text hela: ’Hemligheten måste du ta reda på själv’. Jag fattade inte vad de betydde eller vem de kom från. En gång testade jag att ringa upp, men ingen svarade. Men sms:en kom. Hela tiden kände jag mig iakttagen. Som om det var någon som tittade på mig, förföljde mig med de där sms:en. Vem det än var, kände jag mig inte säker i det. Men jag sa det inte till någon. Särskilt inte till pappa. Han skulle bli galen, och ringa polisen.

Jag öppnade dörren och gick in i lägenheten. Skolan hade varit lång och tråkig, men jag hade börjat sova bättre. Därför var jag mer uppmärksam och kunde jobba bättre. Ingen var hemma, utom Charlie. Den lurviga lilla hunden kom fram till mig och jag lyfte upp den. Han kunde jag alltid lita på. Jag tittade på mobilen, och som jag förväntade, var den full med de mystiska sms:en. Jag slog på min Mac Book och den hade inte fått ett enda mail. Inte ett!
”Kolla Charlie!” sa jag triumferande och visade hunden som satt på soffan. ”Kolla, inte ett mail!” Det betydde att ingen okänd visste min mailadress. Det plingade till i min mobil. Ett sms till. Men inte från det okända numret. Det var från pappa. Det stod:
”Kommer inte hem ikväll, det blir försent på mötet. Stannar på ett Hotell. Du kan ju bjuda över Emilia eller någon annan!”
Det var fredag, så det gjorde inget om hon sov över. Jag ringde henne direkt och snart var vi ute för att köpa godis och läsk tills ikväll. När vi kommer hem springer Charlie direkt fram till oss. Det gör han alltid när man kommer hem. Klockan var sex, så jag ringde efter en pizza och Emilia satt i vardagsrummet. När jag kom tillbaka satt hon och spelade spela på min mobil.
”Vem är det som skickar sms till dig hela tiden?” frågade hon när jag kom tillbaka.
”Hemligheten måste du ta reda på själv?” läste hon.
”Läser du mina mess?” sa jag argt.
”Nej, men det kommer upp en ruta hela tiden”, svarade hon lugnt. Och då berättade jag allt för henne. Om sms:en och att de kom hela tiden.
”Coolt!” utbrast hon när jag berättat färdigt. Och började babbla om någonting, om att jag skulle få vara med om ett äventyr.
”Nej, det är inte coolt, det är läskigt!” avbröt jag henne med. ”Jag vet inte ens vad de menar, som om det fanns en stor hemlighet med mitt liv som jag har missat. Men det gör det inte!”
Sen var det inte mer med det, för då kom pizzan, så vi började äta. Vi satt och åt i vardagsrummet och tittade på Gladiatorerna. När det var slut tog vi fram godiset och läsken och såg på en film. Charlie gick och la sig och vi var uppe till klockan tre på morgonen. Då somnade båda på soffan. Pappa kom hem runt åtta på morgonen och hittade oss sovande i vardagsrummet.
”Hör ni, vakna! Klockan är åtta på morgonen”, skrattade han och ruskade om oss. ”Hallå?”
Jag stönade och tittade mot honom.
”God morgon, pappa”, mumlade jag sömnigt. ”Vi somnade klockan tre.”
”Jag märker det”, skrattade pappa och gick för att göra frukost åt oss. Vi frukosten var det ovanligt pratigt. Ingen är stressad och måste hinna med någonting. Det är skönt, annars brukar pappa jobba hela veckan, och hinner nästan aldrig prata med mig. Oftast är han borta när jag går upp, eftersom jag somnar sent, vaknar jag sent. Då brukar det stå frukost på bordet åt mig. Han vet inte att jag sover dåligt, men det skulle jag aldrig säga till honom. Då skulle han bara oroa sig. Han är nog redan väldigt stressad.
”Vad ska ni göra idag flickor?” frågar han glatt.
”Vet inte”, säger båda i kör.
”Okej, jag måste iväg och handla, så lås om ni går ut”, säger han. ”Och rasta gärna Charlie!” Efter frukosten går vi in på mitt rum och klär på oss. Och när jag kollar på mobilen, så har det ju såklart, kommit ännu fler sms.

OMG OMG Almispalmis!! Bevakar!!

Jätte bra D♥

Detta blev lite kortare, men hoppas det blev bra ändå ♥


Kapitel. 3


Det var tidigt på morgonen när det ringde på dörren. Jag masade mig upp ur sängen och gick för att öppna. När jag öppnade stod min pojkvän Jonathan där. Det är lite konstigt att jag ens har en pojkvän. Men i alla fall, han hade varit borta i ungefär en månad på semester och han hade inte kunnat ringa, eftersom det kostar för mycket att ringa hem till Sverige från Japan.
”Hej”, sa han glatt.
”Hej”, svarade jag i samma tonfall. Sedan gav han mig en lång kyss på munnen. ”Jag har saknat dig!” sa jag och kramade honom. ”Kom in!”
”Okej”, sa han och klev in. ”Jag köpte något åt dig!” och så tog han fram en ask som han hade i fickan, och gav det till mig.
”Du behövde inte…”, började jag. Men när han öppnade asken låg det världens finaste halsband. Det var ett litet rött hjärta, med små stenar och det stod Alex på den. ”Naw, tack!” sa jag istället och kramade honom. Han tog av sig skorna och vi gick in. Vi satte oss på soffan och jag slog på Tv:n. Där satt vi, hela söndagsmorgonen och myste. Sen gick pappa upp. När han såg oss blev han först ganska förvånad, han hade förmodligen inte sett Jonathan, eftersom jag flyttade till honom precis efter att Jonathan reste bort. Så jag skyndade att säga:
”Pappa, detta är min pojkvän Jonathan.”
Pappa nickade och det gjorde Jonathan också. ”Vill ni ha lite frukost?” frågade pappa till sist för att bryta tystnade.
”Ja tack”, sa vi i kör. Sen fortsatte vi att titta på Tv, tills det var frukost. Och då gick vi till köket. Den här frukosten var lika tyst som vanligt. Pappa tyckte nog det var lite pinsamt att träffa honom, typ såhär tidigt på morgonen. Eftersom han bara hade på sig en morgonrock och inte var rakad eller något. Fast jag och Jonathan pratade lite med varandra. Men det är ganska pinsamt att prata inför sin pappa som sitter och tjuvlyssnar bakom tidningen. Så jag frågade hur det var på resan och då sa han:
”Ganska tråkigt faktiskt, jag hade inte så mycket att göra.” Då blev jag lite förvånad, för han skulle bo på ett lyxhotell, med bästa utsikten och så. Men när jag tittade på honom förvånat blinkade han med ena ögat och det betydde jag var utan dig för länge. Så jag nickade och återgick till att äta. Jag tror att han också förstod att pappa tjuvlyssnade. När en fyrtiofemårig man sitter med en tidning framför ansiktet när hans tonårsdotter och hennes pojkvän sitter och pratar. Då är det kanske ganska uppenbart. Efter frukosten gick vi in på mitt rum och pratade. Men jag ville inte berätta om sms:en, som jag gjorde för Emilia. Jag hade skuldkänslor för det. Det kändes inte rätt, sms:en var liksom min ensak. Så jag valde att inte berätta. Men helt plötsligt började det plinga i min mobil. Det var några av sms:en. Så jag stängde av mobilen och gick för att byta om. Man kan inte umgås med sin pojkvän i bara linne och pyjamasbyxor. Så jag satte på mig och borstade håret och sminkade mig.
”Kom, ska vi gå ut?” frågade jag.
”Visst, vi kan ta en promenad”, sa han och ryckte på axlarna. Så vi tog varandras hand och gick ut, vi var borta till åtta på kvällen. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv, kan jag säga och när jag kom hem var jag så lycklig att jag sprang runt med Charlie i famnen, men jag tror inte Charlie tyckte det var så trevligt, för han bet mig. Så då släppte jag ner honom och slog på mobilen. Det var flera sms från det okända numret. Så jag slängde ner mobilen på sängen och la mig ner och blundade. Jag hade gått upp så tidigt och klockan var ändå nästan tio, så jag bytte om och gick och la mig.
Mitt i natten vaknade jag av att mobilen plingade. Och jag visste redan vem det var från. Men denhär gången stod det något annat, det stod: ”Leta på hemmet”. Det ända hem jag kände till var mammas barnhem.

♥ skitbra!!

BEVAKAR ♥

Jättebra♥ LOve it♥

WOOOOOW ♥

den var ju bäst!!

Nu kommer.. ETT DAGBOKS-KAPITEL! Ni som läste min andra ff vet vad det är.


Kapitel. 4



Kära dagbok, jag har fått mystiska sms, hela tiden. Men igår kom det ett annorlunda. Det stod leta på hemmet. Vad betyder det? Och vem är det som skriver till mig? Det ända hem jag känner till är mammas barnhem, men det ligger inget magiskt över det. Tror jag. Jag får börja leta imorgon. Klockan är mitt i natten och jag kan inte sova. Så… Jag vet att mamma ljög för mig om det magiska. Det vet jag bara. Men samtidigt har jag en känsla av att det inte är så. Att det är något hemligt med mitt liv. Att mamma hade en hemlighet. Men jag är så gammal så att jag vet att det inte finns magi. Men ändå… Jag får fundera på det. Jag tar bussen dit imorgon efter skolan. Pappa kommer ändå bara tro att jag är hos Emilia, jag får dock inte lämna väskan hemma. Då kommer pappa bara tro att någon kidnappat mig. Undra vad man behöver för att utforska ett gammalt ruckel? Äsch, man behöver nog bara en ficklampa och lite matsäck. Då kan jag vara där tills det blir middag. Och hoppas man kan ta bussen dit. Det kanske ligger sådär avsides så att man inte kan ta bussen. Jag får googla. Undra vad barnhemmet heter? Just det! Jag har mammas gamla dagbok från barnhemmet, den ligger någonstans i vardagsrummet.

Så nu har jag vänt upp och ner på hela vardagsrummet och det stod att barnhemmet heter Barnhemmet Grankvist. Jag får googla.
Det ligger ungefär tio mil härifrån. Hur ska jag göra nu då? Jag får väl skolka. Nah, det kan jag inte. Jag måste få bra betyg. Jag får ringa pappa och säga att jag sover hos Jonathan. Det går nog bra. Nu måste jag bara smuggla ner matsäck. Och en sovsäck. Ficklampa kan jag ju ta nu. Men jag måste ha min ryggsäck. Nä, jag skolkar. Jag måste bara sms:a Emilia att jag är sjuk och när jag ska gå till skolan så sticker jag egentligen till barnhemmet. Får säga till pappa att jag sticker senare idag. Då kommer han inte att undra varför jag inte sticker iväg. Jag måste också lägga upp skolböckerna ur väskan. Pappa ska ända gå typ några minuter efter mig. Han kommer inte att märka när jag går. Tror jag. Jag får lösa det sen. Om jag sover hos Jonathan kommer han inte att bry sig. Det är ju klart att jag kan sova över med min pojkvän, även på en vardag. Det har jag gjort flera gånger hos mamma. Men jag måste packa. Och sms:a Emilia. Och fixa det där med pappa. Och saken med att sova i ett ruckel. Ugh. Jaja, jag sover ändå i en sovsäck. Rummen kanske står kvar. Så att det är som ett väldigt dammigt hus. Då får jag kanske sova på en säng. De kanske är i fint skick, bara att de fick fly därifrån. Mamma sa att de var på grund av monstren. Kanske inte monstren. Men kanske någonting annat. Djur. Jag vet inte. Men monstren, det tror jag inte.

Saker jag behöver ha med mig för att övernatta i ett gammalt barnhem:

Sovsäck, Kudde, Matsäck, Ficklampa, Plastbestick, Dagbok (för att kunna skriva viktiga saker som händer), Mobil och Tjocka kläder. Och tandborste/tandkräm.

Jag kom på att jag måste packa, och hitta pengar. Och mitt Jojo-kort. Annars kommer jag inte att hinna. Bussen som går närmast går klockan åtta. Jag måste vara helt förbered. Och om jag missar bussen måste jag gå tio mil. Och det tar ju ungefär en timme att åka dit. Sen måste jag gå i minst tre kvart. Om jag missar bussen måste jag ju gå i minst fem timmar. Nu måste jag sova, annars kommer jag att försova mig. Klockan är ju nästan tre. TRE! Så länge har jag aldrig varit vaken innan. Om jag inte sover nu, kommer jag att försova mig och då missar jag bussen. Så..

GOD NATT ♥♥♥