What I Forgot to say.

Jättebra!
Jag ska absolut bevaka den här, gillar hur du
får fram karaktärerna och verkligen sätter personlighet på dem!
ME GUSTA! ♥ :'3

Hoppas verkligen de kommer mer snart, men man ska inte
stressa för då går de bara åt pipsvängen med allting!
KÖR HÅRT, JAG BEVAKAR!

Kramis ♥33

Bra! Jag glömd bevaka den här haha. Men nu bevakar jag den här ff:n

Jag är klar med kapitlet! det hade engentligen kommit ut för 20 dager typ, men eftersom att min dator inte startat, har jag inte hunnit göra det. Men här är det:

Kapitel 4.

- Lova att ta hand om George. Han har det svårt, han och jag var allt för varandra, sa Fred.

Han och Lee sat ner, men var det var någonstans visste han inte. Allt var så suddigt, allt förutom dem själva.

- Jag lovar, sa Lee.

Lee visste att han skulle vakna. Alla drömmar om Fred slutade likadant. ”Ta hand om George”

Lee slog upp ögonen. Han kunde svagt se Fred ansikte framför sig, innan det helt försvann. Lee blundade och försökte Freds ansikte framför honom. Men bilden försvann långsamt.

Han hade sovit djupt och ostört. För en gångs skulle hade George inte vaknat upp av någon av sina drömmar. Försiktigt tittade Lee mott George säng, för at kolla om han sov eller var vaken. Men sängen var helt tom. Lee hoppade snabbt upp ur sängen. Men så lugnade han ner sig lite, George var förmodligen bara nera, vilket gladde Lee. George hade inte varit nera tillsammans med sin familj på väldigt länge. Lee klädde som vanligt på sig sina kläder, och givk ner för att få sig något att äta.

Hela familjen sat tillsammans vid bordet. Men inte George. Lee fick lov att räkna alla det rödhåriga skallarna flera gånger, för ett inse att George inte var där.

- Hur är det med George? Frågade Molly och log vänligt, men med sorgsna ögon, mott Lee.
- Var är han? Frågade Lee och kände paniken växa lite.

Han visste att han inte kunde svika Fred, han behövde veta var George var, han behövde verkligen hålla koll på honom hela tiden.

- Är han inte i sin säng? Frågade Molly förbluffat.

Lee skakade på huvudet. Han kollade ut genom fönstret, ihop om att se George någon stans.

- Han kanske bara är uta, sa Molly när hon såg Lee´s stressade ansikte.

Lee svarade inte, utan gick ut på gården. Han behövde hitta George, det visste han. Han kände på sig att någonting inte stod rätt till.
Hans steg styrde honom genast till Fred grav. Han kände på sig att det var rätt ställa att vara på just då. Den lilla kyrkan tornade upp sig framför honom, och han kunde urskilja trädet vid Freds grav. Någonting sat vid graven, och Lee andades ut. Han kände genast igen det röda håret som George.

- George! Lee började springa mott den röd håriga pojken.

George grät. Han sat med ryggen mott gravstenen. Han höll om sina ben, som för att försöka hålla sig hel. Han tittade inte upp fören Lee sat alldeles bredvid honom.

- Vart var någonstans du inatt? Frågade George med sprucken röst.
- Vad menar du? Frågade Lee, han kunde inte komma ihåg att han någonsin lämnat rummet.
- Jag vaknade, och du var inte där, sa George.
- Jag har inte lämnat sängen, svarade Lee och rynkade på pannan.
- Jag hör att du viskar hans namn medans du sover. Jag ser att du är lycklig medans du sover. Du är med honom varje natt, Lee kunde inte undgå att höra föraktet i George röst.
- Jag bestämer inte vad jag drömmer om…, försökte Lee försvara sig, för han visste att Geroge hade helt rätt.

Fred hade besökt honom varje natt sedan den första drömmen. Medans George hade vaknat med samma mardröm, om och om igen. George hade aldrig fått besök av Fred så som Lee hade.

- Det ända jag ber om, varje natt innan jag går och lägger mig, är att jag ska få slippa alla mardrömmar, och kunna få se Fred ansikte igen. Jag vill kunna prata med honom, så som du gör. Men han dycker aldrig upp igen, sa George och stirrade ner i sitt knä.

Lee kände sig skuldmedveten. Men han sa inget. vad fanns det säga? Han bestämde inte vad han skulle drömma, George kunde inte bestäma vad han skulle drömma.

- Vi måste tillbaka, sa Lee när de båda vännerna hade suttit där under tystnad.
- Varför? George stirrade på vägen som skulle leda dem till Kråkboet.
- Vad mennar du? Klart vi måste tillbaka? Lee resta sig upp och sträckte ut armen.
- Nej! Jag vill inte tillbaka. Allt påminner om honom. Jag vill inte tillbaka! Geroge reste sig upp och backade ett par steg.
Innan Lee visste ordet av det, hördes ett ljudligt pang, och Geroge var borta. Eller, nästan allt av George var borta. Han hande lämnat kvar sitt ena ben.


Vad tyckte ni? Vad kan jag förbättre?

Spoiler:
Tryck här för att visa!Och jag, Geroge splittrade sig när han transferera

AWESOMEEEE!

Tack Du förstår inte hur glad jag blir ♥

Åh så bra! Jag får tårar i ögonen och allt är så gulligt och fint.♥

Du är riktigt bra att skriva! Man lever sig verkligen in i din värld lika som när man läser Harry Potter. Jag ser framför mig Freds grav, George gråta. Du är en riktiktigt bra författare!

Aww, tacl


Tack så mycket

Du skriver underbart♥
Sitter och snyftar "Leeeeeeeee " för du skriver och beskriver det så frfhgridjgrhzuok jättebra och jag typ dör lite för att det är så sorgligt och fint</3

Alltså åhh! Ni förstår inte hur sur och arg jag är just nu Jag hade kommit en ganska bra bit på nästa kapitel, jag spara det och ska gå och lägga mig. Näsa dag efter skolan ska jag sätta mig och forsätta. GIssa Vad? den fördömda datorn vägrar starta så jag sitter nu här utan att kunna skriva Så tyvärr, erat kapitel skulle ha kommit för länge sen, men nej, datorn tvärvägrar starta för att han hatar mig.