Ondskefull kärlek. (Privat)

Sunshine, lollipops and rainbows. ^__^

(Mwhahah.)
Börja som en vanlig dag eller något. Vad nu en vanlig dag är för en ond härskarinna. xD

Okej v.v
____________

Athe, den onde härskarinnan över det största riket som någonsin skådats, satt i denna stund på sin tron.
Hon såg med överlägsen blick på alla de olika rådgivarna, de som enligt ett testamente skulle följa henne. Hon suckade uttråkat och drog sina vassa naglar över armstödet.
"Nå?" sade hon med befallande röst, men hennes ögon sade att hon var mycket road av deras nervösa miner.
"Nå!?" skrek hon och smällde handen i ett runt litet bord bredvid sig. Hennes ögon blixtrade till och hon vred huvudet mot en av dem.
"Herr Lotus, ni är här av en orsak. Om ni minns." sade hon slugt med ett vänligt, men vasst, leende.
"Ska du inte börja?"
Kallsvetten bröt fram i pannan på honom och han baddade den lite frånvarande.
"Jodå, Härskarnas Härskarinna, jodå." Han skippade efter andan och verkade samla allt mod han hade.
"Vi har funderat l-li.. Mycket på det här. Och vi har kommit fram till att det skulle vara bra om ni, allsmäktiga skönhet, fick någon att tala närmare med. Utan att vara på er vakt." sade han och bugade sig djupt.
"Så du menar att jag ska ha någon att, prata ut med." hon såg glatt på honom, så glatt att även han fattade att det var mer åt det hotfulla hållet.
"Ja! Som en.. vän! Som en vän!" sade han nöjt, smålog, innan han kom på vad han nyss sagt.
"En vän.." upprepade hon långsamt, "Så du menar att jag behöver en, vän." skrattade hon och knäppte med fingrarna. Och genast kom tre stora män i rustning och och satte handklovar på honom.
"Jag behöver ingen vän. Men min far kan behöva en. Därför ska du, är och nu, göra honom sällskap i fängelsehålorna. Lycka till. Herr Lotus." fräste hon innan han försvann ut genom den stora sal-dörren, på väg mot fängelsehålorna.
"Några andra förslag?"

Cosmos vandrar skogsvägen fram, han ska vai slottet nu. Något om att han skulle hjälpa till i trädgården. Cosmos finner det inte speciellt givande att arbeta tills händerna blöder i slottsträdgården men den är förmodligen den vackraste trädgården han någonsin hade turen att fästa blicken på. Han kastar en blick upp på solen, inser att han är sen och spärrar upp ögonen innan han börjar springa. Hans fysiska styrka är inte speciellt utomordentlig, snarare det motsatta, men efter några år så har han åtminstone någon sorts tillräcklig kondition för förhoppningsvis hinna till slottet. Hans smått slitna och extremt dåliga glasögon gör inte det hela mycket bättre. Han brukar ta av sig dem när han arbetar, så länge det inte tar för lång tid. Men nu tänker han inte på dem och han ser inte tillräckligt långt för att undvika trädet som han rusar rakt in i.
"Aj." Mumlar han och gnider sig för pannan innan han samlar sig och går vidare. Han är redan för sen, han kommer bli straffad. Cosmos förväntade sig ju en bestraffning ändå, men nu kommer den säkert bli ännu värre. När han till slut når fram till slottet så ser han den gamle trädgårdsmästaren slå en annan arbetare.
"Du gör fel, din satans mara!" Skriker han på kvinnan som är lite yngre än Cosmos och slår igen, och igen. Cosmos biter sig själv i läppen och backar sakta och går sedan för att sedan rusa iväg och försöka sig på att hitta en annan väg, eller en annan trädgårdsmästare. Som den där trevliga Brynk, inte trevlig precis men trevligare än den andra och förhoppningsvis kommer han bara bry sig om att få saker gjorda.

((Åh! Jag som nästan var klar! Ó.Ò))

Athe gick runt i cirklar i den gigantiska sovsalen.
Hon var rastlös, för första gången sedan hon blev härskarinna över hela landet.
Hon gick ut till balkongen, såg ut över trädgården, det ända som hon med flit tillät växa och gro utan att störa det.
Men hon vände sig snabbt om och fortsatte att vanka av och an i salen. Hon suckade ljudligt innan hon slog sig ned i sängen och drog händerna genom
håret.
En vän.. Du skulle behöva en vän. Tänkte hon och stirrade ut i luften.
En vän att prata med. En vän att umgås med. En vän att älska.. Hon rörde sig inte, låt ansiktet mjukna, slappt, orörligt.
"En vän", viskade hon och smakade dystert på orden.
Det lät.. Fel. Som om ordet var förbjudet att ens tänka på.
Inte för att hon mindes, det var så mycket hon förträngt av sin barndom.
Hon reste sig upp och började åter ingen att vanka av och an i rummet.
"Natilh, har du något förslag?" frågade hon ormen som i detta ögonblick slingrade sig runt en av pelarna till sängen.
"Natilh?" frågade hon igen och gick fram till den, tog upp den och satte sig med den. Natilh väste svagt och började genast att smyga upp för hennes axel, som om den tröstade henne.
Athe log kärleksfullt mot den och smekte den ömt över fjällen.
"Ja, Jag har ju faktiskt redan en, dig min vän." skrattade hon och var helt plötsligt lugnare.
"Jag har ju dig.."

((Men det blev ju awesome ändå. ))

"Cosmos, din imbecill, var har du varit?" Utropar Brynk ilsket och Cosmos undviker hans hand med ett leende.
"God morgon på dig med, Brynk." Svarar Cosmos och rättar till sin skjorta. "Vad är det du vill med mig idag, Sir?" Frågar Cosmos respektfullt när han ser den gamle mannens bistra min.
"Du ska ordna rabatterna." Svarar Brynk och visar honom till de blomrabatter som är närmast slottet. Cosmos nickar kort.
"Du vet vilka blommor du ska ha, gå och hämta dem." Fortsätter Brynk muttrande, inte ens han kan hålla sig bitter och arg på Cosmos. Trots det verkar det som att han försöker. Den unge mannen går och hämtar de ovanliga vita rosorna och de ännu ovanligare röda violerna. Men violerna är så vackra men, ack så nedrans sköra. Tydligen ska de dock ha den perfekta färgen för att försköna slottet och inge den nya ägaren sin rätta... vad var det Brynk sagt för någon dag sedan nu? Växten skulle inge den nya ägaren... Cosmos kan inte komma på det. Men Brynk hade varit väldigt poetisk när han sagt det. Cosmos återvänder till rabatten och börjar sätta blommorna i jorden.

(Herregud, jag måste vara den enda människan på planeten som skulle babbla på om blommor. O__O)

(Tydligen var du inte det! xD Nä, But, you did. Hihi! )

Athe lät ormen slingra sig runt hennes arm vidare över henne axlar till andra armen, där den fortsatte att slingra sig runt den armen med.
Hon skrattade förtjust och lindade ut ormen så att den låg i en spiral bredvid henne på täcket.
Hon viskade någonting otydligt till Natilh.
Det lät som ett eko, som en dröm, eller bara som om någon viskade oförglömligt mjukt i ditt öra.
Hon log kärleksfullt mot den, och en korpsvart kråka flög in genom fönstret och landade enkelt på hennes vänstra axel. Hon höjde på ena ögonbrynet och frågade dystert "Vad har hänt, min vän?"
Vän.. Där var det där ordet som kändes så konstigt, men ändå så rätt.
Hon rynkade näsan innan hon vände sitt undersköna ansikte mot kråkan.
"Står allt rätt till?" frågade hon och såg befallande på den.
Kråkan särade lite på sina vingar och kraxade högt, fem gånger i följd.
Athe log elakt och smekte den över fjäderdräkten.
"Tack, jag ska meddela vakterna. Flyg nu. Nu!" utbrast hon genast och viftade iväg den.

Cosmos sätter i den sista violen. Den fragila blomman böjer sig ned mot marken innan Cosmos stöttar upp den vissnade röda växten och vattnar den snabbt för att se till att den inte vissnar redan nu.
"Snälla lilla röda viol, inte kan du vissna riktigt än?" Undrar Cosmos. Brynk pratar och pratar med blommorna som om de levde eller något, verkar fånigt enligt Cosmos men den här blomman verkar lite vissen så kanske, kanske inte. "Du är ju så vacker, fina lilla växt, du skulle väl inte vilja att världen inte får se din... uhh... annorlunda underbara färg? Visst vill du väl det? Ellerhur? Jag vill åtminstone se den." Cosmos biter sig i läppen när han hoppas på att den inte blev förolämpad eller något sådant. För man ska väl alltid säga snälla saker? Det verkar logiskt egentligen, med tanke på att den är så fin och ovanlig vore det respektlöst med något annat. Vänta lite nu...
"Ey, du lever!" Skrattar Cosmos plötsligt när den vackra blomman plötsligt rätar på sig. Cosmos reser sig triumferande. Han lyckades!

(Jag babblade MED en blomma istället! 8D)

( Thats awesome! )

Athe rörde sig ilsket mellan balkongen och sängen.
Skrek på Natilh medan och rusade runt och välte ned vaser så att de sprack i tusentals bitar.
Tydligen så hade det skapats ett stort, ett mycket stor faktiskt, uppror mot henne.
Hon stannade och skrek i rent raser i och sparkade sönder ett av de vackra glasborden, så att vasst glassplitter flög över hela salen.
Hennes ögon glödde av ilska, och sköt blixtar runt omkring sig.
En vän att lita på. En vän att tala med. En vän som aldrig skulle berätta för någon.. Hon skrek igen, rörde sig med arga steg ut ur sovsalen och smällde upp dörrarna så hårt att de brakade in i väggarna.
Hon försökte lugna sig medan hon gick mot tronsalen.
Hon slog upp dörrarna in dit också, kanske en smula mindre hårt, men tillräckligt för att de skulle dunsa in i väggarna med en oroligt hög smäll.
"Rådgivare! Nu! Genast, hämta dem. NU!" skrek hon ut orderna och slog sig ned och drog handen genom håret.
På bara några sekunder var de där igen. Hon log lite smått, de såg så rädda ut. Som små djur, små, små djur. Hon log, och blottade alla sina tänder, men blev genast allvarlig igen och knep ihop läpparna till ett smalt sträck.
"Så, ni vet såklart inte att långt ut i väst har ett uppror skapats. Nå? Jag antar att ni inte visste ett dyft om det. Eller hur?"
Männen skakade genast på sina svettiga huvuden.
"Dåså. Jag vill att ni söker igen alla städer inom tjugo mils avstånd efter män, eller kvinnor, som ska ha följande egenskaper." Hon tystnade och tittade frustrerat på dem.
"Hallå? Anteckna era idioter!" fräste hon ilsket, och alla drog klumpigt upp en penna och ett anteckningsblock.
"Denna man eller kvinna ska vara en god lyssnare, och rådgivare. Ni måste även vara säkra på att de utvalda aldrig skulle kunna sprida vidare det jag säger, där med vill jag inte ha några allt för närstående släktingar, eller vänner. Han, eller hon, ska vara klok, och jag vill även att personen ska komma med idéer och ha mycket kreativitet till hands. Lite vänlighet och sunt förnuft skulle såklart inte skada." Hon avslutade det hon sagt och trummade otåligt med fingrarna mot armstödet. När de var klara fortsatte de att titta stressat på henne, utan att reagera.
Athe rynkade ögonbrynen och sade bitskt "Nå? Vad väntar ni på? Skicka ut fem, eller nej. Tio, nej förresten, skicka ut hundra män med acceptabla kläder, hämta hem alla ni hittar som följer det jag sagt. Nu, tack."
Och med det gav sig hundra män ut, för att föra med sig lämpliga.. Vänner, åt henne.
För att välja en, en vän, som hon kunde anförto allt.

Cosmos vattnar hela rabatten igen några gånger om för att se till att den inte dör i det första taget. Må så vara att han han säkert kommer klassas som galen för att ha talat med ett blomster som om den varit ett litet barn, eller ett annat mänskligt väsen. Ja, en någon istället för ett något. Cosmos anade intet ont när han reste sig för att som brukligt placera trädgårdsredskapen på sin plats. Hans händer är klädda med jord och han har inte insett att det gått ett långt tag och att solen börjat klättra upp på himlavalvet, som får hans glasögon skimra när han vänder sig om i rätt tid för att höra sitt fulla namn komma ur en välklädd mans strupe. Hur länge har han stått där? Inte lät väl Cosmos honom vänta allt för länge? Vad är mannens ärende här? Det ser ut som att han skulle kunna komma direkt från slottet, men Cosmos erkänner att det känns lite väl otäckt att en man från slottet kan ha stått och betraktat honom en stund, eller någon sekund åtminstone.
"Cosmos Irveo Rune, du tillkallas till slottet." Säger mannen med sin myndiga stämma och Cosmos lägger huvudet på sned med en väldigt likgiltig min. Varför?
"Får jag ifrågasätta herrns motiv?" Frågar Cosmos förnuftigt och borstar av sig jord och damm från kläder, ansikte och händer. Mannen har tydligen inte förväntat sig att få en motfråga. Emellertid så känner sig Cosmos panikslagen och rädd inför tanken att bli tillkallad till slottet. Han har egentligen aldrig fått syn på någon som lämnar slottet efter att ha blivit tillkallad. Mannen verkar tveka och rättar till sin klädsel.
"Det har inget att göra med mina motiv, Ers Majestät kallar på en ny rådgivare." Cosmos rätar på sig en aning när han hör det. Varför skulle härskarinnan välja honom? Det kan han inte tro.
"Förmår jag erhålla om en vidare förklaring, herrn?" Frågar den unge mannen den äldre med ett svagt leende. "Inom ämnet om vilka hon tillkallar till slottet." Mannen svarar genast, det låter inövat och som ett manus men där är åtminstone svaret. Cosmos lyssnar noga på beskrivningen av den nya rådgivaren som härskarinnan vill ha.
"Får jag be er om att följa med omgående?" Frågar mannen nervöst och Cosmos sväljer hårt innan han nickar kort.
"Det låter gynnsamt, herrn." Konstaterar Cosmos leende och vandrar före honom in i slottet. Självklart ledd av mannen eftersom Cosmos aldrig egentligen satt sin fot inom slottets väggar, han har varit i köket men det skulle man nog inte kalla att vara inuti slottet med tanke på att det är bara en dörr på baksidan av slottet så är man inne i slottet.
"Hur kommer detta gå, Cosmos?" Tänker den unge mannen och biter sig i läppen.

Athe hade sett till att vackra och färska frukter och bär i olika former ställts upp på rad i vackra glasskålar.
Änn höll salen på att dekoreras i gröna och guldiga färger. Vissa tavlor av gammla kungar och drottningar byttes ut till målningar där folk tände stora brasor och dansade.
Athe var mycket noggrann om vad som skulle finnas i salen och inte.
En vas helt i guld förvisades, och in flyttades en liten staty av en grekisk gudinna.
Alla som lämnade slottet skulle inte få fel uppfattning av kungariket. Och allt som kunde få en endaste liten ide blev utbytt.
Hon hade bestämmt att alla de kommande skulle få bär lite vackrare kläder än innan. Det omfattade riktigt byxor och enkla kavajer, klänningar i lite fina ryger och hattar i olika färger och former.
Själv bar hon en dräkt med beslöjande tyg som hirvlade kring benen på henne. Den skulle vara i olika smaragdgröna nyanser, och dräkten skulle prydas av värdeler.
Hon log nöjt och gick omkring och kollade att allt gick väl.
"Ers högaste höghet, blir det bra om gästerna anländer till salen om, tre timmar?" frågade en modig man och bugade sig.
"Utmärkt." svarade hon kort och fortsatte sin rundtur.