Peäres!

Maxine såg omkring sig i skogen. Hon höll bågen i ett bra grepp och hade säkrat så att kogret satt bra på ryggen.
Kunde det finnas någon annan där? Hon hade luvan över huvudet så man inte såg hennes ansikte.
Maxine bet sig i läppen och hittade ett öppet sinne. "Vissa dig!" beordrade hon med tankens kraft varelsen. Det kom fram ett rådjur. "Du måste vara dum i huvudet Maxine, som tror att ett rådjur var en människa", tänkte hon och släppte iväg rådjuret.

Ett plötsligt ljud fick Alec att komma till en halt. Vad var det han hade hört? Säkert så kunde ingen människa befinna sig såhär djupt i skogen. I alla fall inte om de hade något vett i skallen. Skogen var en farlig och opålitlig plats, särskilt för främlingar. Han mindes själv hur han hade fått känslan av att skogen ville sluka honom, och han var säker på att om han inte hade varit på sin vakt, så skulle den ha gjort det. Det var säkert ett skrämt djur. Inget att oroa sig för. Ingen är efter dig, Alec. Du har flera dagars försprång. Så varför kände han sig ändå inte övertygad? Han kunde inte skaka av sig känslan av att han inte var ensam människa i skogen. Han kastade en blick bakåt, och började sedan att gå i rask takt, så att vad, eller vem det än var inte skulle få chansen att upptäcka honom.