In darkness and light. [Privat Rollspel mellan Måntass och LunaLovegood1]

Du börjar. *Ser smått hotfull ut*

"Miss Green, Er far vill träffa er" sa en ung man med illrött hår. Ash suckade irriterat och himlade med ögonen.
"Vad i hela Undrets namn är det frågan om den här gången då?" fräste hon och klampade iväg mot Ljusa Salen där Ash antog att hennes far var. Väl där stegade hon fram till sin far och lade armarna i kors.
"Ja, Ers Höghet?" sa Ash ironiskt och ganska tyst. Hennes far, Konungen, bara log.
"Det kommer komma hit en man imorgon. Han är nästan i din ålder, 649 år gammal är han. Jag ville berätta det för dig. " sa Konungen med ett leende. Ash fik väldigt stora ögon, mumlade något ohörbart (i själva verket "må häxan Korshna ta dig och föra dig till underjordens mörka värld, du hemska man, son till djävulen själv som kommer komma imorgon. ve dig också konungen, för att du gör detta mot din egen dotter" och skyndade sig ut.

Azeth satt uppe på ståtliga Mai, som som vanligt inte kunde låta bli att då och då skrämma slag på de andra hästarna som vandrade snett bakom dem.
Mai brummade till och ruskade på sitt stora huvud, så att manen piskade honom på händerna.
Han log, och gav Barena, en nära vän och följeslagare,
en snabb blick som de båda visste vad den betydde.
"Jag tar en omväg med Mai, jag kommer ifatt er." sade han stelt och bugade sig lätt innan han snärtade till Mai på ryggen bakom honom, som genast reagerade och störtade in i skogen.
Hon sprang djupare och djupare in bland träden.
Kände hur tassarna slog emot den fuktiga marken och hur luften ven förbi dem. Hon älskade det, precis som Azeth.
Han skrattade och lät henne fortsätta, ända tills de kom fram till ett vattendrag.
"Mai.." sade han mjukt och hon tvär stannade, en aning snopet kanske, men hon höll huvudet högt och såg nyfiket på Azeth.
Han hoppade ned från hennes rygg och stannade vid ett träd och satte sig på huk.
"Ser du", han stirrade förundrat ned i vattnet. Det var fullt av gröna och vita små älvliknande små figurer, men långa fingrar och ben, smått genomskinliga och med stora svarta ögon. De pratade med ljusa röster, på ett språk han aldrig hört förr.
Han drog upp munnen i ett leende, och Mai kom lufsande mot honom.
De små Tesharna stannade upp i sina rörelser och försvann, blev osynliga som man kallade det.
Han reste sig besviket upp.
"Kom Mai, vi har ett ärende att slutföra. Nu."

Ash smög, utan anledning, tyst in på sitt en och slog sig ned på den preciös lagom mjuka sängen. Direkt kom någonting infarandes genom fönstret, som stod på vid gavel, och landade nedanför Ash's fötter med en duns. Ash lyfte upp knytet i nackskinnet, trots att hon redan visste vad, eller snarare vem, det var. Det var Clitch, en ekorre som hon räddat från att bli uppäten av en korp tre år tidigare.
"Jag vill inte att den där mannen ska komma. Jag vill inte bli bortgift, hur vacker han än är. Du förstår mig va?" frågade Ash ekorren som nickade och kliade sig bakom öronen. Sedan knäppte han sina tassar och rullade runt på golvet. Ash förstod direkt att Clitch var trött och ville sova. Och när Ash själv kände efter så var hon riktigt, riktigt trött. Och det var faktiskt nästan midnatt, så ingen skulle tycka att det var konstigt om hon gick och lade sig. Inte för att någon riktigt brydde sig, men Ash lade sig ned och drog en filt över sig.
'Det kommer bli en lång dag imorgon' var det sista hon hann tänka innan hon föll in i drömmarnas djupa värld.

Azeth kom snart ifatt dem, fortare än han trott faktiskt.
Han var nog fortfarande lite besviken då han tog täten igen och tankfullt sträckte sig upp mot en död gren, tog lätt tag i den och fick den att genast börja blomma igen
"Konungen sade att ni icke skall göra så, min herre. Jag är eder djupt tacksam om ni kunde göra honom till viljes." sade Cecilja på de gamla alvernas språk, som man skulle när man kom med tillsägelser eller sändebud. Eller bara tilltalade en alv md hög makt.
Azeth log lite mot Cecilja och sa "Min vän, inte behöver du tala så till mig, tala till mig som en vän. Och jag är inte din herre, jag är din reskamrat. Inget mer". Avslutade han med ett stort leende innan han vände blicken mot stigen. Han sken upp ytterligare när han såg vad som tornade upp sig framför honom.
Riket av släktet Green.