Privat [luna_rav, Hp luna]

En tjej från 4:an fångar min uppmärksamhet för ett tag. Jag försöker att inte se imponerad ut. Jag går istället fram till kloten och tar upp det tyngsta. Jag svingar det och kastar iväg det. Efter det är träningen slut och v blir beordrade att gå upp till våra rum

Jag gick mot killen som var i mitt distrikt. Han började genast att prata om vad han hade gjort.
''Vad gjorde du då?'' Hörde jag att han frågade i vrån. Jag hade somnat av ensamhet och kunde inte släppa taget om mina bröder.
''Vad gjorde du då?'' Hörde jag igen och kunde till slut skaka på huvudet.
''...Klättrade, förklädning och kastkniv.'' Sa jag snabbt och ivrigt för att få komma tillbaka till mina tankar.
''Gick det bra?'' Frågade han ivrigt. Inte äns nu kunde jag slita mig från mina tankar och gick strax där efter in i väggen. Pojken såg förskräckt ut.
''Mår du bra?'' Frågade han igen.
''Jadå... ingen fara.''Sa jag och stälde mig upp. Pojken var ett år yngre en mig... jag kanske skulle vara lite mer trevlig?

Middag, prat om att vinna, äta, allmänt prat, äta, sitta tyst. Ungefär så var middagen. Jag ville egentligen inte vara karriärist. Visst kan jag döda, jag är riktigt bra på det men.. människor? Små oskyldiga människor som bara hade otur? Är det rätt?

Jag tittade på maten som äcklade mig. Hur kan dom rika stå ut med så mycket mat? Nej nu var det nog... Jag ville häldre gå och se på solnedgången.
''Tack för maten.'' Sa jag och fick mystiska blickar på mig.
''Redan?'' Frågade vår stylist.
''Ja... jag är inte hungrig.'' Jag gick mot mitt rum och satte mig vid fönstret. Det var vackert... men människorna där nere förstörde allting... Varför har dom såna konstiga kläder på sig? Åhh... juste inte bedöma utseendet. Jag tittade upp på himlen. Är det verkligen rätt att döda? frågade jag mig själv flera gånger och fick ett snabbt svar från gud... att starkt Nej.

Min stylist satt och pratade om allt och allt. Jag fick ont i huvudet och gick ljudlöst från bordet. Jag satte mig på sängen ett tag innan jag tog en varm dush.
I morgon skulle allt börja...
Jag somnade snabbt

fruktansvärt... Imorgon skulle allting börja... Vad skulle hända med mig? Skulle jag dö eller överleva?... Usch jag borde inte tänka på döden. Jag gick in i duschen och tvättade håret. Jag satt på mig pyjamasen som låg på sängen och kröp ner i sängen. Hjärtat gjorde bara ondare och var nära på att skrika.

Jag vaknar mitt i natten. Kallsvettig. Klockan är 3 vilket betyder att det bara är 4 timmar innan vi ska upp och bli redo.
Jag reser långsamt på mig. Mina ben bär mig knappt och mitt huvud bankar i långsam takt.
Tjejen från min distrikt, Jenna, är tydligen också uppe. Hennes dörr är i alla fall öppen.
Jag hör ett svagt ljud under mig, från distrikt 1:s våning.
Jenna hittar jag vid fönstret. Hon sitter bara där och kollar ut.
Jag hade aldrig pratat med henne förut, knappt tittat på henne.
Distrikt 2 är så stort. Det är ungefär 20 ungdomar som tränar hårt för att sen ropa på slåttern att dom är frivilliga.
Jenna verkade vara en som var bestämd och redo för att döda.
"Hej..." säger jag tyst och sätter mig ner i fönstret. Då ser jag tårarna som strömmar ner för hennes kinder.
Vi kanske inte var så olika trotts allt.

Jag vaknade vid halv fyra. Jag hoppade upp ur sängen tittade ut ur fönstret och såg att de fortfarande var ivriga. Jag gick ut ur rummet och gick runt i salen. Jag tog ett äpple medans några tårar rann ner. Mitt hjärta gjorde fortfarande ont så det var inte så konstigt att jag inte kunde sova. Jag kastade äpplet i golvet och stirrade runt på dörrarna. Hoppas att ingen vaknade. Tänkte jag och slängde äpplet i papperskorgen. Jag gick in i badrummet och tvättade ansiktet med kallt vatten. Just nu kunde man inte se vad som var det kalla vattnet eller tårarna. Man hörde hårda smällar nerifrån distrikt 3. Jag tog handuken över ansiktet så att hela den blev blöt istället. Mina ögon siktade mot spegeln. Hur kan jag vara så lik min mamma? Hur?! Min mamma var en mördare! Hon mördade min far när han kom hem från spelet...och efter det gjorde hon själv mord... Jag sparkade med foten i golvet och doppade ner ansiktet i handfatet och satte på vattnet. Det kalla spred sig över mitt hår. Jag stängde av kranen, tog på mig morgonrocken som hängde på krocken och gick till det långa och stora fönstret.

Jenna svarade inte. Hon gav mig en snabb blick och fortsatte sedan titta ut. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta.
Hon grät. Jag tittade ner på de fulla gatorna.
"Hur kan de bara göra så där?" frågar hon plötsligt.
"vad?" säger jag.
"Hur kan alla de här människorna låta det här hända? Hur kan de bara springa runt där när de vet vad som sker i morgon?"
säger hon med blicken fortfarande fäst på gatorna där nere.
"Jag vet..." börjar jag men hon fortsätter:
"Hur kan alla bara gå där nere, som att inget hänt? Va? Är det ingen som vågar göra någonting? Ingen!?"
Jenna börjar höja rösten mer och mer. "Hur kan ni bara det!? VA!? Är det inget som kan få era små fula ansikten att titta upp!? HALLÅ!? Kan någon se vad de gör med oss!? KAN ERA JÄVLA SMÅ ANSIKTEN TITTA MIG RAKT IN I ÖGONEN!? VA!? KAN NI DET!? KAN NI DET?"
Hon börjar banka på rutan. Så hårt hon kan. Hennes knogar blir röda och rutan blir blodig.
Jag tar tag i hennes händer och håller dom hårt framför henne. Hon fortsätter slå i luften och skrika.
Min slaylist öppnar sin dörr.
"Vad håller ni på med!? Jenna sluta!" Hon börjar gå mot oss.
"Det är lugnt!" säger jag till henne. Hon fortsätter mot oss. "Sonniena! Gå. Nu!"
Hon vänder och går in på sitt rum.
Jenna fortssätter försöka slå sig ur mitt grepp.
"Jenna! Jenna! Jenna... Så, det är okej." Hon börjar gråta tyst.

Jag drog ett djup andetag... Jag vill inte stanna här! Vad ska jag göra... Vad ska jag göra?!?!?!... Jag började gråta och tårar kom ner på golvet. Jag satte mig på på knä och händerna för ansiktet. Jag kom just på en ide. Varför inte... göra slut på sig själv innan?... Det kommer säkert inte funka. Dem i rummet skulle säkert vakna och göra allting för att vecka mig igen. Men nu var det bestämt. Jag tog ett djupt andetag. Tittade upp i himlen och satte händerna mot varandra... Om nu gud fans så kanske han skulle kunna hjälpa mig med detta?
*Kära Gud... Jag ber dig att mitt öde blir här. Du kommer få se vad jag tänker göra men snälla... antingen tar du slut på mitt liv här eller kanske du kan göra så att jag klarar av tävlingen?* Tänkte jag och bugade sedan. En gång till tog jag ett djupt andetag och smälde huvudet i fönstret och ramlade baklänges på golvet.