New Orleans vampires

It works very well ^^

Gr8! :3

Jag var klar, men sen försvann allt, och sen förstår ni, kom pappa och släpade med mig till simningen! :O

Namn: Athe Cecilia Jansson
Ålder: 48 (Ser ca 18 - 20 år ut)
Ras (människa/vampyr) : Vampyr
Utseende: bara rakt av i när bild. Men hennes helhet är så.
Bakgrund: Ate föddes på den fattiga sidan, och levde där med sin far. Hon var den typiska gammeldags flickan. Svarade allt med "Ja far", och "Nej far." Han försökte lära henne att hantera sina speciella egenskaper, men hon ville inte. Hon tyckte bättre om att hjälpa barnen på gatorna. Gav bort pengarna som blev över och plåstrade om dem. Hon var snäll, och drömde i hemlighet som att skaffa barn. Trotts att hon aldrig skulle få uppfostra dem. Men så, bara några månader innan hennes 19 års dag kom törsten. Hon blev helt galen av begär. Och är mer beroende av blod än vanliga vampyrer. Så en dag skulle hon gå ut till de stackars barnen, och dödade två stycken. Utan att mena det! Då förändrades hon. Hennes mörkblonda hår blev vitare och vitare tills det var näst intill grått. Hon blev en ny person, en blodtörstig best.
Personlighet: Ate var vänlig, snäll, lydig och förståndig. Nu är hon maktgalen, slug och bitsk. Hon litar sällan på folk och dödar i hemlighet. Hon hatar mod, och försöker kränka det. Hon är även smått galen, ser världen på ett annat sätt. Men hon är trotts allt lite mänsklig, hon älskar musik och är bryr sig mer än hon visar. Även fast det inte är så mycket..
Övrigt: Hon är gästvänlig ^^

Yaay ^^

Jag kan förklara det med blodslusten/febern lite närmare, eftersom vi har många vampyrer ^^ Efter att man har ätit klarar man sig kanske en månad utan att äta igen, men sedan blir hungern allt större och den går inte att kämpa imot, lika litet som man kan kämpa imot en flod.
Djurblod fungerar inte, inte heller gammalt blod, man blir bara illamående av det. Allra bäst är det då man faktiskt dödar offret, och får den andra personens "liv".

So no twilight good vampires : D

That's fine. 8D *evil smile*

Min älskar blod ^^ Hon äter nog ganska ofta ._. Fast inte så ofta.. typ varannan vecka, om det är okej?

Jag läser en bok, "En vampyrs bekännelse", helt galen, men då är det att blodet måste vara färskt, oc de äter typ varannan vecka ^^
Så jag är lite insnöad på det xD

Såklart det är okej : D det kan ju inte precis bli överdosering på det.

Men seriöst, måste verkligen rekommendera the book som allt det här nu baserar sig på. Den är av samma författare som har skrivit Game of Thrones serien (George R. R. Martin) och är helt sjukt bra

Namn: Lavinia Lagercrantz
Ålder: 17 år
Ras: Halvvampyr
Utseende:

Bakgrund: Lavinia kommer från en ö långt ut till havs, där befolkningen var kortväxta och mörkhyade.
Hon levde i en liten fiskarby.
Hon kom dit som föräldrarlös, hittades i en korg i vattnet en dag av en gammal fiskargumma.
Kanske hade ett skepp förlist och hennes föräldrar försökt rädda henne?
Ingen visste, men gumman tog hand om henne och Lavinia växte upp där med henne tills gummans sista dagar.
I korgen där Lavinia låg, var hon omlindad med ett vitt tyg där hennes namn och detta adelsvapen var broderat.

Detta betyder att hon är av gammal adelssläkt från norden, närmare bestämt från Sverige, men inget som hon vet eftersom byn var mycket fattig och endast prästen kunde läsa och han ville inte berätta vad vapnet betydde.
Ett tag efter gummans bortgång kommer ett slavskepp seglande, byn plundras och bräns och Lavinia blir infångad och skall säljas som slav på marknaden.
Personlighet: Ganska hett humör och gör allt för att klara sig själv.
Övrigt:

[We are all here, amazing. Har varit upptagen hela veckoslutet, men kan väl nu börja detta så vi kommer igång ^^]


Det var fredagkväll, solen höll på att sjunka i Mississippi, men det orangea ljuset räckte inte till vägarna i lägre Orleans. I stället lystes gränderna upp av lyktor här och var; där de inte hade blivit söndrade eller stulna. De som hade råd bad på en lykta eller en fackla för att jaga bort skuggorna i sin väg, men de flesta fick trampa i mörkret och lita på det svaga skenet från fönster.
Det var juni och dagen hade varit kvavt het. Värmen dröjde sig kvar och fick människorna att svettas och staden att lukta förfärligt.
Det var just lukten som fick Dorian att rynka på näsan. Han stördes inte av värmen eller mörkret, han kunde se lika väl som i dagsljuset, och betydligt mycket bättre än människorna runt omkring honom.

Orsaken till att han hade tagit sig till nedre delen av staden var för honom beklaglig och skamfull: han måste skaffa sig mat. Och det enklaste var att köpa en slav, inte från den Amerikanske börsen i övre delen av staden, utan från den Franska. Den Franska börsen sålde slavar billigare och för alla ändamål; godset var nämligen sämre utbildade och antagligen i värre skick.
Men som mat dög de väl, bara de inte var alkoholister. Dorian tyckte inte om sidosmaken det gav blodet. Och om han köpte från den Franska börsen kunde han intala sig att han räddade slaven från ett värre liv som en slagen hund, ett liv som ändå skulle sluta kort.

Dorian steg in i den stora träbyggnaden, och något av lukten försvann. Kanske inte försvann, men täcktes av andra lukter; rök, svett och gammal alkohol.
"Oj, herrn, välkommen. Ska ni delta i auktionen?" undrade en man då Dorian steg in. Dorian nickade och fick ett nummer, innan han flyttade sig till salen.
Längst fram i rummet fanns en scen, stället måste ha varit en teater någon gång. Framför scenen stod män med glas och cigarrer i händerna. Längre bak stod andra vid runda bord; Dorian kände igen kreolerna från sina färggranna kläder och höga röster.
Dorian gick till bardisken och beställde en whiskey i väntan på att auktionen skulle börja.

Lavinia hade upplevt de värsta dagarna i sitt liv, eller vad hon trodde var de värsta dagarna i sitt liv då hon inte mindes sina första år då hon befunnit sig hos sina föräldrar, vilka det nu var. Först dog den ända som hon kunde likna en mamma, den som hon kallat tant Sherley. Sedan hände det, hon han inte ens med hennes jordfästning i kyrkan innan de kom. De slavskeppen, de som härjade och brännde ner byn och tog folk till fånga.
Livinia hade varit livrädd och försvarat sin tants döda kropp, vilket endast hade gett henne piskrapp över ansiktet och ett hårt slag i bakhuvudet så hon förlorade medvetandet.

Lavinia hade sedna vaknat på slavskeppet i bojor på övre däck, varje närmande av någon av de usla sjömännen hade slutat med att hon försökte skada dem, men tack vare bojorna hade det slutat med att hon fått slag. Det höll på så tills mannen som styrde allt sa åt männen att låta henne vara eftersom, som han utryckte det, en vacker kvinna såldes bättre än en ärrad.
Trots detta var hon nu full av ärr och något tillfredställd över detta var hon, kanske hon skulle kunna klara sig trots allt från ett allt för hemskt liv som slav? Dock betvivlade hon detta.

Nu stod Lavinia med de andra, iförd endast en vit särk och med händerna bakbundna med ett grovt rep som skavde upp handlederna då hon än en gång försökte ta sig loss. Hon svor och bet efter dem tills hon får en hård smäll över kinden och får tillsägelse att hålla tyst för nu skulle aktionen börja.