Peärres!

Lovisa smög in i skogen och höll utskick efter öppna sinnen. Hon finrade på tangenterna på tvärflojten.

Tillsist kommer Ignis fram till skogens kant och fäller ner huvan för att vidga hennes synfält. Hennes eldröda hår faller längst axlarna axlarna och hon ser sig skyggt om så att ingen skulle komma efter henne.

Lovisa småsprang genom skogen. Det var inte så lätt med den ljusblåa klänningen. Hon höll ett hårt grepp om bågen och tog en pil från kogret. Hon kunde ha svurit på att hon hört någon. Hon lät blicken fara omkring henne en gång innan hon fortsatte att gå.

Ignis hör något, någon rör sig, springer. Smidigt far hon in bakom ett par buskars mörker, hon tänkte sig inte att bli sedd, inte av någon.

Hon strök undan det blonda långa håret som kommit framför ögonen på henne. Hon tog sakta i bågstängen och lag pilen intill den.
Lovisa kastade ännu en blick bakåt. Hon kunde svära på att hon hade hört fotsteg. Hon höjde bågen.

Ignis lossar en av dolkarna från bältet då hon får syn på kvinnan som spänner sin båge. Vem var hon? Och vad gjorde en sådan fin dam i skogarna? Hon tar sakta ett vaksamt steg fram så hon blir synlig, stridsberedd om så skulle krävas.

Lovisa såg en gestalt av en ung kvinna. Alltså var hon inte själv.
Lovisa sänkte Ågren en aning.
-Vem är du?, frågade hon nyfiket och var beträdd med bågen.

Ignis betraktade kvinnan med orörligt ansiktsuttryck, inget avspeglade hennes egentliga känslor, "Ignis." svarar hon med neutral röst som hon lärt sig, "Och du?" frågar hon.

-Lovisa, svarade hon kort och neg. Hon log snett och drog kappan över de frusna händerna.

Ignis nickar och betraktar henne, en adelsdam eller ännu högre, förmodligen från det andra riket. Egentligen borde hon ta henne till fågna eller döda henne, det första borde hon göra men då skulle hennes egna flyktförsök vara till ingen nytta, och straffet......Ignis bara rös åt tanken vilket straff som väntade henne om de fick tag i henne.