Dem 103:e hungerspelen ur den olyckliga deltagaren Carolines synvinkel.. [FF, HG, SV]

Det verkar jättebra!

Jag bevakar tills vidare. Väldigt spänd på att se hur det här kommer att gå.
Kan dock inte lova att det kommer kommentarer efter varje gång (är lite lat när det kommer till det), men jag ska göra mitt bästa.

Bra!

Hej! Förlåt att jag sagt att jag skall skriva här, och sedan inte gjort det. Här kommer kapitel ett!

Det var nästan en vanlig dag. Men bara nästan. Det var slåtter.

Under morgonen hade jag, mor och Carl som vanligt gått ner till fälten på Den Stora Skördeslätten. Vid klockan åtta hade vi lämnat vårt lilla ruckel till hem, och det dröjde inte länge innan vi var framme. Alla små hus i distrikt 11 (i alla fall dem i det sunkiga området) hade med flit placerats högst tio minuters promenad från Den Stora Skördeslätten. Det var nog för att alla folk i huvudstaden ville så fort som möjligt få alla rötter och andra ätliga växter så att dem kunde krydda sina lyxmåltider som vi aldrig någonsin fått uppleva. Vi i den fattiga, trasiga arbetardelen av distriktet fick vara nöjda om vi hade någon mat på bordet på kvällarna. Det var alltid jag eller mor som fick gå ner till torget och köpa billig och tunn mat med den lilla lön vi får i slutet av varje dag, eftersom att Carl fortfarande står på barnsben. Sockersöta Carl är min lillebror. Han är bara fyra år gammal, och det är konstigt att en så liten kille kan ha överlevt på den mosade mat han får, för hans tänder hann inte växa ut innan den fattiga tiden i distriktet började. Hans mun är nu full av pyttesmå vita piggar som troligen aldrig kommer att växa ut mer än vad dem redan gjort.
I slutet av varje arbetsdag får vi alla som jobbat på Den Stora Skördesslätten varsitt kopparmynt. Ett kopparmynt räcker inte ens till ett ägg, så det är ganska bra att vara många i sin familj. Vad min far beträffar så är han ute på havet bortom den glesa tallskogen, och väntas inte komma hem förrän i början av nästa år. Det är i den glesa tallskogen jag egentligen vill vara. Jag vill skjuta. Jag vill jaga. Jag har faktiskt en pilbåge som jag har snidat själv i smyg under en ovanligt ansträngande arbetsdag. Jag använde mig av dolken som jag fick ta från skjulet där alla arbetsredskap står. Jag hade sagt att jag skulle skära av en ovanligt seg rotknöl. Med hjälp av min pilbåge har jag faktiskt blivit ganska pricksäker. Det är ganska ofta jag nappar åt mig ett par mörkerglasögon från skjulet och gömmer dem under tröjan. Jag har alltid lyckats lura fredsväktarna, eftersom att jag faktiskt är ganska kvick i mina ben, och kan röra mig rätt så tyst. Med mörkerglasögonen på tassar jag ut från vårt lilla hus igen på kvällen, och då har jag med mig min båge också. Sedan låter jag känslan av att vara jägare – att ha makt – fylla upp min kropp och själ. Men idag skulle jag inte kunna smyga ut i skogen och jaga efter harar och ekorrar. Idag var det slåtter.
Alla fick passera dem stora grindarna som ledde ut ifrån Den Stora Skördesslätten tidigare på dagen, och inte sent på kvällen som vi brukade. Vissa av oss hade till och med finkläder!
Jag har en klänning av ett tyg som mor sytt när far lyckats smuggla med den hem från en av sina många havsresor för fyra år sedan. Olyckligtvis blev han påkommen och fick ett smärtsamt straff. Under denna tid hade fortfarande Ramsies, tidigare bödel, tillåtelse att dela ut dem flesta straff han kunde komma på. Och dessutom fick han hög lön för det. Far fick ett av dem lite mildare straffen. Långt ner på höger sida fick han, samtidigt som han var bunden, inristat ”BROTTSLING” i huden med Ramsies vassaste kniv. Jag minns att jag grät när jag hörde hans skrik. Och alla invånare i distrikt 11 var inte så nöjda med Ramsies insatser. Numera härjar han runt i huvudstaden i hopp om att hitta ett jobb, har jag hört rykten om.
När far blev ertappad med att smuggla hem tyget till oss hade vi fortfarande kvar det, men or lyckades smälla i fredsväktarna att hon hade sålt tyget. Jag hade uttryckligen sagt till henne att hon borde sälja det, men hon hade inte velat lyssna. Hon ville absolut sy mig en klänning till nästa års slåtter. Det gjorde hon också, en vinröd ärmlös, men den blev för stor. Förra året var det bara urringningen som var för lång, och i år skulle den nog kunna passa. Dagen innan slåttern är det många familjer som skickar sina barn till Källan, som är ett mycket litet vattenfall. Det ligger omkring tre kilometer åt öst om man startar vid den största fruktträdgården. Det är inte ofta vi kan, eller är i stånd att gå hela vägen till källan, men jag gjorde det ändå, och tog med en spann. Jag hade gått dem mycket långa kilometrarna, fiskat upp det rena vattnet, och sedan tagit mig hem innan jag föll ihop i min skraltiga säng i vårt skraltiga hus. Lilla undernärda jag var helt slut efter den långa promenaden, men det var det värt. Nu hade min familj vatten att dricka, och att tvätta sig med inför morgondagen.
När vi kom hem på slåtterdagen tvättade vi alla av oss grundligt över hela kroppen. Mor hade gjort varsin krans att ha i håret till mig och hon själv. Jag tänkte först behålla håret utsläppt, men ändrade mig och satte upp det i två hårda tofsar. Sedan kammade jag igenom det med min kam av snäckskal. Jag gruvade mig för att sätta på mig klänningen eftersom att vi inte ordnat något att sätta på sig i reserv. Tänk om den inte passade.
Men när jag drog ner den över huvudet kunde jag slappna av. Den passade perfekt, och gick precis till knäna på mig. Jag såg på min spegelbild i den spruckna spegeln. Jag såg ut ungefär som vanligt, med en finare dress bara. Ljusbrun hy, nästan svart hår, och svarta ögon. Alla sa att dem var svarta i alla fall. Min bror hade på sig en slätstruken, vit tröja, och mor en jeansklänning. Vi tågade iväg mot torget ungefär samtidigt som alla andra. Jag fick ta ett blodprov när vi kom dit, och sedan ställa mig bland dem andra sextonåringarna. I ett långt vitt hus som går längsmed högra sidan av torget. Det hade en balkong som vätte ut mot folkmassan. Där stod presidet Thomas Thomson med hela sin familj. Hans två söner, och hans fru. Dem tittade ner på oss andra, och flera av oss tittade upp mot dem.
Jag kunde tydligt se dem två kloten med lotter i som stod på podiet rakt framför mig, och alla andra. Jag funderade lite på hur många lappar med mitt namn på som egentligen fanns där. Dem tre åren jag hade bakom mig hade jag tagit ut tesseras åt min familj. Jag räknade snabbt på fingrarna. Elva lappar allt som allt. Torget fylldes ständigt på med folk, och när alla var på plats tog mr. Thomas till orda. Han berättade som vanligt om Panems historia, och önskade oss alla lycka till uppifrån balkongen där han stod och pratade i en mikrofon. Sedan kom Emerallda Trinket ut på scenen.
”Damerna först!” sade hon, lika glad som alltid. Hon och hennes syster Effie, som arbetade för distrikt 12 hade en förkärlek för olika frisyrer. Nu hade hon långt platt hår till midjan, och blått läppstift. Hon famlade länge med lapparna i skålen innan hon drog upp en lapp med ett vikt hörn.
”Åh nej!” tänkte jag. Den lappen kände jag igen. Det var nämligen jag som hade skrivit den.

Vem kan det vara som blir dragen?
Bra att veta lite om hennes jaktkunskaper

Superawesome!

Åh tack!

varsågod x)

Är det svårt att skriva fanfictions?
Kanske man kan testa själv...?

Det beror helt på! Du kan skriva ur Harry Potter, Twiligt, The Hunger Games, eller vilken serie som helst! Eller bok.
Du kan bestämma själv hur svårt du vill göra det för dig själv!

Men du får gärna läsa denna!!

Jag har läst den!! Och den var skiiitabra!!!! Del 2! Del tvåååååååååå!! ^^