En Förändring. [Privat Rollspel. Måntass & Tamburlaine

Cecilia sökte med blicken över rummet, hon hade en bild på honom. Men hon visste av ren erfarenhet att ingenting var som på taget fotograft.
Därför fick hon anstränga sig för att inte få fram till närmaste ungkarl med blont hår.
Hon kisade och hennes vaksamma ögon stannade vid en man, en man som i största drag såg ut son pojken på fotot, och även hade kropsspråket som antydde till en gnutta överkontroll.
Kontroll över slottet, han måste bo här.
Så hon satte en hårslinga bakom örat, satte diskret på micken, tog fram de båda blocken och skyndade sig fram till honom.
Hon drog upp munnen i ett leende igen och gick fram med en utsträckt arm.
"Hej, jag är jornalist från 'Runt världen', och undrara om jag skulle kunna få ställa några enkla frågor till dig, Keyden Margensten."

Kayden var uttråkad. Han tyckte inte om de här festerna, där hälften av gästerna var över femtio år och ingen var berusad. Dessutom täcktes musiken av allt betydelselöst tal. Kayden gillade faktiskt klassisk musik, något som förvånade de flesta.
"Hej, jag är jornalist från 'Runt världen', och undrar om jag skulle kunna få ställa några enkla frågor till dig, Kayden Morgenstern."
Kayden svängde sig runt, och fick syn på en ung kvinna i hans ålder. Hon var vacker, men en snabb blick på sakerna hon bar med sig vittnade om att hon var en reporter. Kayden gillade inte reportrar.
"Trevligt att träffas", sade han och log samtidigt som han sträckte fram handen. Han kom inte ihåg henne, hon måste vara ny här. Eller så hade bara "Världen runt" aldrig varit intresserad av honom.

Cecilia log och kunde inte låta bli att tycka att en sådan snygg kille platsade bättre på en riktig fest, med riktig musik, än här.
Hos satte sig bredvid honom och försökte att trycka undan en våg av nervositet. Hon hade aldrig gjort det här förut, och var rädd för att misslyckas.
"Kan ni förklara för mig, exakt varför hålls den här festen?" frågade hon och försökte fånga hans blick.
Försöka få honom att faktiskt svara så utförligt som möjligt.
Hon var så trött på alla som svarade 'för att den behövs', eller i stil med 'många anledningar. Kan vi gå vidare?'.
Och nu när hon faktiskt fått ett riktigt uppdrag behövde hon lyckas.
Hon måste åka hem med någonting speciell, annars var det kört.

Kayden satte sig i stolen bredvid och vände sig lätt mot henne, samtidigt som han vinkade lätt åt en servitris, som ställde två glas champagne på bordet.
"Det har gått bra för Morgenstern Industries de senaste åren, och styrelsen ansåg att det var något att fira. På samma samlar vi in pengar för flickors utbildning i utvecklingsländerna", svarade Kayden med ett lätt leende. Det var de orsakerna styrelsen använt för att övertala Kayden till det här.
"Vad tycker ni om festen hittills?" frågade han sedan milt intresserat. "Tänker ni jobba hela kvällen, miss..?" Reportern hade inte angett sitt namn, men Kayden var ofta tvungen att vistas med sådana, och han blev hellre intrevjuad av en vacker, ung kvinna än en bitter medelålders man.

"Cecilia Breed", svarade hon snabbt med ett litet hemlighetsfullt leende.
"Hittils har festen varit en en ära att vissta." fick hon ur sig.
Hon krafsade snabbt ned en kortfattad version av det han nyss sagt. Hon väntade ett ögonblick innan hon kom på att han hade ställt en till fråga.
"Kanske inte hela kvällen. Nog förtjänar jag väl en paus..?" lade hon till och kastade bak håret innan hon återvände till sitt arbete.
"Jasså, men då måste jag fråga, vilka summor av pengar är det ni drar in?" frågade hon och tog en kort paus innan hon forsatte;
"Hundratals, tusentals, hundratusentals eller i vilken mängd av pengar är det det egentligen det rör sig om?"

Kayden drog på munnen då hon talade om äran. Visst, man måste tillhöra eliten för att bli inbjuden, eller ha ett lägligt arbete som Cecilia, men allt det här var vardag för Kayden.
"Definitivt", svarade han på hennes undran om hon förtjänade en paus. Kayden kunde inte tänka sig något värre än att se andra njuta och ha roligt, och själv behöva jobba. Något som han dock aldrig hade behövt göra, men därför verkade idén också alldeles absurd.
Då det kom tal på pengar lutade sig Kayden tillbaka i stolen med ett roat leende, sorglöst elegant som alltid.
"Människor brukar ha en viss tendens att vilja imponera och speciellt de äldre männen tycker om att överglänsa varandra, så summorna borde stiga till åtminstone fem siffriga per donator. Dessutom lägger jag till en halv miljon till slutsiffran, så vi borde nå några miljoner minst."

"Jag kan ju inte säga nej", svarade hon innan han började berätta om pengarna.
Hon lyssnade med sina goda öron, men inte hon var inte helt säker på at hon hörde rätt.
Några miljoner. Och han sade det som om det var vilken summa som helst.
Men för Cecilia, som vuxit upp där hundralappar och tior var gränsen mellan liv och svält, kändes siffran enormt mycket större än var den var.
Men hon samlade sig snabbt och krafsade ned det han just sagt. Hon vände sig mot honom igen och öppnade munnen som för att säga någonting.
Hon skulle fråga om hans personliga åsikt om kvinnornas rätt till utbildning, men helt plötsligt ville hon det inte alls. Allt förändrades inom loppet av en halv sekund, och hon var säker på att han inte ens hann märka tvekandet.
"Har du sätt någon värdsdel där kvinnorna inte har samma rätt till utbildning som männen?" frågade hon istället medan ögonen lyste på henne.

Kayden tog en klunk av champagnet medan Cecilia skrev ner hans svar, och undrade varför han ens gjorde detta. Han brukade sällan ge intervjuer, och därför sågs han sällan i respektabla tidningar, annat än som en anmärkning då Morgenstern Industries gjorde väl ifrån sig. Oftare kunde man hitta bilder på honom i tabloider och skräptidningar, samt skandal artiklar om hur han söp och slog till någon paparazzi.
Den följande frågan hade Kayden inte förväntat sig, och han tömde glaset för att få tid att tänka. Sanningen att säga var det styrelsen som bestämt vart välgörenhetspengarna skulle gå, och flickors utbildning var ett populärt ämne för tillfället.
"Nej, det har jag inte", svarade han slutligen ärligt. "Jag brukar hålla mig till USA och Europa."

Hon suckade, smått uppriven pch lite glad ändå. Hon bestämde sig för att inte skriva ned någonting.
Hon hade alltid drömt om att få åka till afrika, eller Australien.
Han hade ingenting att beätta för henne, vilket var lite synd.
Men om hon var listig nog kunde hon få sin vilja fram. En ide, eller, en plan, tog form framför henne.
Han hade pengarna, en vettig anledning till att åka till ett land där kvinnor behandlas orättvist, och det skulle inte heller se konstigt ut om han tog med sig henne.
De kunde åka dit båda två, och på så sätt skulle hennes dröm uppfyllas. Och han kunde få se att världen inte var en bal med rosor.
Om hon var listig, och om turen var på henne sida. Men hon fick fortfarande acceptera att chansen var liten att det skulle hända ändå.
"Skulle du vilja åka till ett sådant land då?"

Kayden skrattade lätt vid frågan.
"För att se på fattighet, damm och magra barn? Nej, jag avstår." Kayden kunde faktiskt inte tänka sig någon plats han mindre ville besöka. Sanningen att säga var det här med att hjälpa utvecklingslanden fysiskt inte hans sak. Pengar kune han skicka, men längre än det tänkte han inte gå.
Musiken och sorlet överröstades plötsligt av ett högt ljud, ochKayden lyfte blicken till himlen. En helikopter höll på att landa på herrgårdens tak. Just i tid, tänkte han och log.
En av hans närmaste vänner, Eric Laubard, vars far ägde hoteller, ordnade en fest i sin takvåning i centrum, och Kayden hade tänkt byta lokal efter att ha visat sig här och gjort styrelsen nöjd.
Han vände åter blicken till Cecilia.
"Skulle ni vilja följa med, miss Breed?" undrade han något roat och reste sig.