Vampire - Provat Rollspel - Måntass & Isse Weasly

Han såg mannen falla död till marken, snabb, och enkelt hade det gått. Men ändå kändes det väldigt tungt att släcka ett liv.
Han satte sig på huk och betraktade kvinnan innan han lyfte upp henne i famnen och började röra sig därifrån.

Trots att hon var medvetslöst kände hon hur trä avlägsnade från henne och det blev ett snett närmare fridfullt, men järnörten var fortfarande kvar i henne och orsakade smärta!

Han försökte att inte titta på henne, ville inte se hur sårad och försvarslös hon var.
Även om hon var vacker.
Han svängde av och stannade.

(Kolla min mall på utseende, har ändrat!)

Tillslut börja Cecilia kvickna till och när hon försiktigt försökte öppna ögonen stängde dem hon snabbt efter att ha märkt att järnört var runt ögonen och skulle droppa ner om hon öppnade dem.
Killen som fångat henne gillade värkligen järnört! Konstaterade hon.

Med svag röst fick hon fram:

-Ve...em...?

Alec ignorerade flickan och stannade framför en stor kulle, eller om man vill, ett litet berg.
Han slöt ögonen och fokuserade sin tankar med ett enda ord, ett ord med flera betydelser och minnen. Ett ord med makt.
Bergsväggen öppnade sig och stängde sig efter honom.
Han såg sig omkring i den smått gemtrevliga boningen och gick fram till en liten säng där han släppte med henne.

Hon hatar järnört av hela sitt hjärta!
Det gjorde henne svag vilket hon avskydde, lika mycket som smaken av bläck, USCH!
Tanken på den smaken fick henne att må illa och hon böjd sig okontrolerat fram lite och sedan till baka.

Hon undrade hela tiden, vem var det som räddat henne?

Alec började försiktigt att badda bort allt järnört från hennes ansikte och hals samtidigt som han renade hennes sår så gott han kunde.

Cecilia kände sig bättre för varje gång den våta trasan nuddade hennes ansikte.
När hon kände sig nära återställd reser hon sig snabbt upp och for mot en av väggarna och står hukad i ett hörna nån sekund senare.
-Vem är du?
Säger jag med tänderna ute och kraftig röst.

Han ryckte på axlarna.
"Du kan kalla mig vad som helst, riddaren i nöden, mannen som räddade ditt liv eller bara Alec. För övrigt är jag vampyr, precis som du." Han såg henne rakt i ögonen och naglade fast hennes blick.
"Men jag är inte snäll eller vänlig, snarare emot vampyr slakt."
han lutade sig mot väggen och ett leende spred sig över hans ansikte.
"Och du kommer inte härifrån förens du är helt återställd."

När han sa det ryggade hon tillbaka, speciellt på ordet "vampyrslakt".

-Ja men då har du tur, alec.
Hon betonade namnet.

-Jag mår jätte bra så jag ska gå nu!
Sa hon och då hon "sprungit" ett varv runt i grottan blev hon rött så förvirrad ochirriterad.