Thoughtful [SV]

Okej, här kommer kapitel två.
_________________________________


Kapitel 2.


Mitt inne i en diskussion om vad det kunde betyda att festklädnad stod på listan över vad man skulle ha med sig, så flög dörren upp, och en spottande fräsande arg Rebecka Reynaud kom instörtande.
Rebecka, vår överreagerande, humörsvängiga men för det mesta snälla, vän damp ner på platsen bredvid Will (som inte kunde dölja att ett léende ryckte i mungipan) och påbörjade en detaljerad men partisk redovisning om när hennes (så kallade) vänner övergav henne för ett gäng killar.
(”…alltså, de var ganska snygga, men vem, VEM, vill ha en gorillakorkad pojkvän, med en hjärna liten som en valnöt?!”)
Jag hade svårt att inte le stort.
Det här hände minst en gång i veckan, och Gryffindortornet hade vant sig vid hennes dramatiska uppenbarelser och plötsliga utbrott.
Japp, humörsvängningar var hennes mellannamn.

Som tur var så upphörde hennes arga blickar och liknaden vid en katt som reste ragg, när Plum, den lilla pälsboll som var hennes kattunge hoppade upp i hennes knä, och samtalet återgick till vanliga ämnen (eller borde jag säga mer vanliga ämnen?)

Utséendemässigt så såg Rebecka ut att tillhöra skolans populära (vilket hon också var).
Långt mörkbrunt hår, gyllenbrun hy, chokladbruna ögon och långa svarta ögonfransar.
Rent ut sagt så var hon skitsnygg och fräsch efter att ha tillbringat hela sommaren i Frankrike.
Egentligen så fattade jag inte alls varför hon ens pratade men oss när hon kunde bli skolans drottning.
Jag kom inte riktigt ihåg hur det hela hade börjat, men jag antog att jag hade hjälpt henne att hitta en bok i biblioteket (Vänta, nej, så kan det ju inte vara! Rebecka skulle aldrig gå in i ett bibliotek frivilligt.).

Och hon hade ständigt en pojkvän.
”Det har kommit en ny elev till skolan, Zachary Thomas, skitsnygg. Jag tror att jag ska dumpa Matthew. Jag är så himla trött på att han klänger på mig hela tiden…” spekulerade Rebecka och betraktade sina perfekta naglar.
Matthew Cole, snygg, populär, och tyvärr helt otroligt kär i Rebecka. Stackars Matthew skulle få hjärtat krossat av Rebecka redan samma kväll.
Rebeckas andra mellannamn var Hjärtekrossare.

Resan flöt på, Rebecka blev bästis med sina vänner igen och försvann. Will vann 12 gånger över mig på trollkarlsschack.
Som tur var så hann hon inte vinna en 13:de gång innan tåget stannade med ett ryck på Hogsmeade station och en ringande klocka meddelade att det var dags att stiga av och bege sig till Hogwarts. Vi trängde oss igenom korridoren till tågdörrarna och tog ett steg ut i den stjärnfyllda natten.
Hagrids rop på förstaåselever skärde genom tystnaden i natten, och snart så hörde man bara det höga sorlet från hundratals personer som pratade samtidigt.
Jag drog med mig Will mot det hästlösa vagnarna och vi klev in och satte oss på de skinnbeklädda sätena.

McGonagall höll sitt välkomsttal, som var bra, men lite stelt, och sedan började hon ropa upp förstaårseleverna. Medan Laura Madison blev placerad i Slytherin, så passade jag på att försöka ta in att jag var tillbaka, tillbaka efter 82 plågsamt tråkiga dagar i fångenskap.
De svävande ljusen i det förtrollade taket lyste upp salen med ett varmt sken.
Plötsligt så väcktes jag ur min drömmerier av McGonagall som ropade:
”Thomas Zachary!” och en svarthårig pojke steg ut ur klungan av förstaårselever.
Någonting knäppte till i min hjärna, kände jag igen honom? Det kunde jag ju inte göra, det var omöjligt! Men ändå så tyckte jag att något var bekant med honom.
Han var lång och gänglig, och Rebecka hade rätt, han var faktiskt gudomligt snygg. Snygg, vacker, oemotståndlig, charmerande, kalla honom vad ni vill, för allt stämmer.

Han gick fram till pallen och verkade inte störa sig på allas blickar, något som jag aldrig hade klarat av, drog på sig hatten och lyckades på något konstigt sätt fortfarande vara gudomligt vacker när han hade den på sig. Även om den täckte de där otroliga blåklintsögonen.
Hatten dröjde några sekunder, för att sedan ropa ”GRYFFINDOR!” och alla tjejer i Gryffindor (som fortfarande var vid liv då) klappade händerna frenetiskt tillsammans med Quidditchlaget, som verkade se sin chans att vinna elevhemspokalen, alla utom killarna, som inte ville bli av med sina flickvänner.
Zachary gick självsäkert fram till Quidditchlagets klunga, och satte sig.
Jag tittade lite studerande på honom, som för att försöka se dolda egenskaper i anletsdragen, men såg inget annat än en gud i Hogwartsklädnad, med otroliga blåklintsögon och onormalt långa ögonfransar.
Plötsligt så vände han på huvudet och såg rakt på mig, in i mina ögon, och han såg förvånad ut, som om han inte väntat sig att jag skulle vara här.
Och vi stirrade på varandra i en millisekund, som verkade vara längre än en resa till månen, men sedan så knackade Will mig på axeln, och jag vände bort blicken.

”Vad tycker du om honom då?” frågade hon ”Hur verkar han vara?”
”Tja, som en helt vanlig populär, åtrådd av tjejer, verkar helt underbar men är egentligen en helt vanlig person, du vet” svarade jag sakligt.
Vi hade mött många sådana här i våra år, de är nästan förföljda i början, och alla vill ha dem, men sedan minskar deras popularitet när de gör bort sig på fester, eller så bleknar de helt enkelt bort, och blir helt vanliga personer i popularitetskretserna.
De satt utspridda i salen, Fiona Flagley, Ryan Well, Zak Mitch…

Men det kändes ändå som om det var något speciell med Zachary Thomas. Han var inte som de andra. Eller så inbillade jag mig bara, det kanske bara hade varit min egen våg av igenkänning som hade speglats i hans ögon. Det var bäst att döda hoppet snabbt innan det blev tvunget att plågas för mycket.

supermegaduperfantastiskt!!

Bra!

Det här blir tyvärr kort, men jag har jättemycket läxor nu innan lovet. Tack så mycket för all respons, det värmer verkligen!

______________________________________



Kapitel 3.


Jag kunde inte sova.
Jag visste att jag hade en lång dag framför mig, men jag kunde verkligen inte sova.
Jag låg och vred mig under lakanen i flera timmar för att försöka hitta en skön ställning, inte för varm eller för kall.
Det var tyvärr omöjligt.
Tillslut gav jag upp, slank ut genom sammetsförhängena, för att kanske läsa någonting, eller helt enkelt se hur det var ute i natten.
De andra sov djupt med förhängena fördragna, och jag tassade mot dörren och hoppade automatiskt över ställena på golvet där det knarrade, och öppnade dörren försiktigt för att inte väcka alla med de osmörjda gångjärnen.
Ingen var uppe, och det var tomt i uppehållsrummet, på golvuret såg jag att klockan var mycket, halv två på natten.
Plötsligt kände jag en ljummen vindfläkt, där jag stod och borrade ner mina tår i mattan.
Jag smög mot rummets ena kant, som man inte såg när man kom från trappan.
Där satt Will, längtansfullt tittande ut i natten, med de vitblonda lockarna lite fladdrande i vinden.
Jag satte mig mittemot henne på den fodrade fönsterbrädan, och hon gav mig en blick, som lite bekräftade att hon inte heller kunde sova, att det var okej att jag satt där.
Hennes ögon var lika blåa som natten, och de återspeglade stjärnorna.
Nymånen lyste upp landskapet och några stjärnor tittade fram på den djupblåa himlen, där var sjön, och i hörnet skymtade jag quidditchplanen, men det mesta man såg var skog, kullar och åter skog.
Det doftade natt, jag var lycklig, och jag var äntligen hemma.

Awesome!

superbra!!

Nej bättre ån så!

jo förlåt de va:

Bra uttryck

Jag läste prologen. Tyvärr hinner jag inte läsa mer idag. Jag kommer läsa resten imorgon. Bevakar