De två folken.

(Yes, yes, perfekt xD)

Eletha tar sig över slätterna mot Morhat, Morhat kullen som var omringat av stenar, där rådet, de äldste höll till. Hon hade kallats av dem, varför visste hon inte, men det var en ära det visste hon. Hon satt på sitt bruna sto Naaria och red i maklig takt, hon skulle vara där vid soluppgången men hon var nära. Hon såg redan de höga stenpelarna som någon förfader eller något plaserat där. Placerat till de två folken, till gudarna till alla dess ära, för att bevara freden mellan dem. Inte för att det var så längre, folken hade glidit allt mer isär och träffades inte längre, gjorde de det blev det ofta bråk och stora fejder.

"Det är inte rättvist, far! Har du några bevis på att Raven skulle klara av det här bättre än mig? För bara någon dag sedan, så ville han inte ens fara!"
Raven himlade med ögonen åt sin yngre bror. Alltid lika envis för att visa sig värdig inför deras far. Det var trots allt vad Raven också ville, men han skulle aldrig sjunka så lågt att han gick till deras far för att klaga. Han övervägde att kommentera precis hur omoget Adrian betedde sig, men bestämde sig för att låta bli.
"Raven är äldre än dig, mer erfaren. Därför är han mer passande att ha med på rådet", blev deras fars svar. Hans tonfall var irriterat, som om han störde sig på att hans son inte litade på hans omdöme.
"Det stämmer inte", pressade Adrian fram mellan sammanbitna käkar. "Raven är bortskämd, hänsynslös och bryr sig inte om någonting annat än sig själv. Jag vore ett mer passande val, far. Raven..." Längre hann han inte förrän alvkungen avbröt honom.
"Nog! Lämna mig, Adrian. Jag vill inte höra mer av dina dåraktiga åsikter. Jag är din far, men jag är också din kung, och du ska inte trotsa mig!"
Adrian blängde hatiskt på sin bror, men vände sig sedan om för att storma ut ur salen. Raven kunde inte låta bli att le åt sin brors elände. Det där måste ha gjort ont. Han kommer utan tvekan klandra mig för hans sårade stolthet i all evighet. Stackars patetiska Adrian, alltid den underlägsna brodern. Men leendet dog på hans läppar så snart hans far vände blicken åt hans håll. 'De där kalla ögonen kan stirra in i ens själ', hade en alvkvinna en gång sagt till honom, och hon hade inte haft fel. Hans ögon avslöjade aldrig några känslor, men Raven hade ända sedan han varit liten haft en känsla av att de dömde honom, och att de inte gillade vad de såg. Det var fortfarande likadant, även efter alla dessa år. Raven svalde, men mötte stadigt sin fars blick.
"Vi ger oss av i kväll, vid solnedgången. Lämna mig." Raven nickade, bugade sig snabbt och vände på klacken för att lämna salen. Hans far harklade sig, vilket fick honom att vända på huvudet.
"Raven. Var inte försenad."

------------------------

Morhat. Pfft. Måste ha varit människornas påhitt. Alverna skulle utan tvekan ha kommit på ett bättre namn. Och en bättre plats, kan jag tänka mig. Vad är det här för ställe? Här finns det inget att se, bara sten överallt.
Hans far måste ha lagt märke till hans missnöje, eftersom att han sa: "Det är en stor ära, att få följa med till denna plats, min son. Det är här rådet håller till, och de är mycket få som har tillträde till denna plats. Låt inte det dystra landskapet lura dig. Det här är en mycket speciell plats." Raven nickade, helt o övertygat. Kanske borde jag ha låtit Adrian ta min plats, tänkte han trött. Jag har en känsla av att det här kommer att bli trist.

Eletha stannar sitt sto och hoppar av henne, hon sadlar av Naaria och låter henne ströva fritt en bit från kullen. Hon gick fram till kullen, någon av rådet skulle möta de inbjudna där, hon och...? nej hon visste inte vem eller vilka mer som var inbjudna. Sedan förstod hon inte precis varför hon blivit inbjuden dit, hon var människa, men inte fullt ut ty människorna gillade inte det vilda folket, deras riter och deras forntida magi, inte gillades det ut av alver heller, men de var för att de var människor. De var speciella människor med forntida seder och forntida magi och kylan kände de inte, helt enkelt var de varmblodiga och vilda.

"Far, jag kan inte minnas att du berättade varför vi har begett oss till detta råd. Kan du upplysa mig?" frågade Raven med uttråkat röst. Han var trött på att sitta på en hästrygg, och ville få det här rådet överstökat. Mestadels så att han kunde återgå till att jaga i Aendrilaurs mörka skogar.
"Tystnad. Vi får inte tala om rådets anlägenheter utanför Morhat. Det är för riskabelt."
Raven fnös. "Jag trodde att det var där vi befann oss...?" Alvkungen vände på huvudet och stirrade på sin son med sin isiga blick, och det var allt som behövdes för att tysta honom.
Hästarna saktade in, precis så som alvhästar brukade göra när de kände på sig att de var nära resans mål. Raven skymtade en kulle inte långt framför dem, och på kullen såg han en ensam gestalt.
"En människa?" frågade Raven, utan att försöka dölja sin avsmak. "Har vi blivit tillkallade till ett råd där människorna är delaktiga? Vad kommer sedan, dvärgar? Eller ska vi kanske börja resonera med troll och vättar?"
"Jag sa åt dig att vara tyst, gjorde jag inte? De vi har samtals för att diskutera angår inte bara oss alver, utan människorna också. Nog trodde jag att du listat ut det vi det här laget. Morhat är inget ställe som enbart alverna samlas på. Hade det varit ett alvråd, så skulle vi ha valt ett ställe som Ornsari, eller kanske Eregshos."
Jag visste det. Mänskligt påhitt.
"Låt oss rida fram till kullen och invänta rådet, min son. Och glöm inte-" Alvkungen gav honom en varnande blick. "Att bete dig. Du må hata människorna, men jag valde dig i tron om att du skulle bete dig respektabelt. Låt mig inte ångra det beslutet." Raven kvävde en suck, och manade på sin häst till trav. Den här dagen kan knappast bli sämre, tänkte han bittert.

Eletha hör hästtrampet och deras frustande innan hon servilka dess ryttare är. Alver två stycken, och inte vilka som helst heller de verkade var högt uppsatta. Eletha hade ganska sval uppfattning till alver, hon hade inte umgåts med några, men växlat ord med dem. Hon kunde alviska, liksom dvärgarnas tungomål, det var någon i hennes folks uppfostran, att kunna naturens och dess befolknings språk. Hennes armar korsas omedvetet över brösten och hon blickar sedan upp för att behöva se när alverna anledde. Två figurer, uråldriga kan det tyckas anländer från kullen och soluppgången är bära, de äldstes rådets ledare, en av vadera folken kom för att möta dem.

Väl framme vid kullen saktade Ravens häst in, tills den stannade helt. Hans alvögon hade inte svikit honom, gestalten han hade skymtat bara några minuter innan var mycket riktigt en människa. En mänsklig kvinna, som inte kunde vara en dag äldre än tjugo. Han skulle säkert ha tyckt att hon varit vacker, om det inte vore för hennes underliga klädsel och kroppshållning. Människan ser ut som en barbar, tänkte han och rynkade pannan. Hon saknar helt alvkvinnornas stil och elegans.
Han var tvungen att avbryta sina funderingar, när han såg två figurer närma sig. En alv och en människa, båda klädda i mörka kåpor med uppfällda huvor som nästintill dolde deras ansikten. Så det här är rådets ledare. Raven visste inte vad han hade förväntat sig, men inte var det då det där. En vis gammal alv och en halvdöd, flintskallig tok till människa, kanske?
"Alver, människa. Vi välkomnar er till de äldste Rådet. Träd in på Morhat kullens heliga mark, men tag er i akt; det är de uråldriga Gudarnas vilja som gäller här. Ni måste inte vanära dem." Raven motstod lusten att himla med ögonen, men endast eftersom att han visste att hans far iakttog honom. Bete dig, påminde en sträng röst i hans huvud. Om du beter dig o respektabelt kommer din far aldrig att förlåta dig.
Raven och alvkungen satt av sina hästar, och de mystiska Rådets ledare steg åt sidan för att låta dem och människan passera.

Eletha betraktar de två som anländer, alver båda två, den yngre av dem hade korpsvart hår och blek hy, han såg ut att vara som henne eller yngre men ahan var alv vilket bettydde att han var några århundraden. Men för den delen var han ung i alvår, han måste till och med ha eskort med sig, tänker hon en aningen sarkastiskt. Men hon vet orsaken till att hon inte hade det, hon hade igen kvar i livet som han hade. De var båda vackra som alver var även om hon inte gillade utrycket i någon av dems ansikten, som om hon vore något vedervärdigt eller något.
"Var hälsad." säger hon med en lät bugning åt dem på alviska, det skulle allt få dem att undra, inte många kunde deras språk inte.
Eletha betraktade de två i kåpor, de lät som män båda två, fanns det ens kvinnor i rådet? Nej, förmodligen inte, de skulle väll vara hemma och laga mat? Men hon sa inget utan steg in i Morhat, den heliga kullen och dess magi. Hon såg upp, en smal stig ledde till kullens topp, men innan de gick vidare hindrades dem, "Morhat är en helig plats, inga vapen är tillåtna det vanärar gudarna." sa en av dem och hon svor inombords, inga vapen? Sen när hade hon gått någonstans utan vapen? Men hon gjorde som hon blev tillsagd, lossade svärdet och dolken från bältet och la ifrån sig pilbågen, kogret och pilarna på marken där de pekade.

Alvkungen tar ingen vidare notis om människokvinnan, utan ger henne bara en respektfull nickning. Raven kvävde en suck. "Var hälsad", svarade han på det gemensamma språket. Han sneglade på sin far, som betraktade rådets ledare med en beslutsam min. De steg in på Morhats heliga mark, men stoppades innan de hann ta ett steg till. "Morhat är en helig plats, inga vapen är tillåtna det vanärar gudarna." Raven höjde på ögonbrynen. Han gick ingenstans utan sitt svärd, och nu skulle han bli tvungen att lämna ifrån sig det? Inte en chans. Han harklade sig och kastade en ilsken blick på Rådets ledare.
"Det är inte min avsikt att vanära gudarna, men jag vägrar att..." Hans far lade en hand på hans axel, och såg stängt på honom.
"Raven, lägg ifrån dig svärdet", mumlade han. Raven övervägde att säga åt Rådets ledare att de kunde ta sina gudar och sätta upp dem någonstans, men kom fram till att han antagligen inte skulle komma därifrån levande om han gjorde det. De kanske bestämmer sig för att offra mig till sina gudar? Nej. Det är bäst att låta bli. Fasen också. Om än motvilligt, så lade Raven ner sitt svärd i gräset.
"Om något händer med det, så kommer de att få betala", mimade han till sin far. Alvkungen gav honom en varnande blick. Han ryckte på axlarna. Raven tyckte att det var underligt, att dessa uråldriga skitstövlar kunde få kungen av Aendrilaur att lägga undan sina vapen utan protester.
"Då skall vi fortsätta våran vandring till de äldsta Rådets samlingsplats, där vi ska hålla våran diskussion. Följ med oss, och om ni ska tala, så tala lågmält. Då minskar riskerna att ni väcker de uråldriga gudarna."

Eletha kunde inte låta bli att ge ifrån sig en suck, det var ett jädra tjat om de där gudarna. Hon visste att de var äldre än hennes gudar, än alvernas gudar, och de övriga människornas gudar. De var gemensamma gudar för båda folken, från den tid då de båda folken levt i fred med varandra. Med en rysning följde hon efter dem upp, hon gillade inte de här gudarna de ingav henne en sorts räddsla som hon inte var van vid att känna. Hon fingrar tyst på vargtanden som hängde om hennes hals, vargen hennes totemande. Vargen som valt henne, som hon som liten flicka på bara 10 år besegrat i en kamp på liv och död och med endast en dolk till sitt försvar. Så var hennes folks sed, att när man nådde den ålder då man skulle träda in i vuxenvärlden, för kvinnor gällde det när deras måncykel satte igång. Då skulle de väljas av sitt totem, hennes var en stor svart varg, han hade rivit henne i sidan, det enda som syntes om hennes fight på liv och död som hon hade vunnit och överlevt.

Rådets samlingsplats visade sig vara någonstans mitt på Morhat kullen. Den smala stig som ledde dem dit var ojämn och gropig, och Raven svor för sig själv. Samlingsplatsen var omringad av höga pelare som sträckte sig upp mot himlen, och Raven kunde inte låta bli att känna sig instängd. Han försökte att inte tänka alltför mycket på det, dock. En samling med alver och människor stod redan där och väntade, och Raven rynkade förvirrat pannan. När hade de anlänt? Men innan han hann fortsätta med sina funderingar, så lade han märke till något mycket underligt. Den samlade gruppen stod i en ring runt ett altare av sten. Stenaltaret var gjutet som att något föremål skulle stå placerat där, men Raven såg att där fanns inget. Vad nu då?
"Vi har samlats här idag", började en av rådets ledare, "för att diskutera något mycket allvarligt. En stöld, utav två mycket mäktiga föremål. Två föremål, som var väl vaktade av både vakter och hänsynslösa gudar, i de utdöda jättarnas rike. Två föremål, som smiddes vid tidernas begynnelse, utav de legendomspunna Det Odöda Folkets Brödraskap, också kända som De Odöda. Fredsamuletterna." Upphetsade viskningar hördes bland gruppen. Alla visste om fredsamuletterna, som i flera tusen år symboliserat freden mellan människor och alver. Att stjäla dem var en omöjlig uppgift, eftersom att ingen tjuv kunde obestraffat lämna en helig mark. Så hur kunde någon ha lyckats?