Nymåne (Nymphadora Tonks/Remus Lupin)

Mintygirl89, jag tar tacksamt emot konstruktiv kritik! Just den här delen så var det lite..... Tja, jag skrev den rätt sent och kom på mig själv med saker som att byta mellan presens och imperfekt, göra syftningsfel och gud vet allt. Så lite fel här och var var helt väntat från min sida, men jag tar gärna emot kritik i fortsättningen också! Ska se över texten nu.

Hm...märkte inte att du hade bytt tempusform. Ett annat tips skulle vara att du skrev ett visst klockslag. Det vill säga, inte så sent. Ett annat förslag är att du inte publicerar texten på en gång.

Du är varmt välkommen att skicka en uggla, så ska jag förklara lite bättre vad jag menar.

Nej, just det där med tempus hann jag se och redigera, men resten hann inte min hjärna registrera (fast ett par saker lärde du mig idag förstås).

När det gäller själva skrivandet så kan jag tyvärr inte ha något särskilt klockslag, då jag oftast skriver helt spontant (jobbigt för er läsare då jag ibland uppdaterar varje dag, ibland inte på flera veckor, det kan jag be om ursäkt för redan nu). Jag har liksom inte riktigt tid att schemalägga skrivandet, utan det blir när jag hinner. Och när jag väl gör det så blir det oftast så att jag lägger upp det så snart som möjligt så att ni ska slippa vänta ännu längre, och så redigerar jag lite i efterhand. Jag erkänner, jag är en långt ifrån fulländad människa ^^

Aha, då fattar jag. Okej, men annars får du ju tips av mig, om jag skulle ha synpunkter. Annars skulle du ju kunna använda helgen som skrivdag. Okej, nu ska jag sluta, innan du tycker att jag är ett orosmoln. Haha!

Jag gillar vad jag läser! Fortsätt gärna.

Snälla posta mer!!

Braaaa! Bevakar

*bevakar*
Jättebra!

Superbra!

Alltså förlåååååååt, men det har varit så mycket och jag har inte haft motivationen..... Men här kommer ett kapitel till, se det som en Alla hjärtans dag-present! Tack för alla kommentarer kära ni!



”Välkommen lilla vän!” sade Molly Weasley och log stort åt Nymphadora Tonks, tretton år gammal. ”Nymphadora var det visst du hette?”
Tonks var sen med att svara i och med att hon med ständigt vaksam nyfikenhet betraktade familjen Weasleys tambur, som mestadels var en enda röra av skor i alla tänkbara former och storlekar. Det var tydligt att huset rymde många barn, inte bara på grund av det utan också med tanke på alla leksaker och framför allt mrs Weasleys trötta hållning och mörka ringar under ögonen, som man så ofta fann på föräldrar som ännu hade små barn.

”Se upp med där mamma!” sade Bill, en stilig tonåring med långt rött hår och rebellisk uppsyn. ”Hon föredrar Tonks.”
”Japp", sade Bills yngre bror Charlie. ”De få gånger jag har kallat henne något annat har jag fått ångra bittert”, fortsatte han och klappade Tonks hårdhänt på axeln med sin ovanligt stora pojkhand och ett skratt.
”Charlie!” sade Molly förebrående. ”Sådär behandlar man väl inte en dam?”

Bill och Charlie bara skrattade båda två, och Tonks blev plötsligt kvitt den blyghet som först drabbat henne.
”Ingen fara mrs Weasley! Jag är väl inte direkt vad man skulle kalla en dam i alla fall. Inte som någon av deras andra tjejkompisar i alla fall”, sade hon med menande betoning på de sista orden.
Bill hyschade åt Tonks, men Molly slog förtjust ihop händerna.
”Men Bill! Det har du inte berätta något om. Kom med här, Nymph - Tonks, så ska du få lite te och sedan kan du berätta allt, man vet ju så lite om sina pojkar när de går i skolan och vilket färggrannt hår du har -”

Tonks vände sig om för att se på de äldsta bröderna Weasley som bara ryckte på axlarna för att ursäkta sin mamma, men Tonks fann henne varm och välkomnande. Rätt olik Tonks egen mamma, som hon både älskade och föraktade liksom alla tonåringar, men det var något med henne som verkade en aning högdraget.

Andromeda Tonks hade en ovana att alltid envisas med att kalla sin dotter Nymphadora, och kanske hade hennes släktskap med den anrika familjen Black lämnat efter sig lite aristokratisk höviskhet som helt enkelt gick Tonks på nerverna. Mollys pladder var inte särskilt störande i jämförelse, så Tonks lyssnade och gjorde sitt bästa för att bete sig artigt och åtminstone lite elegant, även om det kanske inte direkt låg i hennes natur. Redan innan de hunnit in i köket hade Tonks hunnit välta omkull en blomkruka samt familjens femåring, Ronald.



En stund in i tedrickandet, som Tonks klarat utan några större missöden trots mrs Weasleys ihärdiga utfrågning, så ringde det på dörren med ett skrällande ljud. Lille Ronald (som kallades Ron) och fyråariga Ginny slogs nästan om att hinna först fram till dörren, men förekoms av de glitterögda tvillingarna Fred och George.

”Mammaaaaaaaaa”, ropade de unisont ifrån hallen. ”Det är en luffare här!”
Molly rynkade förbryllat ihop ögonbrynen, innan hennes ansiktsuttryck plötsligt ljusnade. ”Javisst ja! Det var så sant. Jag bjöd över Remus. Arthur, visst var det idag?”
Arthur Weasley tittade upp ifrån tidningen med en frånvarande min.
”Hmm? Ja det kanske det var...” sade han, men Molly var redan ute i hallen för att ta emot sin gäst.

Tonks sträckte nyfiket på halsen, och in kom en ung man vars alla färger gick i antingen grått eller brunt, åtföljd av de skrattande tvillingarna, Ron, Ginny och Mrs Weasley.
”Tonks - Remus Lupin, en vän till familjen. Remus - Nymphadora Tonks, en liten väninna till Bill och Charlie”, sade Molly, och Tonks kom hastigt på fötter.
”Jag kallas Tonks”, sade hon och skakade oblygt Remus hand, som såg en aning överväldigad ut av alla människor.
Remus nickade långsamt, och Tonks lade märke till att hans intetsägande bruna hår var drypande vått.

”Vi fick honom, vi fick honom!” tjoade tvillingarna och dansade runt i barnslig eufori.
”FRED OCH GEORGE, ställde ni ett vattenglas ovanför dörren nu igen?” frågade Mrs Weasley och tornade upp sig ovanför sina okynniga söner. ”För att inte tala om att ni kallade en gäst för luffare!” väste hon i deras öron, så att det var fullt hörbart för alla.
”Ingen fara Molly”, sade Remus, men Molly såg fortfarande hotfullt på Fred och George och lät dem förstå att de inte sluppit undan än.

Under resten av testunden var Tonks väldigt tyst medan hon betraktade Remus Lupin ovanför kanten på sin kopp. Det var något i hans ögon, hans hållning. Som om det kliade i skinnet på honom, som om hann befann sig i ett sammanhang som han inte riktigt trivdes i. På samma sätt kände Tonks ofta, hon som alltid sade fel saker vid fel tillfällen och hade sönder både det ena och det andra.

Tonks hår gick från aggressivt rött till babyrosa och taggarna mjuknade till lockar, något som var mycket klädsamt till hennes skära kinder och näpna ansikte.
De yngre barnen Weasley gapade i förundran och Molly slog ihop händerna igen. ”Men så sött! Det klär dig väldigt bra vännen.”

Tonks nickade och mumlade ett tack men sökte istället Remus blick. Remus däremot såg ut genom fönstret med blicken på något långt bort i fjärran, sörplandes på sitt te.



Den vuxna auroren Tonks vaknade med ett ryck av att någon nöp henne i sidan. Hennes mentor, den skrämmande Monsterögat Moody, såg ogillande på henne, både med sitt vanliga bruna öga och det gigantiska blå.

”Ständig vaksamhet”, viskade han i hennes öra, och Tonks försökte att vara uppmärksam under resten av mötet.