The ring who survived

Jau hoppade upp på sin lilla ponny, som var väldigt stor för hans kroppsbyggnad.
Han och hans farbror började sakta rida framåt på den lilla landsvägen.
Han hade sina vältränade öron på helspänn, han ville inte missa en enda okänd fågels klara drillade.
"Nej men! är det inte herr Aragorn!"
Hans farbror hoppar vigt ner från sin ponny och rusar fram till människan som även han stiger ner med utsträckta armar.
Mannen och Pippin omfamnar varandra som gamla vänner och Jau flinar, det ser väldigt märkligt ut.

Same hörde ponnyerna innan hon såg dem. Hon lyfte blicken och tittade ner längst landsvägen, och snart såg hon dem, två hober som kom ridande. Hon hörde ett glatt utrop från en av dem samtidigt som hennes far satt av sin häst och omfamnade hoben.
Även Same tyckte att det hela såg lite lustigt ut. Hon fnissade till, innan hon vände blicken mot den andra hoben, uppenbarligen den yngre.
"Så, är det någon som tänker berätta vad det är som händer NU då?".
Hon lät blicken vandra mellan de tre, och himlade smått med ögonen när hon hörde sin far säga "ni får ursäkta min dotter, för mycket nyfikenhet och för lite folkvett!". Men hon log ändå mot de två hoberna.
"Jag bara frågade..."

Lakmitar insåg att han troligtvis hunnit långt före de andra.
Snabbt rusade han ner för trapporna, ärligt talat så var han lite rädd för alverna.
De var så vackra och ståtliga att han bara ville krympa ihop och försvinna.
Han kom flämtande ifatt alven som skulle leda hans häst till alvernas stall.
"Vad händer, son av Lassus?" frågade den.
"Jag tänke möta de andra ´rådsmedlämmarna på vägen, jag vill ha något att göra förstår du, herr alv."
Alven släppte grimman som Lakmitar fångade upp.
Lite klumpigt famlade han sig upp på sin springare och red till baka till det andra riket.

Jau såg på de båda männen, eller... hoben och mannen, borde han kanske säga.
I vilket fall pratade de, kanska lågt, Men ivrigt-
"Detta är min brorson, Jau!" Pippin viftade åt hans håll och Jau nickade trött.
Han hade nu fått syn på flickan, som sas vara mannens dotter, men hon var inte ett dugg lik.
"Och vad som händer kära..Same? Är det nog bäst att din pappa väljer om du ska veta" svarde pippin flickan ntll häst.

Same nickade leende mot den yngre hoben, samtidigt som hon försökte höra vad Pippin och hennes far talade om. Hon uppfattade korta ord och fraser, och det hon hörde gjorde bar hennes nyfikenhet än större.
- Om han får välja, så lär han väl aldrig avslöja någonting alls för mig.
Same muttrade orden halvhögt, mest för sig själv. Hon skulle just till att fråga Jau om han visste någonting, men hindrade sig och lade huvudet en aning på sned.
- Det kommer någon...

Lakmitar satte fart mot landvägen igen, vägen som slingrade sig upp i bergen.
Han hade inte hunnit långt då han hörde hovar bakom sig och han vände skickligt på hästen.
Alven som hållt i hans häst var bakom honom.
"Ursäkta, men jag tänkte följa med höge herre, om det är tillåtet."
Lakmitar suckade, alver är verkligen speciella.
"Jag antar det, vad heter du förresten?" frågade Lakmitar alven.
"Grego Okulo, son till Okulo. Fast de kallar mig Greg." sa han med ett snett leende. "Inte alvlikt, det är nordalviska, där jag kommer ifrån, så jag är lite speciell."
"Okej, `Greg´ska vi fortsätta?"
Alven knäppde sin vita kappa och nickade.
"Ja, nu börjar vi, käre Lakmitar, Lassus son, nu börjar vi."

((Visst överlevde Gollum ?))

De steg upp på sina hästar igen, det var trots allt en bit till rådet och de förväntades vara framme vid morgondagens skymning.
"Vi måste skynda oss nu, jag skulle gärna vilja byta något ord med gamle Bombadill." Viskade Pippin till Jau. "Om vi hinner!" Tilllade han högt till mannen "Aragorn", vilken nickade med ett bistert leende. "Det återstår att se, efter vad jag hört är det allvarligt." sa han.
Jau smackade åt sin häst och red upp flickan som Pippin kallat "Same."
"Det kommer någon..." sa hon plötsligt och Jau vände sig snabbt om, men det enda han kunde skåda var ett par gula ögon i mörkret.
Han blinkade och kollade ditåt igen, men ögonen var redan borta.
"Jag tror att du hört fel, kära dam." sa han artigt , men dock osäkert åt "Same".

((Tja, mig spelar det egentligen ingen roll, så länge det finns en trovärdig anledning till att han skulle klarat sig Ska jag förresten testa att dubbelspela så att jag kör både Same och Aragorn?))

- Mhm...
Same fortsatte att titta ner längst vägen, med en ganska frånvarande blick. Men snart ruskade hon på huvudet och verkade vakna till igen. Hon blinkade några gånger innan hon till sist fäste blicken vid Jau och fick fram ett litet leende.
- Ja, det var väl antagligen så, jag hörde fel...
Ytterligare en blick kastade hon bort längst vägen, innan hon ryckte på axlarna och verkade slappna av lite.
- Kalla mig inte dam, är du snäll, det räcker fint med bara Same. Eller Sameera, för den delen. Men inte dam.

"Visst!" sa Jau, som fortfarande hade ögonen på punkten han sett ögonen på. "Vad jag vet så måste rådet samlas, jag vet inte riktigt varför, men något borde det vara i alla fall!"
Spänt travade han vidare, men hans ögon kollade allt för ofta bakåt, och lie smårädd red han i fatt Pippin.
"Farbror?"
"Ja, Jau?"
Jag och..Same tyckte att vi såg något i skogen, det var..."
"säkert en räv eller något annat oskyldigt djur. Var inte rädd."
Jau nickade och travade på under tystnad.

Lakmitar och alven, eller "Greg", red i rask takt på den fina landsvägen.
Det var nästan obehagligt tyst då Greg stämde upp en alvisk sång.

Lakmitar hade delvist lärt sig alviska, och det här var sången som han uppfattade den: Vägen fram den stiger, den stiger, den stiger, målet vet vi ej, ej, ej.
Men vägen fram den stiger och solen följer steg . i mörker och i ljus, vi stiger fram, fram, fram, fram.

Det var nästan mörkt och han var tvungen kisa för att kunna urskilja vägen, och Greg skrattade lågt då Lakmitar blint red in i ett träd varefter hans häst frustande kastade av honom.
Med ömma ben satte han sig upp igen, och äntligen verkade de kommit fram till de andra ridande.
"Ursäkta!" ropade Lakmitar och red fram till mannen som såg vuxnast ut, det såg ut som om han var i sällskap av två barn, och en ung kvinna vilken hade alviska drag som inte var helt olika Gregs.