Åren efter (privat)

(haha ja men jag läste som sagt den i somras och mindes det inte xD)

Mirtha fick syn på de båda på långt håll och hon log mot Legolas, som till synes verkade gladare än på länge. Hon visste att han hade saknat sin vän och hon förstod honom. hon saknade de vänner hon haft också men de flesta hade flyttat och hon kunde inte göra mer åt det. Legolas manade på sin häst till ökat tempo och Mirtha var strax efter honom. De stannade framför de två gestalterna och Mirtha undrade vem den andra var och såg på Legolas som verkade lika undrande men han satte av för att hälsa på Aragorn. Mirtha hade aldrig mött människokungen men hört mycket om honom. Hon satte enkelt av Dragor och väntade på att de båda vännerna skulle hälsat på varandra.
"Legolas" sa Aragorn och omfamnade sin vän och Legolas log mot honom.
"Detta måste vara Mirtha som jag hört så mycket om" sa Aragorn och kysste hennes hand.
"Lord Aragorn" sa hon och log vänligt.
"Ja detta är min fästmö" sa Legolas och log mot henne "Men säg mig vem är din gäst?" frågade Legolas

Aragorn hoppar av sin häst och kommer leende emot sin vän och hälsar på honom och hans fästmö. Hel hoppar av Morier än med sängt blick då de alla hälsar leende och glatt på varandra. Det märktes tydligt att lord Aragorn hade saknat sin vän och färdkamrat på det omtalade äventyret. Då Legolas frågade efter hennes namn vinkar Aragorn fram henne och presenterar henne, "Detta är Helkaer Rhun." säger han och nickar åt henne att fälla ner huvan och motvilligt gör hon honom till viljes, men har fortfarande blicken sänkt. "Men för mig är hon Hel ." säger han med den lugna rösten som var så typisk för honom, "Höj blicken." säger han milt och hon för det och ser på dem båda med den isblå blicken för att invänta deras reaktion.

Mirtha kände igen det där namnet men hon mindes inte från vart. Hon sökte Legolas blick men han bara log emot henne och mötte sedan Helkaer och nickade.
"Det är en ära att våra vägar korsas" sa Legolas och log vänligt. Mirtha mötte hennes blick och hon såg in i de blåa ögonen, hon kände en obehaglig känsla och försökte dölja det. hon visste inte varför men det var något som gjorde henne obekväm.
"Välkommen hit Helkaer, må oss hoppas att du skall trivas" sa Mirtha vänligt och log mot henne

Hel blev något förvånad över deras vänlighet och inte avsky, och ära? Hade någon sagt det till henne förr?
"Det är för mig en ära att få träffa prinsen och prinsessan av Mörkmården." säger hon i en elegant bugning som tyder på hennes uppfostran.
Sedan höjer hon åter blicken och något i ögonen, är inte lika kyligt och hotfullt längre och man kunde smått urskänja ett svagt leende på hennes läppar vilket var högst ovanligt i hennes annars stela och kyliga ansiktsutryck, "Men snälla kalla mig Hel." säger hon smått bedjande ty hon gillar inte sitt namn och dess innerbörd.

Legolas nickade enkelt och satte upp på sin häst och Mirtha svingade sig upp på Dragor
"Låt oss fortsätta konversationen hemma i värmen" sa Legolas och de började rida mot slottet. Mirtha undrade varför de där ögonen verkade så bekanta och oroväckande? hon var säker på att hon inte mött Hel innan. De kom in på borggården och stallet och de satte av. Mirtha tog med Dragor in i stallet, hon ville ta hand om honom själv och lät aldrig någon annan göra det.
"Kom mina vänner så visar jag er till era rum" sa Legolas och Mirtha log mot honom innan de försvann. Dragor frustade och hon gav honom ett äpple.
"Tror du han försvinner ifrån mig igen?" frågade hon Dragor, tänk om Aragorn erbjöd honom ett nytt äventyr och han skulle ge sig av igen?

Alverna tar hand om Aragorns häst men Hel tillåter de inte ta hand om Morier, hon var den enda länk till det förflutna som hon inte mindes som hon hade kvar. Det var henne Aragorn funnit henne ridande på då hon ännu var liten. Hel leder in henne i stallet men håller som vanligt blicken nedsänkt då hon paserar alverna och även Mirtha för att gå längre in i stallet. Hel pratar med Morier, på deras eget språk, ett som gjorde att de helt förstod varandra som hon kunnat innan hon lärt sig att tala i Gondor. Dock lät det mest som pladder och hästgnägg i andras ögon. Sedan försvinner hon åter ut med lovan om att hon skall komma tillbaka och de följer Legolas in på slottet.

Mirtha stängde boxdörren och gick sedan in i slottet för att byta om från ryttarkläderna till en klänning. hon mötte några tjänare på vägen som neg mot henne och hon log stort mot dem. Hon hade aldrig sett någon anledning att vara elak mot någon, det vann man aldrig på. Hon öppnade dörren till kammaren och såg att solen hade försvunnit. hon slängde en blick på floden som ledde bort mot människornas by och berget där draken bott för många år sedan. Hon öppnade garderoben och tog fram en lång vit klänning hon tog på sig. Hon satte upp håret och gick sedan för att finna de andra. Hon fann snart Legolas i salongen och hon log mot honom. Bara för att Aragorn var här behövde det inte betyda att Legolas skulle resa.
"Mirtha" sa han leende och hon kramade om honom innan de satte sig på balkongen

De visas av tjänare till gästrum som angränsar till varandra, Hel gillade sitt rum, det var mörkt möblerat med trämöbler och färgerna gick i mörkt brun och mörkt grön, precis hennes smak. Hon drog av sig ridkläderna som hon la i en hög att tjänarna ta reda på att tvätta och klev i i det upptappade badet för att tvätta sig och tvätta bort all svett, lukt och resdamm. Sedan torkar hon sig och drar på sig en svart lång klänning med långa vida armar. Hon torkar håret och snart hör hon en knackning och Aragorns röst och hon ler lite när hon öppnar. "Vi skall möta dem andra." säger han glatt leende och de går ner tillsammans, och snart finner de dem ute på en ballkong. Hel följde med Aragorn ut med sänkt blick, en vana som följt med henne för att inte skrämma folk och för att inte se hatet i folks ögon som hon jämt hade mött.

"Aragorn" sa Legolas och reste sig upp när de kom och Mirtha hälsade som nickning. Hon vinkade till sig tjänarna som började duka fram maten.
"Jag hoppas rummen var till belåtenhet?" frågade Mirtha vänligt och såg på dem. hon var inte säker på om de uppskattades. alla människor som besökte dem uppskattade inte denna mörka plats, ja det gällde alver också. det var nästan fler alver som föraktade den. men det var kanske inte så konstigt eftersom de flesta alver gillade ljuset.
"Hur är det i Gondor?" frågade Legolas

De sätter sig till bords och ett sällsynt leende drar över Hels läppar, "Älskar mitt, tack det är så vackert." säger hon och har blicken på sina händer som hon har liggandes på benen eftersom maten ej är framtagen ännu. Aragorn ser på henne med en varm blick och möter de andras, "Ni får vänja er med att hon inte ser er i ögonen. Och är ordknapp, inte van vid att folk tilltalar henne." säger han smått sorgsen över att det var så. Sedan lämnar han det sorgliga ämmnet och svarar Legolas. "Bara bra tack, Faramir sköter staden nu under min frånvaro." skrattar han smått och fortsätter att tala hur det förhöll sig i staden.