Vargbröder ( Privat roll)

Jag ligger i min sovsäck, mitt klandjur dycker och fångar en fisk, månen lyser mig i ögonen jag kan inte tänka på något annat än klan mötet i morgon " Hur är det,Ritch??" Jag vände mig om och såg pappa ligga där " Jag mår fint" jag vände mig om i sov säcken och låtsades sova, han hade alltid varit så annorlunda och utan vänner, skulle det ändras i morgon? Han vände sig om igen hörde vågorna träffa strand kanten, han såg en säl som dök upp på den stilla vattenytan med en fisk i munnen, den dök åter och vattenytan förblev tyst sedan somnade han


( Förlåt om det var förvirrande, jag är inte helt klar i huvudet är ju sjuk)

Elden sprakade högt i nattens mörker, och Valerie petade med en grill pinne i glöden. Hon kunde inte sova, hennes känslor inför morgondagen var alltför komplicerade. Hon hade aldrig haft några vänner, eftersom de andra barnen tyckte att hon var konstig. Dock hade det slutat vara ett problem för henne när hon fick sin pilbåge och började jaga.
Hamish, som var sju somrar gammal kom ut och satte sig bredvid henne.
"Borde inte du sova, Hamish?"
"Nej, jag är gammal nog att vara uppe, som du." sade han, lite trotsigt. Hamish vara raka motsatsen till Valerie och hade alltid haft gott om vänner, men av alla personer han kände var Valerie den han älskade mest, och han såg verkligen upp till henne.
Valerie log och vände blicken mot himlavalvet. Trots Hamish sällskap hade hon en klump av oro i magen inför morgondagen.

Ritch vaknade av måsarnas skrik och den panikslagna stämningen i lägret inför den långa resan, de skulle slå följe med några av djupa skogens klaner, Ritch var ofta i skogen, men han hade aldrig lämnat djupa skogen till allt där bortom, efter en snabb frukost bestående av lax så bar de sig iväg, Ritch kände till de här trakterna riktigt väl de gick längst stigen tills de kom till en korsning där redan galt klanen väntande " Redan här sa Galt schamanen raskt " Ja" sa havsörns klanens schaman Ghore " Vilka är det vi väntar på??" Frågade Ghore " Rödhjortarna, Uroxarna och skogshästarna" just då kom Rödhjortarna och skogshästarna mot dem från varsitt håll " Var är sälarna och de andra havs klanerna?" Undrade en man som Ritch kände igen som Skarbt, skogshästarnas hyfsat nya schaman " De kommer efter de vill vara själva denna gång" sa Ghore surt de började sin vandring, de var en mycket stor mängd folk från fyra olika klaner " Hur långt är det kvar?" Frågade Ritch sin far någon timme senare i morgon förmiddag" de slog läger för natten st
en bit ifrån djupa skogens utkant, flera hundra sovsäckar låg utspridda etthundra stora vind skydd, ett överflöd av olika mat rätter och ett trettiotal sprakande eldar. Den kvällen berättades det många historier från de olika klaner vilken Ritch tyckte var spännande, han hade aldrig varit så långt bort från sin klans läger, men det var skönt och spännande att se vad som komma skulle, efter ytligare flera timmar av god, främmande mat och historier kröp Ritch utmattad ner i sin sov säck och somnade på direkten. Han vaknade nästa morgon av att han väcktes av sin mor, när han kom ut ur sitt vindskydd var allt ihop packat och alla stod resklara, de anslöt sig till hopen och fortsatte. De nådde Djupa skogen utkant en halvtimme senare och efter ytterligare en halvtimme nådde de öppna skogen sedan bar det av mot väster och " havet på andra sidan" som Havsönrnarna uttryckte det de passerade ett läger som tydligen var utter klanens läger som var i full gång med att packa inför resan, sedan en bit bort passerade de korparnas läger Ritch tittade på lägret där korpklanen väntade på sina reskamrater, plötsligt ur skogen kom en flicka som på något sätt var underligt lik honom själv, han visste bara inte hur. De gick ytligare en timme, och Ritch höll sig oftast till sin familj men pratade även med barn i djupa skogen han hade träffat förut, plötsligt stod de på en höjd och nedanför dem var tusentals vindskydd och hundratusentals människor som var i gläntan, på stranden och täckte all mark så långt Ritch ögon kunde nå, de gick ner för slänten och anslöt sig till djupa skogen andra klaner och till Ritchs förvåning var havsklanerna redan där " Nu är det bara några få klaner kvar innan mötet börjar" Ghore Ritch tittade sig omkring han kanske kunde hitta en vän här, som var lika speciell och ensam som han, men det hade Ritch vant sig vid, men han ville helst av allt ha en riktig vän vid hans sida, hans tankar föll på korpflickan, hon skulle komma hit, tids nog det visste han, så han kunde ta reda på vem hon var.

"Valerie? Valerie!"
"Ja, vad är det, pappa?" Valerie kommer ut från skogen och ser på sin far.
"Kan du vara så snäll att leta reda på Hamish, Vi ska fara nu." Hennes far ler mot henne och hon kramar om honom.
"Visst kan jag det!" svarar hon och börjar ropa på sin bror.
Hon hittar honom sittandes vid vattenbrynet, han leker tillsammans med tre andra Korpar, Leck, Trito och Kale.
"Hamish, kom nu, det är dags att gå!" ropar Valerie.
Hamish små vänner kastar en blick på henne, men tittar snabbt bort, som om de är rädda att folk ska tro att de känner varandra. Deras blickar sårar Valerie innerst inne, men hon är van.
"Jag kommer!" ropar Hamish och vinkar hej då till de andra pojkarna. De vinkar förstrött tillbaka.
Hamish tar Valeries hand och börjar genast att prata glatt.
Hamish och Thor (Valeries pappa) är allt Valerie har som enligt henne, är värt att leva för.

Sent på eftermiddagen anländer de äntligen till Klanmötet. Valerie har verkligen saknat alla nya sånger, maträtter, danser och lekar som alla klaner för med sig. Har hon tur kanske hon kan få lära sig ett nytt sätt att gillra en fälla eller ljustra en fisk, men det hon önskar allra innerligast är att få en vän.

Ritch gick genom hopen mot korparnas ställe bland vindskydden plötsligt stod det en vakt framför honom, han hade korparnas klan tatuering " Vem är du??" Snäste han " Ritch från havsörns klanen" sa Ritch i en djup bugning " Vem vill du besöka??" Frågade vakten " En korpflicka jag såg komma utspringande ur skogen när våran klan passerade där" " Åh det är säkert Valerie" sa vakten irriterat " Vem??" Frågade Ritch intresserat " En flicka från klanen som är väldigt ensam och annorlunda, men en duktig jägare och jättetrevlig person" " Kan jag få prata med henne" undrade Ritch " Visst" vakten gick ut i lägret och kom tillbaka med den flickan han hade sätt komma ut från skogen " Hej" sa han

När Quinn, han som blivit tillsagd att vakta Korplägret, berättat för Valerie att det var någon som ville träffa henne hade hon blivit väldigt förvånad, men nyfiken. Hon lät sig ledas fram till den platsen där främlingen stod och när han hälsade på henne så svarade hon "Hej" och kikade lite under lugg på honom.

" Du kanske undrar vad jag vill??", sa Ritch stelt

"Hm, ja, faktiskt." svarade Valerie.

" Joo.." Sa Ritch långsamt " När jag såg dig komma ut ur skogen så kände jag något.. En besynnerlig känsla... Att vi var lika på något sätt"

"Verkligen?" sade Valerie glatt. "Men sedan mulnade hon. "Du säger det väl bara för att kunna göra narr av mig, eller hur?"