Zayven (PRS)

"Hur kom ni in hit!?" Frågar en av männen. Ni? Ah, bra att hon struntat i rätt samling av blod, då, då. Raven himlar med ögonen.
"Var är er kung?" Frågar Raven med avsmak.
"Er? Menar du inte vår?" Säger någon annan, Raven tvingas lokalisera källan. Ser man på, fröken vattenvarelse.
"Håll käften, jag har inte tid med någon av er så bara säg var han är." Svarar Raven ilsket.

Zyne ser på blekansiket och väntar på att hon ska få avreagera sig. Han klev in några steg in i rummet och sade med befallande röst "Vart är er kung?"
En av de vita männen upprepade "Du menar vår kung."
Zyne skrattade hotfullt.
"Nej, det gjorde jag inte. Vad vill han mig? Jag har mina egna sysslor att sköta. Och jag blir lätt otålig.." han avslutade meningen med att göra en smått humorisk gest, ett otålig blick på sin vänster arm.
Tydligen verkade idioterna fatta vinken, och vissa svalde hårt.
Stackare.

"Satan." Tänker Raven när hon märker att de har byggt om bakom tronen. "Du, maskpojke. Kan du komma förbi heliga föremål?" Frågar hon med en gest mot de sterila raderna av heliga föremål som ligger uppradade, när de plötsligt dyker upp ett par andra som inte heller verkar höra dit. Men Raven bryr sig bara om att kung högfärdig borde komma ut genom den alldeles för utsirade porten bakom tronen och dessutom märker hon ett takfönster som placerats för att kungen ska bada i solsken, som ändå inte existerar just nu. Eller, jo men inte för farliga mängder.

Zyne såg med allvarligt på henne. Han tyckte då inte om henne, det märktes att hon var precis lika arrogant som soldaterna. Men ändå bugade han för henne med ett mördande leende.
"I viss mån, blekansikte, jag tog mig förbi den här dörren. Men jag skulle svara nej, om jag fick den frågan." sade han vasst och granskade henne noga.
Han letade med blicken efter en väg till kungen, det var uppenbart att att de här smutsskallarna inte hade en aning om vad det rörde sig om.
En sådan makt pengar hade, borde han känna sig hotad? Han slutade le, han skulle nog tvinga fram det han ville.

"Trevligt att någon här har mål i mun." Svarar Raven och ler snett. Sedan uppfattar hon stegen. Hennes blick blir som fastgjuten till dörren, hennes blick blir mörk, kall och hon måste se relativt mentalsjuk där hon står och stirrar tomt mot dörren. Innan den slutligen öppnas. Det knarrar genom hela rummet och hon blir inte förvånad när det är en häxa som går först. Följd av någon vars bara aura är avstötande - präst eller annan helig varelse. Nu kommer kungen, bakom honom är 3-4 soldater. Överdrivet? Åh, ja.

Zyne ger henne en lite mindre hotfull blick än tidigare och vänder ögonen mot kungen.
Han var uppenbarligen rädd för honom, eller, för honom och blekansiktet.
Han höjde ena ögonbrynet och tittade skeptiskt på paraden framför honom. Inte ens han ville ge sig på någon med en mörk häxa blängande mot en. Han hatade häxor, alltid lika klipska. Ska alltid lägga sig i, han drog upp munnen i ett leende mot kungen. Han hade trotts allt många fiender, verkade det som.
Kungen var nervös, trotts att han kämpade mot att visa det, och därför var det så uppenbart.

Raven räknar de som ser bortkomna ut. Eller de som inte ser ut att komma från Subete i allmänhet. Sammanlagt sex stycken med henne själv inräknad. Kungen slår sig ned på sin tron och Raven undrar var hans son och dotter är någonstans, drottningen hade ju firat över hela landet att hon fått barn med kungen. En fest som Hanto i allmänhet hatat och utan att bry sig om den egentliga anledning hade en stor del lett sig själva till fördärvet när de försökt ta livet av den nyfödde prinsen och sedan ännu en när de försökte mörda prinsessan något år senare. Helt enkelt, var det korkat gjort.
"Jag antar att ni undrar varför jag kallat hit er?" Säger Kungen och svett bryter fram ur hans panna. Raven flinar mot honom.

Zyne ser elakt på honom.
"Ja.. Fast du får gärna skynda dig. Jag har inte all tid i världen. Eller jo, ungefär. Jag vill bara inte slösa den här." sade han och blottade alla sina sylvassa tänder. Kungen svalde och flackade med blicken. Han verkade inte veta var han skulle börja, och inte heller hur han skulle säga det.
Zyne tyckte synd om honom, så bräcklig, svag och liten.
Om någon skulle se honom nu, skulle de i alla fall inte tro att han var den mäktiga kungen som man på sin höjd hört talas om.
Sorgligt.

"Jo..." Börjar kungen nervöst.
"Lyssna på maskpojken nu och prata på." Uppmanar Raven med ett lätt, man ser direkt att det även är ett falskt, leende mot kungen. Men det är lika riktat mot maskpojken.
"Hur som haver, ni är eftersända för att finna människor." Det var som att någon släppt en bomb i rummet. De andra får äntligen talets gåva och börjar protestera.
"Människor existerar inte, det är en legend." Säger en. Ravens leende blir brett. Ska ha få henne att följa med 5 idioter i jakten på en art som inte finns? Eller det finns iallafall inga riktiga bevis för deras existens.

Zyne brydde sig inte ens om att le. Han vägrade att gå ut på jakt med ett spydigt blekansikte, för någonting som bara finns i små sagor.
"Vännen min, har du börjat se i syne? Men det gör inte jag, och jag tänker inte heller gå ut och leta efter någonting som inte finns!" sade han irriterat. Och om man brydde sig om att lyssna kunde man höra att rösten dröp av förakt.