Hand i hand längs motorvägen (En Harry/Luna-saga)

^mååånga fler

Kapitel 4; Tankar som snurrar

Är det så här det är att vara kär? Är jag verkligen kär? Om ja, varför just i Harry Potter? Och om just i Harry Potter, hur ska jag bära mig åt för att få det här att sluta, som jag fattat det att kärlek måste sluta om man inte vill förvandlas till ett ihåligt vrak av sitt forntida jag, lyckligt?
Jag tvingas erkänna för mig själv på den första frågan att ja, jag är kär. Det känns lite tråkigt. Kärlek är en stor del av mitt liv, ja, men det är kärlek till Snorkacken, Humdringen, till Hört & Sett, Pappa och till starkt solsken och pudding.
Inte till en annan elev i skolan.
Andra elever i skolan är ju liksom en väldigt liten del av mitt liv.
Det är där det krockar.
Jag får inte in det i bilden av mig själv. När jag ser min spegelbild, skådar in i de protuberanta ögonen, noterar hur det långa, blonda håret briserar över hela huvudet så tänker jag: Luna Lovegood, en avslappnad och snäll tjej med många intressen.
Jag har sett mig själv som genom andra änden av en kikare den senaste veckan. Jag har inte sett Luna Lovegood. Jag har sett en våndig, intrikat och hopplöst svårmodig tonårstjej som viskar till kudden i sömnen, klottrar initialer i pergamenthörn och fnittrar för sig själv.
Fnittrar.
Döda mig, någon. Det är som att se Patricia med en blond peruk.
(Minus alla elaka kommentarer, förstås)
Och om det ser ut som om jag tappat bort mig själv på utsidan så är det inget emot vad som händer bakom den där stirriga blicken jag lärt mig känna igen som min egen.
Inga Humdringar. Inga smygspruttar. Nästan inte ens några snorkackor.
100% Harry. Och Skola, eftersom det är där han finns, ju.
Och efter Harry kommer de förbjudna, blasfemiska och radikala tankarna på ett långt, tätt led. Tankar som skulle funka utmärkt som stoff till nästa Systrarna Spök-singel.
Om att stå nära. Om varma kinder, skratt som bubblar, leenden som värmer.
Om - som jag fattat att det där läpp-joxet heter - kyssar.
Många, blöta och heta.

Men trots att jag har bortom ledsnat på att känna mig som en helt annan människa så är det ett saftigt pris jag får för det.
För jag är samtidigt.. kanske inte lycklig. Eller tillfredsställd, eller ens euforisk.

Men jag brinner.
Åh, vad jag brinner.

Jag har fortfarande svårt med känslor, och att sätta namn på vad som händer när jag är sen till förvandlingskonsten och mitt i min springande hast fångar upp en glimt av korpsvart hår, skenet från glasögon, prominenta adamsäpplen, är inte det lättaste.
Men min kropp fattar eld, och det är en känsla jag börjar få svårt att leva utan. Det är som när Pappa visade de första bilderna på fotspåren från Snorkacken. Gånger fem.
Och ja; jag är ganska säker på att jag tycker om det. Att brinna är varmt, och mysigt. Det är en skärande Harry-eld inom mig som bränner upp den täta skog av utanförskap och förnekelse som grott där inne så länge.

Nästa fråga är svår - tänker jag först.
Men svaret känns så självklart, när det kommer till mig en kväll då jag ensam i sovsalen tittar ut över den molnbeströdda himlen och drömmer mig bort.
Ända sen jag kom hit är han den första kille som varit någorlunda snäll mot mig.
Som jag vågat gå fram och önska lycka till inför en quidditchmatch. Som jag till och med haft en, haha det här är pinsamt, "fin stund" med, där vid testralerna.
Sen, och det här är nästan det jobbigaste att erkänna, är han rätt söt.
Glasögon och korpsvart hår i all ära, men det är något med hans essens.
Hans natur, hans sätt att vara.
Han kanske är lite stor i käften ibland, men jag fick en släng av hans inre där vid testralerna, en släng som jag inser att jag levt och gnagt på sen dess, som en svältfödd knarl med sitt sista byte inför vintern. En släng av en Harry Potter som är snäll och genuin.
Mina två absoluta favoritsaker i hela universum !!

Sista frågan.
Ja, jag har ingen förbaskad aning.
Det ser liksom dödsdömt ut. Han är kändast (och ökändast) i skolan - för att han överlevde Ni-vet-vem. (Äger han några av dödsrelikerna? Måste kolla..) Och nu för att ministeriet inte tror på honom.
Jag, däremot, är så gott som osynlig. Bara alla gliringar om "Lollan" håller mig någorlunda på kartan inför resten av skolan. Svart och vitt, det är vi två. Upp och ner. Dag och natt.

Solen har nästan gått ner nu. Jag begraver min blonda kalufs i knäna.
Det river och sliter i bröstkorgen som aldrig förr.

Jättebra, vill gärna läsa mer c:

5


Mamma hinner inte ens sträcker ut en hand inlindad i skära rosor innan vi återigen rycks ifrån varandra, innan jag obarmhärtigt skjutsas ut till de vaknas land, där hennes mjuka beröring är lika avlägsen som någonsin tidigare.
Jag andas kraftigt och stötvis och mina ögon vänjer sig ovanligt snabbt vid den fullmånsbelysna sovsalen.

Kudden är fläckig av tårar.

Jag vänder mig om, vet att det är omöjligt att försöka somna om.
Det är alltid omöjligt att försöka somna om.
Skräcken och sorgen kryper och kliar längs min knottriga rygg.

Inte så jävla stark, alltid.

Men det går över. Det tar faktiskt förvånansvärt kort tid innan min hjärna - och hjärta - återigen fylls av de tankar som den senaste veckan sakta men säkert fyllt mig med, som Humdringen fyller sitt bo med mat innan varje lördag.

Och jag är för rädd och sömnig för att orka bearbeta dem.

De får ligga där. Halvfärdiga, halvstrukturerade.

"Jag tar det imorgon", viskar jag till min blöta kudde.

Ögonlocken faller ner som på befallning.

Och jag blir sömnlös ända tills gryningens första strålar sätter min blonda kalufs i gyllengul brand.

Bra!

Jättebra igen Rikard c:

rikard????

Jag heter så

6

Av alla tjejer i min årskurs är Emily Wainwright den enda som lite halvt på skoj kanske ibland om man säger bara en halv gång av halvt visat ett mikroskopiskt sjärnstoff av intresse för lilla mig. Hon är bästa vän med Erica, som var bästis med Patricia förit. (Som nu är bästis med Viro, för att Erica skvallrade bakom Patricias rygg om någon kille som pussade en annan kille fast som var tjej och så blev Patricia jättesur och blev arg på Viro, fast Viro förlåt henne och då slutade hon vara arg.. eller något sånt. Inte som att jag bryr mig, liksom.)
Och ibland så bara står hon där. och pratar med mig.
Förut kom det som en skänk från ovan. En VÄN! (Nästan)
Idag bryr jag mig knappt.
För det är Harry Harry Harry i mitt huvud och Harry Harry Harry i mitt hjärta och Harry Harry Harry ungefär överallt.
Jag har en massa fantasier om honom i mitt huvud som går runt, runt och håller mig ständigt på mina tår, med huvudet i ett rosaskimrigt lyckolandskap. Min favoritfantasi är när vi rider tillsammans på en testral i solnedgången till Lunaland, där solrosor bor i skorna och det växer pudding på träd.
Så jag gör henne nästan irriterad, idag.
"Den där spådomsläxan är ju jättejobbig, Luna, har du gjort den?"
"Va? Åh, förlåt, vad sa du?"
"Men lyssnar du eller?" Hon skrapar otåligt med fötterna i golvet och hennes svarta ögon skjuter blixtar. Patricia har snappat upp det hela och tjuvlyssnar.
"Nej", svarar jag henne, för det är ju sanningen.
Emily surnar till. "Jag försöker ju bara föra ett vanligt samtal med dig! Men inte ens det går."
"Nä..", säger jag frånvarande.
Hon vänder sig om, kanske som för att prata med Patricia, men kommer på att de inte lägre umgås, för att, ja, vad det nu var.
Men Tim Dallory har snappat upp.
"Försökte du prata med Lollan? Det går ju fan inte! Kolla."
Han ställer sig 2 cm framför mitt ansikte. Jag kan räkna varje finne och varje begynnande fjun på hans haka, och känner smygspruttdoften så starkt att näsan snoras igen.
"Hallå! Lollan! Hör du mig?! Eller är du i en annan dimension?!"
Hans andedräkt stinker avocado, och skrattet hopas i klassen, framför allt hos tjejerna. Vanligtvist brukar jag bara låtsas ignorera honom, trots att jag förkolnar inuti, men nu är jag fylld av så mycket Harry att jag ignorerar hon på riktigt den här gången.
Tanken blåser upp mig inuti, får det att hetta till på kinderna. Harry är inte bara Harry - utan också, visar det sig, ett effektivt vapen mot klassens retligheter.
Professor Fliwick piper välkomnande när lektionen ska börja.
Jag ger honom det bredaste leende jag förmår.
Livet.

är du en kille???

Jaaa.. Det finns några såna, vettu.

jag vet men du har en animerad flicka som profilbild, inte för att det är ngt fel med det .
trodde att du var en tjej