Drakryttare

Halira går längst gatan, det blåser. Det blåser mycket för att bara vara en höstvind, hon drar den svarta skinjackan mer om kroppen och går hukad mot blåsten, vad var det här? Plötsligt kommer en mycket kraftig vind, den tar tag i henne underifrån och hon känner hur hon lyfter från marken. Innan hon ens får en ilning av räddsla slutar det genast och hon känner fast mark under fötterna, eller mark? nej trägolv hon befann sig i ett rum.

Zyne blundade och nynnade till musiken. Han hade alltid älskat musik. Så flytande och förtollande, så att man nästan kunde drunkna i den.
Han bytte låt på mobilen, den här var lugnare. Mer melodisk. Han rättade till hörlurarba och fortsatte gå på den steniga grusvägen.
Än visste han inte vart han skulle, men han skulle väll landa någonstans?
Han trummade med fingrarna mot benet när han gick, han hade gått den gär vägen så många gånger förr, och visste att den krökte sig här.
Han slog upp ögonen och såg sig häpet omkring.
Han befann sig i ett rum.

Haliras bloda hårsvall skymde sikten, men när hon ställde sig upp och såg sig om såg hon en kille i hennes egen ålder uppenbara sig som från ingenstans.
Hon hoppar till så hon hör en grov mannsröst "Ni är sena, och ni landa fel." sa han barskt och mummlade. "Ja, jag säger då det, dagens ungdom kan inte visa någon hyfs nuförtiden, annat var det på min tid, då visade vi unga aktinig för och magiker. Men, ja, ja låt gå för denna gång." Och Halira bara gapar, mannen var klädd i lång mörklila kappa och hade långt grått skägg som räckte ner till knäna. Han var något mellan Dumbledor, Gandalf och Merlin i den där disney filmen hon hade sett och hon gissade att hon måste ha slagit i huvudet rejält eller något.

Zyne stirrade förskräckt på mannen. Han måste ha somnat eller fått en sten i huvudet, för det han babblade om lät som magi.
Han slöt ögonen och öppnade dem igen. Han befann sig fortfarande i rummet, och mannen var kvar. Först nu upptäckte han flickan i hans egen ålder, en liten bit bort i rummet.
"äh.." sa han förvirrat och tog av sig hörlurarna. "Vad är det här?" frågade han mannen och slog ut med händerna. Gubben vände sitt huvud mot Zyne och tittade på honom med rynkade ögonbryn. Han liknade på alla vis de där trollkarlarna i fantasy böcker och serier. Det var nästan som han själv befann sig i en.
"'Vad är det här?'" härmade han Zyne bitskt "Vad är det för strunt prat pojk, visa lite respekt och sluta se så dum ut!" sade han bryskt och muttrade något om dagens ungdomar.

"Men ärligt? lägg av och tala om vad det är." säger Haliria då pojken yttrat sig och hon insett att hon befann sig i en dröm och kunde lika gärna vara lite uppkäftig, vad kunde hända? Trollkarlen ser ungefär ut som att han skall förvandla henne till en padda eller så, men pekar på två fotöljer som hon nu först ser. "Sitt, när ni inte har vett att landa i dem." säger han bryskt och sätter sig själv i en som han otroligt nog frammanar ur tomma intet.

Zyne slår sig lätt ned i den mjuka läderfåtöljen. Han log smått överlägset mot, gubben? Trollkarlen?
Han såg granskade på gubben, han bar en lång kappa och en slags hatt. Zyne slogs av en oväntad tanke, vem skulle i egentligen vilja gå omkring sådär?
Tänk om han kom någon helt annan stans, kanske ur en annan tid?
Han skakade av sig den komplicerad tankegången, han trodde inte ens på sådant prat. Han var inte ens en fantasy fantast som Leo eller Sandra. Typ, ateist, varför hände det här honom? Varför kom han helt 'magiskt' till ett rum med en knäpp gubbe, eller trollkarl som ville att de skulle sitta i fåtöljer och inte prata strunt.
Han såg på flickan, och undrade om han visste mer än han själv.

Halira mötte killens blick och gör en frågande grimase men sätter sig på fotöljen som hon blivit anvisad. "Nej men se, ni kan ju lyda." ler mannen och bläddrar bland massa saker på sitt skrivbord och slutligen tar han fram två papper, och mumlar. "Hm, ja, hm ja det verkar stämma." han rullar åter ihop dem och ser på dem. "Ja? vad vill ni?" säger han till dem och Halira ser förvånat på honom, "Det var du som tog hit oss, inte vi." sa hon tillbaks.

Zyne mumlade "Gå härifrån", men annars svarade han inte.
"Du tog oss hit. Vad vill du oss?" frågade han och drog handen genom håret.
Gubben såg besviket på dem, han såg på dem med nästan sorgsen blick.
"Ni är ju till och med osmartare än jag trodde, men run tecken har alltid rätt. Och de kunde inte vara tydlihare den här gången." han baddade sig i pannan med en näsduk och pustade ut.
Zyne kände sig smått förargad av mannens uttalande, men höll tyst och väntade på mer.

Halira ilsknar till och ställer sig upp, "Ja om vi är så osmarta kan vi ju gå då." säger hon och tar några steg mot dörren. Mannen hindrar henne inte med skrockar lätt då hon öppnar dörren, ty det var inte vår värld hon stirrade ut i. Människorna gick annorlunda klädd och inte en morden pryl så långt ögat kunde nå.

Zyne såg överraskat på synen utanför dörren. Det vimlade av människor i kappor och mantlar. Vissa såg lite konstiga ut, men annars var han rätt säker på att det var människor.
Han rynkade arg pannan och vände sig mot mannen.
"Vad menas med det här?" fräste han och blängde på gubben.
"Var är vår värld?! Du vet, typ inte stenåldern." sade han elakt och försökte att inte fullkomligen explodera.
Bara han hade en väg hem också.