Och de levde lyckliga i alla sina, oops fel berättelse [SV]

jättebra
bevakar!

Awesome! Vilken talang du har!

k-isar xDDD Nej men stört bra! c8

Superdupermegabra
Du skriver så magiskt

Tack så jättemycket till er som läser! Riktigt kul att ni tycker om den

---

Kapitel 2

Emily Fletcher

1 september, plattform 9 och 3/4

Emily har svårt att hålla ögonen öppna när hon lastar på sina väskor på tåget och hennes armar skakar av utmattning och för lite sömn. Att endast skylla sömnbristen på tågen som passerat den Läckande Kitteln var tionde minut vore att ljuga. Hela natten har hon förföljts av mardröm efter mardröm.

Ett illavarslande skrik når hennes öron, följt av en mycket välbekant, gäll röst. Emily behöver inte vrida på huvudet för att veta vem det är. Megan Bletchley.

Mycket riktigt får hon syn på hennes smalt kurviga kropp en bit bort, springandes mot ingen mindre än Scorpius Malfoy, med det långa blonda håret fladdrandes omkring hennes hjärtformade, solbrända ansikte.

Emily kliver snabbt ombord på tåget innan de får syn på henne och skyndar ner genom tågkorridoren i hopp om att hitta en tom kupé att sitta i. Genom åren har hon lärt sig att ignorera allas nedlåtande blickar och viskningarna som tycks förfölja henne, men glåporden som slängs i hennes ansikte är som örfilar.

“Kolla! Hon vågade sig tillbaka för ett sjätte år ändå! Jag är visst skyldig dig en galleon”, utbrister en kille när hon passerar deras kupé och kastar ett guldmynt till kompisen mittemot, varefter resten av hans vänner bryter ut i skrattsalvor.

“Stick din väg, ditt äckel!” skriker en tjej i en annan som om hon är pesten själv.

“Tyvärr, men du kan inte sitta här, vi är nämligen allergiska mot honung!” skämtar en tredje och bryter ut i skratt innan han ens hunnit säga klart meningen. Så kul är det.

Emily sväljer hårt och ökar på stegen. I den sista vagnen hittar hon tillslut en tom kupé som hon mer eller mindre flyr in i. Snabbt stänger hon dörren om sig och drar för gardinerna. Sedan sjunker hon ner intill glasdörren och förbannar sig själv för gråten som tränger upp inifrån likt en flodvåg och hotar att spränga hennes bröst.

Rose Weasley

1 september, på Hogwarts Expressen

“Hej, Rose.”

Rose höjer oengagerat blicken och får syn på en gänglig kille med mörkt bruna ögon och o'boy färgad hud vid änden av det soffliknande sätet. Han ler självsäkert mot henne; hans tänder bländande vita i kontrast med den mörka huden.

Hon ler och säger helt kort, “Hej, Chuck”, varefter hon återvänder till boken om Spöktransferens hon höll på att läsa.

Chuck ser ställd ut för några sekunder och verkar inte riktigt veta vad han ska göra. Sedan går han sin väg med pannan djupt fårad.

“Wow, det där var kallt, till och med för att vara du”, säger den unga mannen som sitter mittemot henne förvånat och höjer ett mörkt ögonbryn.

Rose rycker på axlarna och vänder sida i den läderinbundna boken. “Jag är bara inte på humör för att snacka Quidditch just nu”, säger hon och antar att det var därför han stannat till. De är båda i samma lag och de få gånger de snackat med varandra utanför planen har det i stort sätt bara handlat om Quidditch.

Den unga mannen vid namn Albus Potter ser med två höjda ögonbryn på henne. “Ibland undrar jag om du ens märker hur killarna trånar efter dig, fast det är väl bra i och för sig, för då slipper jag klå upp en massa skitstövlar.”

Rose fnyser men kan känna hur öronen hettar till. “Äh, bara för att en kille säger hej till mig betyder inte det att han är intresserad av mig, dessutom är du min kusin, du är programmerad att se varenda kille som en potentiell hjärtekrossare”, säger Rose och flinar.

Albus kastar en tom chokladgrodeask mot hennes huvud, men den snuddar bara vid hennes arm och faller sedan till golvet.

Rose skrattar. “Det är tur att du inte är jagare, du kastar som en tjej.”

“Du nedvärderade just hela det kvinnliga släktet”, kontrar Albus.

Rose himlar med ögonen. “Äh, jag sa aldrig att det inte finns undantag.”

Jättebra!!!

magiskt bra!!

MER!!Vill läsa mer!!!Bevakar!!

Amazing!

Aah, så bra! "Du nedvärderade just hela kvinnliga släktet", så klockrent. Jag måste fråga en fråga, även om den är så efterbliven och pinsam som en fråga bara kan bli; vad är k-isar? o.o'