De 5 elementens folk

Tack så mycket!

Fortsätt skriva

Har inte skrivit på ett tag... Så här har ni!

Sallie gick med långa steg framför mig i den uthuggna korridoren. Jag småsprang lite så att jag kom i kapp henne. Korridoren var ganska mörk, det lilla ljus som fanns kom från små facklor. Sedan så stannade Sallie tvärt. Hon vände sig mot den ena väggen och lade sin vänstra handflata på den, hon började rabbla upp något som jag inte förstod. Det kanske är latin?
Sallie vände sig mot mig och log lite svagt, sedan så började hon gå igen. Jag skyndade mig efter.
När vi hade gått i minst 6 minuter, och facklorna hade blivit färre. Så började det bli lite läskigt att gå där. Men då såg jag -lite längre fram- ljus som kikade fram mellan små springor på en stor trä port.
”Kom.”, sa Sallie och gjorde en gest att jag skulle följa efter henne. Jag tog ett försiktigt steg framåt och följde efter. Mitt på porten var det en liten trälucka. Sallie bankade hårt på den. Alltså verkligen hårt! Det ekade högt och jag tror att det blev ännu en spricka i porten. Den lilla träluckan öppnades och 2 trötta vinröda ögon dök sakta upp.
”Vad?!”, grymtade personen där bakom och gäspade stort och högt.
”Hur kan du ens tillåta dig själv att somna, Padd? Tänk om Andarna hade smugit sig in genom springorna och tagit över vårt folks kroppar! Eller ännu värre, dödat drottningen!”, skrek Sallie åt han som tydligen hette Padd.
”Padd skulle aldrig låta något hända ers majestät. Då får inte Padd någonstans att bo, och Padd får ingen mat. Padd tycker om mat.”, gnydde han. ”Förlåt, fröken Amicus. Padd ska inte somna vid porten igen.”
”Så släpp in oss då, ditt odugliga troll!”, Sallie stirrade in i Padds vinröda ögon. Han vek av med blicken.
”Padd ska släppa in fröken Amicus och den nya…”, sedan så stängde han luckan och började fixa med några lås bakom porten. Sedan så öppnades den långsamt. Sallie gick in genom den och jag följde efter. Porten stängdes med en smäll och jag tittade upp. Där var han… Padd, det odugliga trollet som Sallie kallade honom. Själv tyckte jag synd om honom. Han var minst 2,5 meter lång och minst 1 meter bred. Kanske mer. Han hade smutsiga och trasiga kläder och han var barfota. Hans fötter var… Usch, förskräckligt äckliga.
”Kom nu Liana!”, sa Sallie och drog i min arm. När vi hade kommit en liten bit ifrån Padd frågade jag.
”Varför är du så dum mot honom?” Sallie vände sig mot mig.
”Man ska inte vara snäll mot troll, då lyder dem inte.” Jag nickade svagt.
”Vart är vi påväg?”
”Till inskrivningen, där ska du tilldelas ett rum, en klass och annat.”
”Men det rummet som jag vaknade upp i? Ska jag inte bo i det?”
”Nej, Liana. Det var bara ett uppvakningsrum. Alla som har kommit hit har svimmat på vägen ner. Och det är lite långt att bära dem ända till sjukstugan. Så vi gjorde ett rum där borta.” Jag nickade ännu en gång.
Vi hade nu kommit till ännu en port, fast större. Och det fanns en trälucka på den med. Sallie gjorde som förra gången. Bankade. Luckan öppnades och nu dök det upp stora gröna ögon.
”Åå, Sallie!”, den här rösten lät mer kvinnlig. Hon fifflade med låsen bakom porten och sedan öppnades den. Sallie gick in och jag följde efter. Porten stängdes.
”Hej Samina!”, sa Sallie och log upp mot… Ja, vad log hon åt. Det såg ut som en alv, men en gigantisk sådan. Hon hade långt mörkt flätat hår och ungefär samma kläder som jag hade på mig. Hennes var bara lite prydligare. Hon var vacker.
”Ehm, Samina? Skulle du kunna göra dig lite mindre, Liana är ny förstår du, och hon är inte så van vid allt än.”, sa Sallie och log mot mig som stod och gapade upp mot Samina. Jag stängde genast munnen.
Samina skrattade. ”Åh, såklart jag kan göra det.”, sedan sakta med säkert blev Samina mindre och mindre tills hon bara var några centimeter längre än mig.
”Salve Liana!”, sa Samina och gjorde samma sak som Sallie hade gjort förut. Två fingrar bakvända mot hennes haka.
”Ehm, salve Samina…?”, sa jag och gjorde tveksamt samma tecken jag med. Samina log.
”Du lär dig snabbt.”, sedan så vände hon sig till Sallie. ”Vaktade Padd?”
”Ja, han ’vaktade’ ”, sa Sallie och gjorde citat tecken i luften. Samina suckade.
”Sov han?”
”Tills vi väckte honom.”, slank det ut ur min mun. Samina nickade stelt.
”Jag borde hålla koll på honom.”
”Det är nog bäst.”, sa Sallie. ”Vi måste gå nu, valete Samina!”
”Valete!”, ropade Samina efter oss.

Awesome!! : DD

Tack

Gryyyymt! ♥

Taaack ♥

Bra!

bra.

Tack!