Narnia

Du kanske? hon kan ju kliva på nån staton efter? xD

Okej xD

---------------------

Andrew såg ut på det gröna landskapet. Vart var hans far i detta ögonblicket? Hade han fått nyheterna om vilka som nyligen avlidit? Säkert inte. Tåget började sakta in, vilket hördes med ett högt gnissel. De hade fått använda väldigt gamla tåg för att kunna evakuera alla frivilliga och Andrew hade inte haft pengar till någon bättre biljett. Det enda han visste nu var att han skulle till något hus ute på landet som var långt utanför farozonen, och det skulle tydligen vara fler ungdomar där.
När Andrew såg stationen så förstod han att han skulle av här. Så han tog tag i sina resväskor och ställde sig upp. Han gick bort emot dörrarna och väntade på att de skulle öppnas. Vilket de snart gjorde. Då gick han snabbt av tåget och började titta efter den gamle gubben som han fått en bild av från någon engelsk myndighet som han faktiskt inte brydde sig om värst mycket. Snart såg han honom i utkanten av stationen. Gubben vinkade åt honom att komma ditåt.

Samantha, eller ja Sam som alla kallade henne satt och såg ut på det gröna förbiilande landskapet med musiken dunkande i öronen. Hennes mormor hade kostat på henne nya mörkblå jeans och en vit tröja och röda gymnastikskor. Den vita tröjan hade Sam tyckt var onödigt, de skulle ju ut på landet...men mormor visste inte hur det var och Sam ville inte protestera deras sista dagar tillsammans. Desutom hade hennes mormor slösat bort massa pengar och ransoneringskort på att ge henne nya kläder och denna biljett med ett av de bättre tågen.
Tåget stannade in och Sam tog sina resväskor och gick av, hon såg sig om på den lantliga stationen när tåget åter satte igång och undrade vart hon skulle ta vägen. Hon skiner upp i ett leende när hon ser gubben som skulle hämta henne och ser även en kille i hennes egen ålder där med, de skulle tydligen bo i samma hus. Hon tar sina resväskor och går fram till dem.
"Samantha Stone, men jag kallas för Sam." ler hon och tar mannen i hand och sträcker sedan den mot killen.

Andrew ser en tjej som är påväg emot dem. Så hon skulle vara den han skulle få bo tillsammans med? Hon kallades Sam. Han tog hennes hand och skakade lätt innan han släppte den igen.
"Andrew Anderson" sa han och log emot henne. Sedan leds de till den gamle mannens bil. Andrew kände igen märket på bilen nästan direkt, volvo. Men inte vilken modell det var, vilket var lite tur för annars hade han nog skrämt slag på sig själv. Han var ju inte direkt någon bilmänniska, som sin far är, eller kanske var.

"Trevligt att träffas." ler Sam och ser på bilen, den var svart, inte någon ny en. Men de gamla var säkert lika bra, nu under kriget var det ändå inte bilar som prioriterades högst. Ett sorgset drag drar över hennes ansikte för bilen påminde henne om en av sina bröder, han blev inkallad och dog för ett halvår sedan, han hade vetat vad det var för en bil. Men sedan ler hon åter och kliver in i baksätet då hon lagt in sina resväskor och mannen satt sig i förarsätet.

Andrew lägger in sina väskor i bagaget och tänkte gå till framsätet, men gubben bara skakar på huvudet och säger att han inte ska sitta där. Andrew säger inte emot, trots att han tycker att det är konstigt. Så han sätter sig i baksätet, vid Sam. Bilen startar och börjar åka iväg emot huset. Det är tyst till en början tills han själv väljer att bryta den.
"Så.. var kommer du ifrån?" frågar han henne.

Sam ser på honom, snabbt och granskande, men han verkade vilja prata och ja vara interserad utan att vara högfärdig. "I London....Bromley, hos min mormor." säger hon sen och ser ut genom fönstret och pillar på den tjocka silverlänken runt halsen som hade vart hennes broders.
"Och du själv?" säger hon sedan eftersom hon kom på att hon inte hade frågat. Landskapet runt dem är så annorlunda än Londons gråa gator. En stor blå himel och gröna ängar runt om dem omgärdar den lilla landsvägen de åker på och en frisk doft strömar in då hon drar ner fönstret där hon satt.

"Jag är också ifrån London. Fast inte i Bromley då utan i en lite mindre del" säger Andrew. När Sam drog ner rutan på sin sida så kände han vinden som strömmade in i bilen. Han såg ut på landskapet som de skulle bo i under obestämd tid. Han kunde se sin reflektion i glaset också, hans bruna hår som stod lite åt alla håll och kanter sen han inte haft tid att ens försöka göra något det på morgonen då han haft bråttom till tåget.

Sam nickar och ler, hon hade gissat det. Han hade inte den snobbighet och den snobbiga dialekt de flesta hade runt mormordens hus. Något som de flesta som hade pengar hade, i alla fall där hon bodde. Och visst var hon sådan själv? Jo, när hon hängde med gänget så, inte annars egentligen var hon ganska trevlig.
"Din familj då? Alla inkallade eller?" sa hon och försökte få frågan att låta så lätt och obesvärad som möjligt.

Andrew skakade på huvudet.
"Pappa är inkallad. Men min mamma och syster dog i en bombning i centrala London för ett tag sedan" säger han, och döljer inte den där lilla sorgsna tonen i rösten. Varför skulle han försöka ta bort det faktum att han faktiskt saknade dem? Han brydde sig inte om ifall Sam, som kom ifrån det snobbiga och rika området, tyckte han var fjantig.