Doctor who 14th Doctor Privat Rollspel

"Eh hej ursäkta, em.. Jag tror jag att har sett dig någonstans tidigare?" Svarar hon när det slår henne. Det är mannen med polislådan. Hon rynkar pannan förvirrat men berättar inte vart hon sett honom.

"Det tror jag inte", svarar han och försöker att hålla ett normalt tonfall. "Jag kom precis till stan, och jag har inte varit här på flera år." Han funderar på var hon kan ha sett honom. Förhoppningsvis på den korta gångsträckan till caféet, det är antingen det eller... Eller när han gick ur TARDISen.
"Du har ingen aning om var du såg mig?"

"Jo! Jag såg ju dig i morse när jag var på väg till jobbet em.. Du hade en polis låda?" Allyson rynkar pannan åt tanken. "Men vad gjorde du med en polis låda? Det finns ju inte såna längre."

Han ser sig snabbt omkring för att försäkra sig om att ingen hört henne.
”Har du tid en minut?” frågar han. ”Det är väldigt, väldigt viktigt att ingen får veta vad du såg.”

"Ja självklart" svarar hon av ren nyfikenhet. "Marie jag ska bara ut ett litet tag jag kommer om några minuter." Den tjocka damen som också jobbar där grymtar till svar.

Han leder ut henne från caféet och går runt hörnet något kvarter bort, ungefär tjugo meter från där parkerat TARDISen.
”Det här är som jag sa väldigt, väldigt, väldigt viktigt. Och jag antar att jag måste ta det från början”, säger han och suckar. Han bestämmer sig för att dra den korta versionen så att de inte behöver stå där hela dagen. ”Jag är en tidsresenär. För länge sen reste jag med din kollega. Donna? I alla fall så slutade det hela inte bra och jag var tvungen att radera hennes minne för att hon skulle klara sig med livet i behåll. Ibland kommer jag och besöker henne, men om hon kommer ihåg mig för så mycket som en sekund så dör hon. Brinner upp. Poff!” En tår rinner nerför hans kind trots att han försöker se på det på ett muntert sätt. ”Förstår du?”

Allyson försöker få det att sjunka in en sekund.
"Tidsresenär? Radera minnet? Brinna upp? Säker på att du inte kommit fel?" Säger Allyson som inte tror ett ord på vad mannen säger.

”Du tror mig inte? Nåväl, du är inte den första”, säger han och småler. ”Vill du ha bevis? Vad sa du att ditt namn var förresten? Sa du det?” Det var längesen han gjort det här, berättat för någon om att kunna resa i tid och rum första gången. Ingen av gångerna var den andra lik.

"Mitt namn är Allyson," svarar hon. "Men vem är du?"

”Jag är Doktorn”, säger han och börjar gå på gatan tillbaka mot caféet. ”Har du märkt att något är konstigt Allyson? Det är något annorlunda här men jag kan inte sätta fingret på det.”