Never Say Goodbye - Marodörerna [FF, SV]

SUPER!!!!!!!

As bra, fortsätt skriva!!

Jättebra! Ny läsare!

Jag gillar verkligen hur du beskriver, det blir så levande då!

Längtar till nästa kapitel!

BRAAA !!!
♥♥

Oj, den var bra!

Jag har skrivit en ny bit, men då min vän Wesii sa att det var en läsare som hade bett om något mindre 'kapitel' kortar jag ned den här. Så det blir möjligen två delar av kapitel två.

Ville bara säga; Tack alla. Haha. Era finfina kommentarer får mig att rodna. Jag känner mig som Alison, haha. ♥

----------------

Del 2,1: Tankarna iväg

De flesta kupéerna var fulla, och hon kunde inte hitta Lily någonstans. Hon gav ifrån sig en frustrerad suck och fortsatte längre bak i tåget. Alison kunde skymta en tom kupé längre fram och kunde inte låta bli att le. Hon ökade på sina steg och öppnade kupédörren. Hon drog med sig sin väska in i kupén, och ställde ned Gizmo på golvet. Alison granskade kupén närmare och lade upp sin väska på hyllan ovanför sätena. ”Ja, det var väl okej, inte sant, Gizmo?” Hon kastade en blick på den hoande ugglan och skrattade lågt. Alison suckade och satte sig ned på en utav sätena. Hon hasade sig närmare fönstret och tittade ut ur kupéfönstret med ett imponerad ansiktsuttryck. Träd, kullar och åkrar blev till en grön sörja, men längre bort kunde hon skymta större skogar, högre berg och flera åkrar. Hennes tankar drevs sakta men säkert iväg. Den där Sirius irriterade henne, men hon kunde ändå inte låta bli att tänka på honom. Han var självsäker, och oerhört snygg. Hans rufsiga hår, hans gråa ögon och hans självsäkra smil var en perfekt kombination. Hon suckade irriterat och sjönk ned på sitt säte. Hon släppte honom i tanken och drog en slutsats: Den där killen var inget annat än bekymmer.

Sirius satt mittemot sin bästa vän och flinade roat mot honom. James Potter såg ut genom fönstret.
”Tagghorn, hur mår du?” frågade Sirius med en retsam glimt i ögonen. James såg förvirrat på sin vapenslagare och blinkade några gånger med ögonen.
”Va?” frågade han sedan. Sirius skrattade och utbytte roade blickar med Peter och Remus. ”Vad menar ni?” James betraktade sina vänner och lät sedan sin blick stanna på Sirius.
”Du kanske…tänkte på någon?” frågade Peter lågt och blev röd om kinderna.
”Vad snackar du om? Vem skulle jag tänka på?” morrade James och tände plötsligt till. Sedan blev hans ansiktuttryck mildare. Han hade ju tänkt på någon. Han hade tänkt på Lily.
”Kanske var det Miss Evans?” undrade Remus med höjda ögonbryn och såg frågande på James. James nickade kort och återgick sedan till att stirra ut genom fönstret. Sirius tittade på sin vän och höll inne ett skratt. Att en förälskelse kunde sätta sig så hårt som det hade gjort på James. Han skakade på huvudet och kunde inte låta bli att dra på munnen. Sirius lät för ett ögonblick tankarna ledas åt ett annat håll. Den där flickan han hade mött på Flourish och Blotts. Hon var lik Lily. Hon hade en smalare, mindre näsa och hennes läppar var mindre, men fylligare. Men de hade samma vackra röda hårfärg och samma gröna, mandelformade ögon. Vilket var underligt. Han visste fortfarande inte namnet på flickan, och det gjorde honom frustrerad.
”Tramptass?” Peter tittade på Sirius. Han satt bredvid honom på sätet och granskade hans ansiktsuttryck. Det hade blivit hårt, och kallt. Sirius skakade på huvudet.
”Va?” frågade han efter en stund. Peter flinade försiktigt mot Sirius.
”Du såg frustrerad ut…förlåt om jag störde dig”, tillade han. Sirius tittade förvånat på Peter. Han förstod inte riktigt vad han menade.
”Jag ska gå och se om godisvagnen kommer snart, hänger någon med?” frågade han och kollade på sina vänner. Ingen av dem reagerade, så han reste sig upp och öppnade kupédörren. ”Är det säkert att ingen ska med?” Remus skakade på huvudet.
”Jag avstår”, sade han artigt och fortsatte med att läsa i sin bok. Sirius ryckte nonchalant på axlarna och stängde sedan igen kupédörren efter sig.

Alison ryckte till när någon nuddade vid hennes axel. Hon tittade upp med yrvakna ögon och blinkade ett par gånger för att få bort sömnen ur ögonen.
”Lily?” frågade hon när hon fick syn på flickan från igår. Hon log vänligt.
”Hej”, svarade hon varmt och satte sig ned. Alison reste sig upp - hon hade somnat och halvlåg på sätet - och kliade sig i ögonen.
”Förlåt…jag måste ha somnat…”, mumlade hon och tittade ursäktande på Lily. ”Jag letade efter dig innan. Jag känner ju inte någon annan, men jag hittade dig inte. Men som tur var hittade jag den här tomma kupén”, förklarade Alison och kände hur det hettade till om kinderna.
”Det är ingen fara”, sade Lily och log förstående. ”Jag tänkte bara säga att vi inte är så långt ifrån Hogwarts nu, och att du kanske bör ta på dig din klädnad.”
”Åh, ja. Det ska jag genast göra”, svarade Alison och log snett. ”Ähum…vet du var toaletten ligger?”
”Jag hinner tyvärr inte visa dig nu, för jag måste gå längre fram i tåget och få lösenordet. Men kan Mary visa dig, går det bra?” Lily kastade en blick på sin vän som stod utanför kupén och nyfiket tittade in. Alison skrattade lågt och nickade.
”Ja, det går fint”, sade hon och log blygt.
”Ta dina saker så kan vi gå en bit tillsammans. Mary, det här är Alison”, sade Lily och presenterade Alison. ”Alison, det här är Mary. Min vän”, Lily log mot de båda flickorna.
”Närmaste vän”, rättade Mary Lily och skrattade. Ett härligt skratt. ”Ska jag visa dig toaletten, Alison?” frågade hon sedan leendes och tittade på Alison. Alison nickade tacksamt.
”Ja, tack”, svarade hon lågt. Hon log svagt medan hon gick efter Mary som presenterade varje elev de träffade på. Två vänner redan…tänkte Alison och rodnade vid tanken.

Awsome!

Du har verkligen talang! Men pröva att inte överdriva Peters blyghet?

Du är verkligen jättebra skrivare och får mig helt in i berättelsen

Visst. ^^
Ska försöka skriva honom som lite mer avslappnad om du vill?

Tihi. Tack. :3