Det sjunde året

namn: Cilla Drewn (Cilla uttalas Silla)
ålder: 17 xD
kön: Kvinna
familj: Sin adoptivfar och mor.
elevhem: Ravenclaw
utseende:
personlighet: Cilla är beslutsam och hörsam. Hon lyssnar och lägger sig inte i fören hon vet vad hon vill, och ska. När hon har ett mål tar hon sig dit, men är tillräckligt obetänksam för att alltid hamna i ställningar, som hon inte alls tycker om.
sida man står på: The Potter side! ;D
kärlek: Ingen, kanske rollas fram
övrigt: -

Så när börjar vi?

Vildvittra klart du får hade tänkt fråga dig ♥

Torsdag blir nog bäst om vi skall börja denna vecka xD

Namn: Laura Pevensie
Ålder: 17
Kön: Kvinna
Familj: Mugglarfader och renblodig moder.
(Döda, dödsätarn gjorde ett anfall mot mugglarbyn där de levde.)
Elevhem: Hufflepuff
Utseende:

Personlighet: Är en riktig pluggis och umgås sällan med någon förutom sina böcker.
Hon vill lära sig allt och läser det mesta vare sig det är onte eller gott.
Dock har hon lätt för att rusa in i saker utan att tänka sig för.
Hon älskar Quidditch och är sökare i laget, tog över efter Cedric.
Sida man står på: Hon är med i DA men mest för att lära sig något, lära sig att försvara sig.
Men för den delen har hon inte sagt att hon tycker att den andra sidan är fel.
Kärlek: Det kommer när det kommer.
Övrigt:

Längtar redan. ^^

Så nu tänker jag börja vi börjar på stationen

Caras blick var fäst på det röda tåget. Det här skulle bli hennes sista resa till Hogwarts, som elev i alla fall. Hon undrade om någon någonsin skulle ta tåget igen efter detta år? Hon tog upp sin väska och log stort, hon skulle i alla fall njuta av det här året, för till skillnad från de andra elever behövde hon inte frukta mörkrets herre, eller som hon kallade honom far! Hon gick ombord på tåget och började leta efter en kupé och hon förvånades över att det var färre elever. Trodde de verkligen att de var säkrare att stanna hemma? Eller var det faktumet att Severus var rektor som skrämde dem. Hon förstod verkligen inte varför människor skrämdes av honom? Hon gick förbi en kupé med första års elever i, men hon tänkte inte leta upp en tom kupé utan klev in
"ni sitter i min kupé" sa hon kallt och eleverna såg på henne
"vi...vi sitter här" sa en liten pojke
"ja antingen sitter ni kvar och jag kastar ut er eller så går ni ut frivilligt" sa Cara och lutade sig mot dörren och eleverna nickade och de reste sig upp och lämnade kupén. Cara satte sig nöjt ner i sätet

James puttade bagagevagnen och tänkte på allt han läst i Prophet på sistone, om Snape nu var rektor skulle Hogwarts åtminstone vara rättvist istället för att man favoriserade folk. Eller, tja, Gryffindor skulle iallafall inte favoriseras. Slytherin dock...
"Så när ska du visa mig din skola?" flinade Odette. "Jag förstår fortfarande inte vilken skola som skulle tillåta ugglor som husdjur."
"Jag har ju redan berättat det, den ligger väldigt långt borta, och du skulle bara bli uttråkad av den ändå." sade han och log mot henne. Hon visste att det inte skulle hjälpa med tjat och slutade prata om det, men tog tag i hans hand tills de kom till perrong nio. "Åh nej..."
"Vad är det, James?" frågade hon förvånat. Det var första gången hon följde honom till tåget.
"Jag glömde att köpa dricka till tågresan. Kan du vara jättegullig och köpa det till mig?" sade han och tvingade fram ett leende.
"Dr Pepper, eller hur?" flinade hon tillbaks och han nickade. Så fort hon vänt ryggen till gick han så snabbt som möjligt igenom spärren mellan nio och tio och befann sig framför det vinröda tåget. Hans läppar spreds upp i ett brett leende. Även om dödsätarna antagligen snart skulle ta över Hogwarts också var det skönt att få komma till sitt andra hem. Då han hörde Junes nertystade rop bakom tegelväggen gick han snabbt mot tåget för att lyfta upp sina väskor.
När han höll på med buren till sin uggla kände han något hårt stöta emot hans rygg vilket fick honom att tappa buren, som fick Muninn att hoa till bestört. Han reste upp buren och vände sig om, för att mötas av hans ansikte, det bleka spetsiga ansiktet som tillhörde sonen till mannen som mördat hans familj.
"Ursäkta, James. Det var inte meningen att stöta emot din äckliga rygg." sade han och gick in i en kupé, skrattandes. James suckade och tog upp buren igen och gick in för att hitta en kupé. Turligt nog hittade han en helt tom en i mitten på tåget.

Cilla såg sin omkring. Hennes bruna ögon försökte hitta en tom kupé, men hennes hjärta ville sitta vid en vän. Tyvärr hade de flesta valt att stanna hemma, och några till och med försökt tvinga henne att stanna hon också.
Cilla suckade smått irriterat, och gick längst bak i tåget. Hon slog upp dörren en aning för hårt, så att träet skrek när det slogs emot väggen.
Hon började bära in sitt bagage men stannade tvärt upp. En liten blond flicka satt i hörnet och stirrade på Cilla.
Flickan rodnade och tittade ned i sin bok igen.
Cilla rodnade inte, men kände sig lite dum. Hon hade trotts allt inte sätt henne förr.
"Får jag sitta här?" frågade hon och stirrade på flickan.
Flickan mötte hennes blick en kort sekund men tittade snart ned i boken igen.
"Ja." sa hon lågt och rodnade så att det såg ut som om hon skulle förkolna till aska, och försvinna när som helst.
Cilla lade sitt bagage tillrätta, men tog ned sina böcker och penslar innan hon satte sig.
Cilla känd hur flickan kämpade mot nyfikenheten och Cilla drog på munnen.
"Hej", sa Cilla roat.
"Hej, du är Cilla va? Jag har hört talas om dig! DU är flickan från Ravenclaw som fick hundra tjugo procent i förvandlingskonst för två år sedan. Då gick jag inte här, men Vilma och Mila berättade. Själv heter jag Corinne. Jag såg dig när jag blev insorterad, men jag hamnade i Gryffindor. Så du--"
Orden välde ur munnen på henne, snubblade över varandra och fick Cilla att känna sig illa till mods.
Herre gud..

(Gjorde om Laura lite xD)

Laura såg sig snabbt om och klev in mellan perong 9 och 10 och såg snart det röda ångloket. Hon log ett hastigt men snabbt försvinnande leende, visst hade hon saknat det och särskilt efter.....Laura vill inte ens tänka tanken tillslut. Ända sedan hon kom tillbaka och såg hela sitt barndomshem, sin barndomsby i ruiner och fick beskedet om sina föräldrars död. Så har hon inte riktigt varit sig själv. Mugglarsammhället var på bristningsgränsen och detta var bara ett av många, som de sa bomboanfall, men Laura visste bättre det var förmodligen dödsätare.
Sedan sommarlovets början hade hon alltså fått ta adjö av sina föräldrar, den enda släkt hon hade kvar, de låg nu på kyrkogården. Sedan hade hon helt enkelt försvunnit från mugglarvärlden, från sitt dåvarande liv.
Hon var trots allt halvblod och hon accepterades, hon fick komma tillbaka till skolan. Men glädjen hon brukade känna var försvunnen och hon började gå mot tåget och började sedan leta efter en tom kupe. Det var egentligen inte så svårt att hitta en, det var många elever borta. Alla mugglarfödda var ju självklart inte där, de fick inte gå där, sen hade många struntat i att komma tillbaka. Att de kunde, de skulle missa så mycket och det var väll bättre att se vad det nya hade att erbjuda.
Hon la upp kofferten på bagagehyllan och sätter sig med fötterna på sätet och slår upp boken de skulle ha i svartkonster. Svartkonster, det var något nytt, tänker hon för sig själv och börjar läsa.

(MoHahahahah det känns så underbart att kunna skriva från mina nya dator )

Cara hörde Dracos skratt utanför och hon såg upp när han klev in genom dörren. och satte sig ner, han hade slutat skratta och som hon misstänkt så hade det inte varit ett äkta skratt.
"Den där Vamp" muttrade han och hon höjde ett ögonbryn. Hon hade aldrig pratat med honom, bara hört Draco klaga på honom sedan dag ett. "Jag vet inte ens vad jag gjort honom"
"Jag skulle tro att det är något mon far gjort honom och då är din far med största säkerhet inblandad" sa hon enkelt
"Hur vet du att din far har gjort honom något?" sa Draco samtidigt som Simon och Blaise kom in
"Vad har hennes far nu gjort?" skrattade Simon
"Haha vad ni är lustiga" sa Cara tort "Nej men min far bad mig undvika honom, som han i och för sig ber mig göra med nästan alla elever, vilket jag så klart inte lyssnar på. Men när det gällde Vamp lät han mer allvarlig så jag antar att min far har gjort honom eller hans familj något" sa hon och ryckte på axlarna.
"Så hur var din sommar?" frågade Blaise leende
"Förutom att min far har tjatat på mig att jag skall sluta umgås med tre av dem mest värdelösa dödsätarna enligt honom, så bara bra" skrattade hon och såg på dem. Killarna såg på varandra och de verkade lite ner stämda av orden. "Men för gudskulle strunta i vad han säger" sa hon trött
"Han är våran herre Cara" sa Draco och hon såg irriterat på dem och tog upp en bok.
"Ja och jag eran prinsessa" muttrade hon surt och började läsa