jag ska tänka på dig - Dramione

jätte bra!

Tänker mycket på det, bra att du skriver kritik så jag vet hur jag ska förbättra mitt skrivande. Kul att du läser!

Tack!
____________________________________________

Det var lördag. Första skolveckan hade passerat utan några problem. Han hade hängt med ganska bra på lektionerna. Han var just då på väg ut, för att gå ner till sjön. Där fanns ett stort ekträ som han gillade att sitta vid. Det fanns en fin utsikt över sjön där. Han hade inte gått dit på länge, de andra åren på hogwarts hade han knappt fått gå på toa själv, i år var det annorlunda. De lämnade honom inte ifred på långa vägar, men de behandlade honom på ett annat sätt.
Respekt.
Den respekten som de visade honom hade han aldrig fått förut. Det var på grund av märket. Han såg hur vissa personer kollade konstigt på honom när han gick runt på skolan, som om han inte var välkommen där. Ändå hade han aldrig känt sig så hemma.
Han såg sjön glänsa då solen reflekterade sig i vattenytan. Vågorna skvalpade härligt mot den steniga sandkanten. Draco satte sig med ryggen mot ekträet, och lutade sig sen tillbaka mot den sträva barkväggen. Han blundade. Det hade han inte gjort på länga. Han hade inte sovit mycket den senaste veckan, för oftast när han vaknade upp skrek han, eller så var han alldeles svettig av de hemska panikdrömmarna han hade ibland.
Röster hördes.
Han öppnade motvilligt ögonen igen och fick se Harry och hans gäng svassa ner mot sjöbryggan. Ron skulle precis sätta ner sin fot på bryggan när Draco kastade den dräpande kommentaren.
”Vart är ni på väg då? Ni borde vara på er vakt, jag hörde att Voldermort samlar in smutsskallar nu, ni borde nog förvara Granger inomhus. Inte för att han skulle orka med henne då, men för att vara på det säkra sidan kanske…” sa han och flinade dumt mot dem.
Harry vände sig och, och öppnade munnen. Det tog en liten stund för orden att komma fram.
”Det borde väl du veta, Malfoy. Som hans egen kelgris får väl du ta del av alla hans planer? Kalla aldrig Hermione för smutsskalle igen! Hon är många nivåer över dig ditt kryp” Harrys blick var genomträngande, och höll på att borra ett stort hål igenom Draco. Han funderade ett tag på vad han skulle säga, och använde den här gången Weasley som utgångspunkt, det verkade röra Harry mest av allt.
”Vad är det med rödisen då, han ser ut som om han vill säga något. Låt oss höra vad det är” Andvändandet av ordet ”rödis” retade Ron otroligt mycket, men istället för att Weasley skulle utföra bråket den här gången, var det Hermiones jobb nu. Hon gick långsamt fram mot honom, och när hon stod en halvmeter ifrån honom, sa hon sammanbitet
”Snacka sådär till mina vänner, Malfoy, och du gräver din egen grav.” betoningen som flickan hade på hans namn skrämde honom en aning. Han hade aldrig hört det där skarpa rösten på henne förut. När Hermione höjde sin hand för att ge honom en rak höger på näsbenet, rörde han inte en min. Han stod bara där, och tog sitt straff som den ynkling han var. Han var för van vid smärta för att reagera när han förtjänade det.
När han inte visade någon reflektion på skada, trots att blodet rann nerför hans näsborrar, kollade Hermione förvånat på honom, innan hon passerade honom, och gick upp till slottet.
Han hade avlägset hört att hon grät.

Det jag märkte i detta kapitel är att du har missat några punkter på olika ställen och tänk även på att använda kommatecken efter att någon sagt något, märkte att du blandade punkt och inget tecken alls när de pratade vanligt men man ska använda ett kommatecken (;
Om du vill kan du tänka lite noggrannare på tempus när du skriver, jag precis som du har en tendens att blanda (x

Jag tycker beskrivningen har bättrat sig men är ännu inte på topp, däremot verkade det som om det inte var lika mycket tankar i detta kapitlet. Har jag rätt?
Du kan även tänka på att Draco antagligen använder deras efternamn i tankarna (;

Men jag älskade hotet som kom från Hermione, det känns bra att du inte hoppar över någon fas när du skriver utan utmärker tydligt att de hatar varandra nu i början ^^

Men jätte bra kapitel

det här kapitlet och några till har jag skrivit sen innan, men jag ska absolut tänka på det du skriver i det nya kapitlet som jag håller på med nu!

Den är skitbra, finns inte mycket att kritisera! Keep up the good work

HAHAHAH martin älskii xD♥

mer

Jättebra! Skriv mer

nu har det gått ett tag, men det kommer ett nytt kapitel nu! Har varit väldigt upptagen, men uppdateringen kommer nog vara såhär ett tag nu. Jag har jobb nu över jullovet på en teater, då jag ska göra scensminkningar, till någon slags zombieteater. men jag har några kapitel klara, så om ni kommenterar, kommer det mer!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

~Draco låg i sängen och funderade.
Sovsalen var som allt annat för Slytherinhemmet, grönt. Gröna väggar, med en silvrig fond längst upp på väggen. Sängarna var träfärgade, och passade på något sätt, perfekt in i omgivningen. På ett sätt var rummet fint, men på ett annat såg det hemskt ut. Draco var inte en sådan person som gillade så mörka färger, även om det är vad alla tror.
Men det han funderade på nu var inte färger.
Han funderade på Granger.
Varför hade hon gråtit av att ha smällt till honom på käften? Det borde väl ha varit han som skulle ha gråtit, men han hade blivit uppfostrad att inte gråta.
Om man grät var man inte en Malfoy.
Draco reste sig plötsligt upp, och gick söligt ner, först för trappan till sällskapsrummet, men han gick snarast ut därifrån också. Han nästan sprang upp för trapporna från fängelsehålorna när han kommit ut genom den hemliga dörren. Han visste inte vart han skulle, men han visste vart det låg.
Ute.
När han kom ut genom den stora porten tog han ett djupt andetag, han hade nästan kvävts av den kvava luften nere i fängelsehålorna. Han gick sen med snabba steg ner mot sjön igen, precis som dagen innan, då han träffat på den gyllene trion.
Hon gick och satte sig vid trädet, precis som innan. Han lät den hårda barken skava mot hans rygg. det var obekvämt att sitta så, men han satt kvar så ett tag till i alla fall. Till slut vart han bara irriterad på barken, och han la sig sen istället bara ner, men ansiktet vänt mot trädet. Det var på väg att bli höst, löven bytte färg från olika sorters grönt, till ljust orange.
Han fick syn på en liten fågel.
Den flög från gren till gren, den tycktes stanna på varenda en av dem. Den var väldigt nätt, och den såg otroligt ömtålig ut. Han viskade en formel som han läst i en bok, som sas att den skulle locka till sig djur. Han höll blicken fäst på den lilla fågeln, och precis som han trott, fågelns kom närmare och satte sig på hans utsträckta finger. Den var inte större än att den skulle rymmas i hans handflata. Den var svagt grå, mede två röda streck på sidorna.
Den var vacker.
Han såg på fågelns små svarta ögon, och såg sedan någonting som han aldrig sett förut. Han såg oron i fågelns ögon, och förstod sen att fågeln inte kommit till honom frivilligt. Han hade tvingat dit den. Han kollade oroligt på fågeln, då han insåg något själv.
Han släppte iväg fågeln, och såg att den satte sig i trädet ännu en gång.
Han vandrade in till slottet igen
-
Hermione läste en bok.
Hon ville inte läsa, men hon hade två pergamentrullar att skriva om månstenen till professor Snape. Hon hade annat att tänka på för en gångs skull.
Hon hade smällt till Malfoy igen.
Men den här gången hade det inte känts bra som förra gången. Malfoy hade inte rört en min av smällen, och även om blodet rann, brydde han sig inte. Hermione hade bara glott på honom till en början, men kände sen hur det började brista när hon såg smärtan i hans ögon. Den smärtan hade ingenting att göra med den raka högern som hon gett honom, det handlade om något helt annat.
Hon såg mycket i hans ögon, även om det bara hände under dryga tre sekunder. Sen hade hon stormat iväg upp mot slottet, och sprungit in till missnöjda Myrtles toalett. Hon hade låst in sig på en av toaletterna, men när hon väl var där kom det inga tårar. Hon gick ut från toan, och gick bort till en spegel, och såg att hennes ögon var rödkantade.
Hon viskade en gammal, enkel formel, och de röda kanterna som ramade in hennes ögon försvann.
Hermione såg Myrtle komma upp ur sin toalett, och hon flög stilla fram mot henne där hon stod framför spegeln.
”Något som är fel?” sa hon med sin vanliga, något arroganta, pipiga röst.
”Nejdå…” sa Hermione, och gick tyst där ifrån.
Hermione gick runt på slottet, och försökte ta sig upp till gryffindortornet. Hon yrade runt som en galen, då hon mitt i allt glömt bort vägen till sitt eget torn. Hon gick som hysterisk och irrade runt i slottet.
Hon kände en hand på sin axel, och vände sig hastigt om för att möta Harrys och Rons välkända ansikten.
”Hermione, vart tog du vägen?” sa Harry förvånat. Hon kom med en enkel bortförklaring om att hon behövde gå på toa, och Harry köpte det efter ett tags argumentation, men han verkade fortfarande en aning misstänksam. De begav sig till uppehållsrummet, och satte sig sedan framför den öppna spisen.

mer ...