Framtiden, mitt främsta vapen? [SV]

den verkar verkligen JÄTTEBRA!!!

Jag ska skriva första kapitlet snart! Promies!

Yeah

Men vad tror du? SÅKLART! Sååå spännande!

Vad roligt att många är intresserade

Ylva lovar (nästan, så hon inte sviker det nu också) att skriva snart!
Jag hoppas ni får en härlig jul!
KRAAAM!

Tack Tuva!



Kapitel 1


Jag kunde inte fatta det. Vi skulle rädda en flicka. Och detta var början på ett krig! Jag fattade inte riktigt.
”Hur är det syrran?” hörde jag Rasmus bakom mig. ”Är du sjukare än vanligt?” Jag ruskade på huvudet.
”Jag har bara lite ont i huvudet efter spådomen. Det är det ända”, svarade jag. Och vi fortsatte.
”Skrev du en lapp till mamma?” frågade jag för att åka in på nya spår.
”Nopp! Du?” sa Rasmus utan problem. Jag suckade men kunde inte låta bli att le.
”Vänta!” skrek jag plötsligt. ”Vi måste stanna här och tälta om vi inte vill möta de mystiska figurerna!” ropade jag fram till Oliver, Sanna, James och Elisabeth. De ryckte på axlarna och satte sig ner.
James tog av sig tältet och bad Rasmus om hjälp. Oliver letade ved. Elisabeth letade bär (hon var mycket bärkunnig!) Jag och Sanna fixade eldstaden.
”Vad tycker du om Oliver?” frågade Sanna plötsligt. Frågan var väldigt oväntad.
”Vad? Oliver, han är bara en vän. Du fattar liksom. Inget mer”, jag kollade upp på Sanna. ”Hur så?” frågade jag.
”Äsch! Det var inget speciellt”, Sanna kollade upp med busig blick. ”Utom att han frågade om jag kunde fråga dig” Sanna blinkade.


Snart blev klockan 17:30. Flickan skulle tappa bort sig.
17:45. Männen skulle komma.
17:50. Männen skulle försvinna.
18:00. Spring!

Vi sprang och sprang. Delade upp oss för att leta. Snart skrek Rasmus:
”Här! Spring! Hon dör!” Jag kände svettpärlorna rinna i ansiktet när jag hoppade ner för trädet jag varigt i.
När jag var framme såg jag en liten ynklig blond flicka som hjälplöst kramade sin lilla nalle.
”Hon. Får. Ta. Min. Jacka”, flämtade jag medan jag tog av mig min tjocka jacka.
Sanna störtade fram ur ett snår med James hack i häl.
”Vad kan vi göra?” frågade Sanna.
”Kanske fixa lite när?” förslog jag när Elisabeth störtade ut på gräsmattan.
”Är hon okej? Fryser hon?” Elisabeths frågor strömmade ut ur hennes breda mun.
”Har du bär?” undrade Sanna med hög röst.
”Såklart jag har!” flämtade Elisabeth och tog upp lite bär.

Vi var för trötta för att springa till lägerelden. Så vi gick långsamt med Elisabeth som vägvisare (hennes kraft var att hon kunde hitta var hon än var).
Snart satt. Jag, Sanna och James runt elden medan resten passade Linn (gissa vem som var närmast Linn?).
Plötsligt störtade Elisabeth ut ur tältet.
”Känner ni det?” undrade hon mot mig och Sanna.
”Vad?” sa vi i mun på varandra.
”Ni vet vad jag menar någon iakttar oss!” då kände jag det också. Och nickade häftigt.
”Jag ser vem det är”, sa Sanna. ”40 år, man, ful (om jag får säga det själv) och han heter …”
”Killar, in i tältet om inte era sista stunder är komna!” skrek Elisabeth och panikslaget lydde alla.
”Sanna hitta svagheterna!” skrek jag mot Sanna.
”Linn!” sa Sanna oförstående.
”Vem?” skrek jag och Elisabeth på en gång.
”Kraften säger det!” Jag fattade inte. Linn? En sjuåring? Hon hade mött och nästan förgjort honom förut men vi kunde inte bara visa Linn sådär! Eller? Ja!
”Rasmus, kom ut med Linn!” ropade jag mot tältet.
”Är du inte klok!” skrek alla.
”Snälla, gör det! Vi kommer kanske dö annars!” skrek jag.
”Att skicka ut en sjuåring på två livsfarliga män. Du är verkligen galen!” skrek Elisabeth. Då kom männen.
”Hej. Hoppas jag inte stör…” sa mästaren. ”Men vi är här för att hämta henne”, han pekade med ett långt finger mot Elisabeth.
”Mig!?” skrek Elisabeth. ”Han är inte klok!”
”Låt fighten börja…”



Det var uselt. Sorry

^^ det var awsome jue!!! ♥

Awwwwie ♥♥

Jättezum!♥