Dianas vändning!

Jättebra!

När kommer det mer? Det var awesome!

BRA!!

Tjenare moss alla mugglisar!! Hoppas att ni har haft en mysig jul med mycket glädje! Det har i alla fall jag haft, och en händelserik sådan... Det är först nu jag känner att jag har kunnat slappna av. Hoppas att ni kan förlåta mig för den tröga uppdateringen i storien...
Men här kommer iaf ett nytt kapitel, som inte denna gång är från Dianas perspektiv. Ni som har läst min första fanfiction vet att jag tycker om att gör det, så ni får nog vänta er en del sådant1
Men nu ska jag inte bli för långdragen... Here you go;
Kapitel 4
Den Stillastående Bussen
Mimmi såg den stora bussen svänga in på gatan för att sedan tvärbromsa vid den kala busskuren. Hon satt som vanligt ensam på den kyliga bänken med smala ben i kors och stirrade ut i intet. Hennes dyra cykel stod prydligt parkerad bakom kuren, Tommy Hilfigher kappan var ordentligt knäppt och Rolex klockan tickade i exakt tid (bussen var faktiskt två minuter sen!), men det kändes ändå inte bra. Hon var ensam. Bussen stannande sådär lagom smidigt i den paxade fickan och Mimmi sökte sitt jojo-kort i den fina handväskan. En liten busschaför med enbart lite hårväxt på hakan stirrade på henne med sina trötta ögon. Hon hälsade genant på honom och mumlade fram att hon ville åka ett barn till Fridborg. Utan att sluta stirra på henne pekade han tyst på displayen där hon med darrig hand tryckte det rosa fodralet. Han utbytte fortfarande inte ett ord med henne men hon kunde känna de bruna ögonen i ryggen när hon letade efter en fönsterplats. Det var inget hårt uppdrag då bussen knappast var halvfull men det tog ändå ett tag att hitta den perfekta platsen. Hon kunde höra en dov suck bakifrån och undrade varför den dumma mannen inte kunde börja köra, det gjorde väl inget att hon inte satt ner än? Ingen hade aldrig brytt sig om det i all fall. Men när hon vågade titta framåt igen så var de envisa ögonen fortfarande fästa vid hennes ansikte.

Hon tittade löjligt ner och frågade sig själv varför hon inte tog mod till sig och sa ifrån. Men hon var inte den typen, och det hade hon aldrig varit. Det var alltså inte särskilt konstigt. Istället hoppades hon innerligt att det var något annat som fångade chaförens uppmärksamhet, och att vad det nu än var kunde försvinna snarast, helst på direkten! När inget hände reagerade den sovande bussen. Resenärena väcktes utav den underliga tystheten som var motsatsen till brummet som hade fått dem att insomna. En ung man med hörlurar som Mimmi kände igen fån Diana slog upp ögonen och betraktade Busschafören men framförallt henne själv. Mimmi ville bara sjunka ner till världens kärna och lida en plågsam död där nere, det hade ändå inte varit värre än vad hon genomled för tillfället. Varför? Hon var van vid att vissa nyfikna ögon fastnade på alla hennes märkeskläder eller professionellt gjorda naglar, men aldrig såhär. Det var ju för tusan inte normalt. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra, om bara någon kunde hjälpa henne...
”Eey! Vad händer, mannen?!” Den unga mannen med spretande hår röt på ren stockholms dialekt, och hans ansiktsuttryck var oroväckande argt. Mimmi önskade att hon hade insett att denna platsen inte var perfekt, den perfekta platsen hade varit mycket längre ifrån killen som hade väckt resten utav passagerarna. Mimmi hatade uppmärksamhet, speciellt eftersom hon inte visste hur man skulle hantera den. Desperat försökte hon få den normalt skärpta hjärnan att fungera igen men den hade passande fastnat i ’viloläge’. Ett obehagligt mummel hade brutit ut på alldeles för liten yta som ibland kantades med ett klagande skrik, men framförallt, allas ögon var riktade mot henne!

Mimmi hann se faran innan den var skedd och handlade då utan att använda det avdomnade hjärnkontoret. Hon reste sig hastigt från det bekväma sätet och sprang som aldrig förr mot närmsta utgång. Den unga killen var precis steget efter, men hans mening var inte att jaga Mimmi. Bara att fråga vad som stod på när chaförren vägrade svara.
”SLÄPP UT MIG!!” dörrarna var låsta och Mimmi var nära till tårar när hon kraftlöst ryckte i det hala handtaget. Det var nu kaos i bussen och Mimmi fattade inte längre vad som hände. Hon var helt borta och lät ett par varma och stora händer vila på hennes midja. Hon kände av en varm och väldoftande andedräkt som flämtade i hennes vänstra öra och hon blundade till personens lugnande ord. Mimmi blev utsatt för en lätt knuff innan hon kände att hennes fötter lyfte från marken och hur hennes kropp pressades in i ett töjbart rör. Därefter kändes det som om hon hade hamnat på världens häftigast åk-attraktion som som tyvärr gjorde henne illamående. Hon slängdes av mitt i en nedförsbacke och ett rött ljus sken upp och bländade hennes gröna ögon.