Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

((Känner mig väldigt miffad som inte har efternamn XD Men jaja...
Och om Oraklet: jag fick kolla upp om det var en tjej eller kille -.- Känner mig ännu fånigare XD))


Deianeira såg på templet som reste sig över henne. Inristade bilder av Apollo stirrade ner på henne och gjorde henne ännu mer illa till mods. Men när hon tänkte på sin mors ord så återvände modet och hon steg in.
Deianeira blev förvånad. Framför henne, bakom stenaltaret, stod en ung flicka med mörkt, rakt hår. Hon var kanske 13 år gammal, med mörka, mystiska ögon.
Men just när Deianeira skulle fråga var Oraklet, som hon alltid trott var en gammal gumma, BEFANN SIG öppnade flickan munnen.
"Stig fram, Sökare, och fråga." sa hon, men rösten var inte mänsklig. Grön, ormslingrande rök gled ur hennes mun och ögonen lyste plötsligt så gröna att pupillerna inte syntes. Deianeira tog ett steg bakåt i ren förskräckelse, innan hon insåg att flickan var Oraklet.
Röken omringade henne, och försiktigt tog hon ett steg mot stenaltaret.
"Vad är mitt öde?" fick Deianeira fram.
Den gröna röken slingrade sig fortare, till punkten precis framför henne. Flickan försvann bakom röken, som täckte Deianeiras synfält.
En scen uppspelade sig. En obekant ung man och Deianeira själv, stog rygg mot rygg med vapen beredda. Det de skulle bekämpa syntes inte, men bådas ansiksuttryck var sammanbitna och ögonen fulla med rädsla.
"Du ska gå norrut och finna en vän,
Du ska använda gåvorna gudarna sänt,
Under resan kommer du monster stånga,
Göra saker som du bittert kommer att ångra,
Ett val mellan godhet och onska ska du vittna,
Som kommer få Olympus att lysa eller förvittra."




((Bra profetia? Alexis kan göra valet mellan ondska och godhet eller vad det nu var jag skrev XD))

((My gosh! Nu vill jag att han ska välja ondska! Och som han är nu kommer han dessutom att göra det. XD Yay! ))

Alexis nyser ett par gånger om - han tror att det är av dammet som virvlat upp när nästa hästskjuts åkte förbi vet han inte. Men han har iallafall äntligen nått destinationen. Han stiger in i Michails hus och ser sig om i de bekanta gemaken. Han går in i sitt eget rum och ser snabbt över sin packning och utrustning. De fiffiga trådar som han använder nu och då ligger prydligt virade på hyllan, en av dessa utsöndrar ett dödligt gift som han brukar använda till dödliga attacker. Hans två utsirade dolkar ligger bredvid. Det är nog bäst att börja röra på sig igen. Han kommer ju alltid förbli spindeln om han inte gör något av sitt liv. Alexis drar fram den svarta tygdräkten som lättar upp hans klättringsförmåga drastiskt eftersom tyget inte är långt och svallande som på hans vardagsklädsel. Efter viss tvekan drar han på sig den och sätter fast vapnen i bältet. Men han sätter inte på sig huvan - den behöver han ändå inte. Han snappar kvickt åt sig lite värdefulla saker från Michail som han kan sälja också innan han går ut och lämnar det huset bakom sig.
"Ses om tre år Michail." Säger Alexis flinande och börjar med försöket att ta sig ut den snabbaste vägen. Det bästa är att det redan börjat bli kväll och stenhusens skuggor är utomordentliga gömställen - iallafall nu när han har dräkten.

((LOL XD Men det är LÅÅÅÅNGT fram, i sista striden typ När ska de träffas, förresten?))


Deianeira hade alltid undrat hur alla hjältar kunde komma ihåg sina profetior. Nu visste hon.
Den var som om den gröna röken bildade bokstäverna, och etsade fast de i hjärnan. Deianeira kunde omöjligt glömma bort Oraklets spöklika ord. Ändå förstod hon ungefär 1% av det flickan sagt.
En sak var iallafall tydlig. Deianeira skulle behöva rymma.
Så medan kusken och fadern Euklides väntade i vagnen utanför, stirrade Deianeira vilt omkring sig efter andra utvägar än porten hon kommit in i genom. Hon var frestad att fråga flickan, Oraklet, men hon hade slutna ögon och stod där helt tyst. Deianeira visste att flickan inte skulle tala igen.
Deianeira var strategisk. Hennes mamma var trots allt Athena; visdomens och krigets gudinna.
Så hon gick ut genom porten. Hennes far stod precis utanför med ett alldeles förskräckt uttryck i ansiktet.
"Mår du bra, Deianeira? Vad sa hon?" frågade han oroligt.
Deianeira log sitt magiska leende, leendet som fick alla hennes friare att bli helt galna och hennes pappa att smälta.
"Jag mår bra, far." sa hon. "Men jag har två saker att säga dig."
Euklides hade mjuknat upp.
"Är du säker? Ja, isåfall.. Vad?"
"För det första: din mantel sitter snett." Deianeira gjorde sig beredd. "För det andra: adjö."
Hennes fötter lyfte från marken, och innan hennes far hann reagera hade hon sprungit sin väg, in bland de gröna träden som fanns bakom Apollos tempel.

((De kan ju stöta ihop på väg ut ur staden. :3))

Alexis svingar sig upp på ett av husen och blir tvungen att hugga in ena kniven i fasaden för att inte falla ned igen. Han tar ett försiktigt steg på en fönsterkarm och klättrar sedan vidare upp på taket. Han minns första gången han gjort sådär. Alexis hade fallit ned och slagit i skallen riktigt, riktigt hårt. Han balanserar på kanten och spejar ut över gatorna som sakta men säkert blir mer och mer folktomma.
"På dagen så livfull, på natten så verksam." Det är Michails benämning på en tjuv. Den stämmer skrämmande bra in på en del tjuvar.
Just den delen måste Alexis räknas in i. Han trodde inte att han skulle sakna Michail så fruktansvärt mycket trots att det bara gått några timmar sedan de senast sågs.
Alexis viftar bort tankarna och tar sig ned på gatan igen. Han försöker reda ut vilken stad han ska ta sig till härnäst. Han har ingen aning.

((Woohoo!))

Deianeira sprang för glatta livet. Kuskens och faderns flåsande hade dött ut för ett bra tag sedan. Hon hade alltid varit en snabb löpare.
Skogens träd omslöt Deianeira. Det var eftermiddag, så solens strålar silades igenom trädkronorna. En förskräckt, men ändå lycklig känsla av frihet fick henne att bli yr.
HON VAR FRI!
Men skogen var inte alls stor. Deianeira kunde skymta en annan del av staden lite längre bort bland träden. Hennes far skulle hitta henne väldigt snart om hon inte började röra sig ut ur Delphi.
Hon gick i rask takt mot staden igen, och hoppades innerligt att Euklides åkt tillbaka till slottet igen för att hämta extratrupper. Extra mycket personer som letade efter henne var inte bra, men det skulle ge henne mer tid.
Innan hon var ute i solljuset igen hade hon bytt till sin fars kläder (chiton av tåligare tyg, bröstplatta av brons, knä och armbågsskydd, bronshjälm). Om hon såg ut som en prinsessa skulle alla känna igen henne, och om Euklides sedan letade där och frågade runt...
Hon tog ut guldpärlorna och trådarna ur sitt hår. Hon samlade ihop det i hjälmen, och hoppades att hon skulle se ut som en av de där manliga soldaterna som myllrade omkring i staden.
I staden såg hon något besynnerligt. På ett av taken till ett av de vita husen.
"Du?" frågade Deianeira häpet innan hon hann stoppa sig själv.
Det var mannen från Oraklets bild.

Alexis hör ordet. Han kastar en blick nedåt och ser att det är en soldat - något som liknar en soldat iallafall.
"Du?" Det var vad "soldaten" hade sagt och det är också därför Alexis överväger att springa vidare. Istället drar han vant ut en dolk och leker med den nonchalant.
"Ville du något?" Undrar han simpelt och analyserar röstläget som varit för ljust för en man - enligt Alexis. Dessutom tycker han inte att "soldaten" verkar lika klumpigt stor som de andra. Han orkar inte reda ut det just nu. Alexis vill bara få det här överstökat så han kan gå vidare. Han kommer plötsligt på något. "Jag är inte skyldig dig pengar eller något sånt, va?" Frågar han kvickt. Han var säker på att han betalt tillbaka alla skulder. Hade han glömt någon? Det var ju just snyggt.

Deianeira stirrade förvirrat på mannen med dolken.
"Pengar? Nej." svarade hon och blinkade. "Du verkade bara.... bekant. Var är du påväg?"

"Åh, det var bra." Svarar Alexis lättat och bestämmer sig sedan på röstläget att det är en kvinna han pratar med. Han underskattar henne inte och håller kniven uppe. Men slutar leka med den som om han var en galen mördare av någon sort. "Jag är lik många andra, och jag ska... ut ur staden." Säger han och rycker på axlarna och passar på att hissa upp ryggsäcken samtidigt.

Deianeira bestämde sig på en sekund.
"Låt oss göra sällskap. Jag gissar att du inte ger dig av frivilligt."
Hon sa det så artigt som möjligt, även om ynglingen hon pratade med hade en kniv i handen och satt på ett tak.
"Jag har lite bråttom." lade hon till.

"Varför inte, det är roligare med sällskap." Säger Alexis och hoppar vigt ned från taket, under tiden som han stoppar undan kniven och landar någon meter ifrån. På nära håll är det enklare att se att det faktiskt är en hon, inte han han, som Alexis talar med. Men det är en fiffig förklädnad iallafall.
"Det är en skicklig förklädnad." Säger han spontant och fortsätter gå i riktningen han var på väg mot förut.