(Privat rollspel) Lord Voldemorts revansch

Färden mot Finland var kall och lång. Det måste vara tungt för en ovan flygare att flyga hela den här långa sträckan tänkte Mill. Hon hade inget problem med att flyga så långt, flyga var ändå det bästa hon visste.
Hon hörde Layla klaga lite om ont i rumpan och stela armar.
"Kan vi ta en kort paus?" frågade Layla.
"Okej vi landar där nere vid den där stora sjön", sa Leona.
"Jag börjar känna mig lite smutsig! Vi har ju inte tvättat oss på en vecka." sa Mill lite äcklat.
" Vi kan ju tvätta oss i den här sjön!" sa Leona
Mill och Layla höll med. De klädde av sig till bara underkläder och gick ner i vattnet. Det var kallt men det var det värt. Isande rysningar for genom kroppen när de steg upp och vinden blåste kyligt.
"Sch! Det är någon där i skogen. Jag hör röster." viskade Leona.
Rösterna kom närmare och tre gestalter närmade sej. Mill, Leona och Layla kröp ihop tätt intill varandra och hukade sig bakom vassen.

"Var är våra kläder?" väste Layla.
"Sch! De kommer!" väste Leona tillbaka och Layla himlade med ögonen. Om det inte varit den här situationen skulle Mill ha skrattat, men alla var nu knäpptysta och tittade försiktigt genom vassstråna. Någon eller några hade just kommit till sjön. Layla satte flämtade men satt sedan händerna för munnen. Leona andades ett långt andetag in och Mill sög sig på läppen. Dödsätare. Varför hade de kommit hit? Tänk om nån hade sett dem när de for och sprungit efter dem! Och här satt de, med väskorna och kläderna OCH trollstavarna bakom en sten och var själv nakna och gömde sig i en vass. Perfekt.
En av Dödsätarna såg mot sjön.
"Skönt, va? Äntligen lite hygien och vattenomskötsel! Fattar ej varför Han vill att vi ska patrullera ödemarken. ÖDEMARKEN! Vem skulle bo här? Jag tycker att vi borde fara mot Europa istället", sade han. En annan hoppade till.
"Sch! Tänk om han hör! Du dödas ju då! Och tänk om DE hör?" sade den andra och pekade bakåt med sin trollstav.
"De är bara lite efter."
Den tredje började peka mot den glesa skogen.
"OK där kommer de", sade han ironiskt och mycket riktigt kom de. Layla kände hur glädjen sögs ur henne och förstod vad det var.

Leona såg mot den glesa skogen, vart den ena dödsätaren pekade och stannade mitt i ett andetag när hon såg vem det var. Lord Voldemort och några av hans närmaste anhängare var på väg ut genom skogen. Plötsligt slogs hon av en fasansfull tanke, om Voldemort skulle fortsätta att gå i samma vinkel skulle han antagligen gå rakt på dem.
"Vad ska vi göra?!" viskade Leona, så tyst hon kunde åt Layla och Mill. Hon såg på deras ansiktsuttryck att de verkade ha tänkt på samma sak.
"Finns de inte någon trollformel som gör oss osynliga?" frågade så sakta så att man just och just hörde vad hon sade.
"Behövs inte mera" väste Layla och nickade mot dödsätarna. Voldermort var nu på väg mot de andra och flera andra dödsätare hade transfererat sig dit.
"Okej, vi väntar till de gått bort om de inte kommer hitåt, men om de kommer hitåt så..." viskade Leona.
"Får vi problem!" väste Mill ochi samma stund hördes en röst.

"Undersåtar, det verkar inte finnas en enda levande själ här ute. Vi drar oss tillbaka. Transferera er till högkvarteret. Jag har något att berätta till er..."
Det var Voldemorts iskalla röst som de hörde. Tänk, de satt 50 ynka meter ifrån han som fått världen att bli rädda, han hade dödat 10000 tals människor, och här satt de och lyssnade då han befallde sina undersåtar att göra som han ville. Det var ju hemskt.
"Jag tror att alla har stuckit nu" sa Mill lite frågande.
De reste sej sakta och Leona tittade om kusten var klar. Inte en levande själ syntes till.
"Puh, det var verkligen nära ögat!" Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! sa Leona.
" Jag tycker vi ger oss av nu med det samma. Vi börjar närma oss Finland och det är bäst att vi flyger nu så länge det är ljust och vi inte ser någon dödsätare. sa Layla
De gavsej iväg på kvastarna och det kändes skönt att få flyga iväg från den hemska platsen.

Roxy stog och vinkade och kände att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna hon börjastört gråta, Jackie Roxys mamma o springande vad ä det frågade hon oroligt aroxy. " förlåt mamma, jag kunde inte stoppa dom!" sa roxy somnu hade slutat gråta " stoppa vem?" frågade Jackie " Mill, Leona och Layla, de skulle söka söka efter Walter och Dilly!" sa Roxy fast hon hade lovat att inte berrätta vad Mill,Laya och Leona skulle göra Lite senare då alla satt vd bordet och åt frukst sade roxy " vi åste hitta Zilda" Zilda Jones var Roxys bästa vän som gömde sig i oxford " men lilla vänen det förstår du väl atti inte kan!" sa roxys pappa Michel " men vi måste !!!" sa roxy surt " Nej Roxydin pappa har rätt, i dag skall han fara och söka Leona, Mill och Layla han kan inte söka Zilda också!".Senare pådagen hörde de en massa höga knallar utan för deras "hus" sa Michel kunde inte fara och söka eter Mill,Layla och Leona.På naen vaknade Roxy med ett ryck någon hade ruskat om henne då hon öppade ögonen såg hon sin ästa vän Zilda stå och titta på henne hon såg mycket smutsig och tött ut " Dödsätarna har kidnapat Miley och Markus brown" sa zilda ledset "va" sa roxy yr vaket "värför då" sa roxy ltev trött " för att Milys storebror marcus är vän med walter och vet var han finns !!" sa Zilda otåligt " vi måste fara och rädda dom nu direkt" sa zilda uppjagat roxy klädde snabbt på sig och knep ihop ogonen hennes hår blev svart och axellång Roxy var nämligen en metamorfmagus. då roxy klätt på sig och packat en liten väska sprang Roxy och Zilda ut i mörkret,för att rädda miley och markus.

Layla var så trött att hon nästan föll av kvasten istället för att stiga av kvasten när kom fram, men hon skärpte sig eftersom att Mill och Leona hade stigit av hur smidigt som helst själv. "Är det alltid så här kallt i Finland?!" frågade hon medan de gick mot ett litet timmerhus som inte synts ovanifrån träden. Alla tre stannade då att gå och Mill skrattade otåligt. "Layla, det är värmevåg här, om man tänker på att det snart är vinter!" Layla snörpte på munnen då de fortsatt och låste upp dörren med Laylas nyckel. Dörren gnisslade till och gled sakta upp så att utevärldens ljus strålade in. "Halåå?..."
En skugga gick mot dem. En pojkes skugga. En kort pojkes skugga. Han viskade. "Layla, Mill, Leona?!" Layla sprang fram och kramade om honom. "Walter!" Hon grät nästan. "Vad bra att du mår bra... Men varför detta oroliga ansiktsuttryck?" Walter såg nu ledsen och orolig ut. Han pratade lågt. "Jag fick höra att Miley och Mathias Brown, en av mina första vänner i Ravenclaw, blivit tagna nu."

Nu var det ingen lek längre. Någon blir inte kidnappad utan vidare. Det var på riktigt och det måste få ett slut!
"men vad har hänt med Miley och Mathias då?" sade Mill undrande.
"Jag vet inte, det enda jag vet är att de blev kidnappade i Oxford i går natt. Det finns dödsätare över allt, jag vet inte var vi går säkra längre. sade Walter med gråten i halsen.
Mathias var en av Walters första och mest störande kompisar på Hogwarts. Han avgudade Walter och han tyckte det var en ära att få vara kompis med honom. Mathias tvillingsyster Miley avgudade också Walter fast på ett annorlunda sätt. Hon var K Ä R i Walter. Om hon såg Walter komma förbi passerande i en korridor så sprang hon fram till honom och blinkade med sina enprma ögonfransar och sen efter en stund så kunde hon svimma. Walter tyckete inte det var speciellt trevligt, han var inte direkt en som tyckte om uppmärksamhet och absolut inte en tjejtjusare, och det var ju lite läskigt att en tjej svimmade framför fötterna på en.
"Vi måste hitta Dilly! Utan henne går det inte. Och hon trivs inte så bra här i kalla Finland heller, sade Walter.
"Okej Let's go!" sade Leona

Den lilla gruppen av tre tjejer och en kille flög över himlen.
Före de farit hade Walters föräldrar packat ner till dem mat och annat man behövde i stora mängder, men de hade måstat packa om, pga av att en stor mängd vägde också mycket.
När de gett sig av ungefär 10 kg lättare flög de lätt mellan träden framåt mot Dillys mugglar-låtsashem. Stackarn hade varit där och inte ens kunnat skicka med oss! tänkte Layla. Men det var ju ändå tur att inte så kallade "mörkret" hade hunnit komma ända fram till Norden. Mörkret var Voldemorts styrkor som spred sig sak ta men säkert över hela världen. Nu kände sig Layla plötsligt jättearg. Och kunde inte hålla sig mer.
"Nu måste vi fara fortare! Ner med Honom!" tjöt hon och svischade förbi de andra. Walter höjde axlarna till kusinerna och följde sedan efter.

De började sakta närma sig Dillys hus. När de flög över ett område med jättehöga "höghus" som mugglarna kallde dem ( det var höga hust med flera våningar var det kunde bo flera familjer) pekade Walter på ett lite ligre hus med tre våningar, som såg väldigt grått o tråkigt ut. "Där är det" sade Walter.
"Inte konstigt att Dilly har haft tråkigt om hon bott där!" sade Leona medan hon tänkte på vad själv skulle tycka om hon skulle måsta sitta instängt i ett sådant hus i flera månader. "Nu landar vi!" ropade Layla och Leona hann i sista sekunden stanna farten, för att inte åka rakt in i marken eftersom hon inte hade märkt att de nästan var framme.
De gick upp för trapporna och rinde på. Dörren öppnades av en lång man med svart mustach, som grymtade något om "vardagsrummet". De gick vidare till vardagsrummet och hann inte ens se hur det såg ut förren Dilly slängde sig över dem alla. "Åååh vad kul att äntligen se er, jag har saknat er så mycket!" sa Dilly som var överlycklig att äntligen se dem. "Jag har saknat dig också, vad har du gjort medan du varit hä..." Layla hann inte avsluta sin mening före det hördes ett hemskt skrik utifrån. "Vad var det där?" Frågade Mill och sprang fram till fönstret. De andra följde efter, men stannade tvärt när de kom fram tiil fönstret. Tre stycken maskerade varelser i kappor gick omkring på vägen medan de skrattade, dödsätarna hade kommit till Finland. "Fort, kvastarna är vid ingången!" sa Leona och började springa mot ingången.

De rusade ner för trapporna, men Dilly var ändå först. Man märkte hur hon längtat efter att använda trollstaven. Det bådade inte bra. Då resten av gänget kommit ner efter Dilly såg de hur hon börjat kasta besvärjelser mot varelserna med masker.
"Flipendo! Expelliarmus! Aguamenti!"
Dilly ropade besvärjelse efter besvärjelse och fick faktiskt en ner, men de andra två började nu ilskna till. Layla visste vad som skulle ske nest. Hon drog fram sin egen trollstav och hoppade frmaför Dilly och ropade; "Protego!", just före ett vrål och ett grönt ljussken flög mot dem. En oförlåtlig förbannelse. Snabbt som blixten kom Walter och Goodness:erna fram och började likaså kämpa och skydda sig mot Dödsätarna, och maskerade varelserna föll en efter en. Som tur!