Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia följde Johannas dolk och log lite åt kastet, det var bra, det var riktigt bra, även om Clove skulle slå dem alla. Hon tar åter upp en dolk och kastar men missar grovt, en av karriäristerna skrattar och hon vänder sig snabbt om med höjd dolk berädd på att sluga iväg den, rakt mot hans självsäkra face.
Men två vakter närmar sig snabb och hon kastar iväg dolken som åter träffar målet och vakterna lämnar dem utan att behöva ingripa.
"Jag går dit." säger hon och nickar åt en station som an ska brotta ner tränaren på.
"Känner att jag behöver hoppa på någon just nu." mumlar hon menade och slänger en ilsken blick mot killen.

Johanna ser efter Thalia som går bort till en annan station. Ja, då kunde ju hon gå och titta lite på växter. Det var ju åtminstone bättre än att inte göra någonting alls. Även om hon hade Thalia, som var duktig på sådant, så var det ju inte säkert att de skulle kunna hålla ihop så värst länge. En av dom kunde ju dö, eller så kunde de gå skilda vägar.

Thalia ställer sig i kön, en pojke ungefär i 18 årsåldern står framför henne. Längre är han, men smal som en sticka och kritvit av räddsla. Hon flinar roat när tränaren lätt får ner honom på marken innan det är hennes tur.

Johanna lyssnade till tränarens tips. Det fick henne på andra tankar en stund. Vilka växter man fick och inte fick äta var kanske inte det mest fascinerande att lyssna på, men det fick duga för tillfället.
När hon lämnade växtstationen en stund senare, så gick hon raka vägen till stationer där det fanns yxor.

Thalai viftade bort instruktionerna, hon hade gjort det förr. Till och med att hon övermannat Tresh ibland, allt var inte råstyrka utan även smidighet.
Efter ett tags kämpande får hon ner honom, och tränaren ler uppskattande mot henne.

Johanna tog tag i en yxa och såg upp emot spelledarna. Hon skulle ju bara kunna kasta yxan rakt i den överste spelledarens ansikte. Så kunde hon skratta åt de andra som skulle bli helt förskräckta över att få varmt blod över deras nya fula kläder och sina fula trynen. Men då skulle hon ju bli straffad för det. Eller värre; Thalia kunde bli straffad för det. Huvudstaden visste ju att de inte kunde komma åt henne så enkelt, Johanna hade alltid vägrat att lyda deras minsta vink.

Tränarna avblåser träningen, det är dags för lunch. Thalia hoppar lätt upp på fötter och drar upp tränaren efter sig. Sedan letar hon i rummet efter Johanna, hon kan inte annat än le när hon får syn på henne. Vid yxorna, ja vart skulle hon annars vara?
Thalia går mot henne och väntar intill så de kan gå in i matsalen tillsammans.

Johanna vänder sig mot banorna igen. Hon hugger emot några dockor en stund innan hon kastar iväg den emot en docka lite längre bort. Den träffade i huvudet på dockan, som trillade omkull. Karriäristerna stirrade på henne, killen från tvåan såg faktiskt rädd ut. Hon klandrade honom inte.
Sedan ljöd signalerna för lunch, och Johanna såg Thalia gå emot henne.
"Men gud vad trevlig träningen var." säger hon till Thalia, inte för att hon menade det egentligen.

"Gulligt, nu är de dödsförskräckta för dig." flinar Thalia och synar Johannas dödande av dockorna. De börjar gå mot matsalen och Thalia nickar lätt. "Ja, jättetrevlig." sa hon utan att mena det, hon tyckte inte det precis. Allt skulle ju ändå bara leda till dödande, till hennes död med. Problem att döda var hon inte rädd för, men allt annat, att kanske mista Johanna? Det skulle hon inte stå ut med.
De ställde sig i kön till maten karriäristerna först och sen hon och Johanna, de övriga på betryggande avstånd.
"Tror de att vi bitts eller?" sa Thalia en aningen roat och börja ta för sig av maten.

"Borde de inte varit det innan också?" frågar hon. Fast såklart, under paraden kanske hon inte såg så dödsbringande ut. Men vem gör det när man är utklädd som ett träd?
De ställde sig i kön. Bakom karriäristerna. Fyrans deltagare såg faktiskt väldigt små ut när man stod närmare dom. Johanna tog av maten.
"Men det gör vi väl också, eller? På ett sätt i alla fall" svarade hon.