Ron and Hermione... in love?!

Jätte bra

Kap. 6 Mr. R. J. Lupin (Rons perspektiv)

"Ledsen Harry, jag hittade ingen ledig kupé", var det första Ron sa när Harry och Hermione kom på tåget.
"Säkert?" sa Harry. "Vi får väl kolla igen."
De tre vännerna gick runt i korridorerna tills de hittade en kupé som var tom, sånär som på en man vid fönstret.
"Vi kan nog sitta här", sa Ron. "Han verkar sova."
"Okej", sa Hermione, lite osäkert.

Ron tittade på mannen. Han undrade vem han var. Han hade blont hår, och såg utsliten ut.
"Vem tror ni att han är?" frågade Ron. "Jag undrar vad han heter."
"Mr. R. J. Lupin", sa Hermione. Ron blev helt paff. Hur kunde hon veta det? Kände hon honom? Nej, det var omöjligt. Då hade hon ju inte varit så osäker på att gå in i kupén.
"Wow Hermione. Du vet ju verkligen allt. Hur kunde du veta det? Är det någon formel?"
"Åh, Ron..." Hermione himlade med ögonen. "Det står på hans väska."
"Ähm... Jaha..." sa Ron generat, tydligt bortgjord. Sen hände plötsligt allting. En dementor kom in, Harry hörde en kvinna skrika, Lupin vaknade till liv, framkallade en patronus, berättade att han var deras nya lärare i försvar mot svartkonster och gav dem choklad.

De tre vännerna somnade senare på resan. Och ni kan ju gissa vad Ron drömde om... Hermione. Tårarna rann längs hans kinder, och han kunde inte göra någonting åt dem i sitt sovande tillstånd. Den enda som såg och hörde något var den, nu, vakna, Professor Lupin, som gjorde allt för att torka tårarna, och få dem att sluta rinna, ty det var hans plikt som lärare trots allt.

Har brist på ord som jag kan använda för att je ett tillräckligt bra kommentar till ett så bra ff men ska försöka: fulkomligt otroligt fantastisk mer en möjligt bra!

Tack så mycket!!! Blev jätteglad
när jag läste din kommentar!!! Här kommer
ett till kapitel förresten.

Kap. 7 Vi icke blev våta, utom vår kära vän Neville, som ramlade i de svartaste av svarta sjöar (Rons perspektiv)

"Kom igen, vi tar en ledig vagn," sa Harry när de gått av tåget. De tre vännerna skyndade sig att ta en vagn, och fick snart sällskap av Neville. Det ösregnade, och alla ville ta sig fram så fort som möjligt.
"Stackars förstaårselever", sa Ron när han satt sig ner på ett säte i vagnen. "Jag skulle inte vilja åka över sjön i det här vädret".

"Nej, det är hemskt" mumlade Neville så tyst, att det nästan lät som om han var rädd att tala.
"Ja" sa Hermione instämmande. " Vi hade tur som slapp regnet första dagen. Tänk vad blöta de måste bli. Vi ska vara glada som slapp bli blöta."

"Jag blev faktiskt blöt..." Neville rös vid minnet. Han hade trillat i sjön. Som var bäcksvart. Ingen trevlig tanke precis...
De fyra vännerna satt tysta resten av vägen, alla insjunkna i sina egna tankar. Hermione satt längst åt höger, och Ron hade snabbt som attan satt sig mittemot henne. Neville och Harry satt åt vänster.

Åh... Hermione satt och stirrade ut genom fönstret, med håret hängande över axeln. Ron kunde inte låta bli att lägga märke till hur söt hon var just då. Tja... Om han tänkte efter så var hon söt jämt.

"Ron...!" Han vaknade upp ur sina tankar, och märkte att Harry satt och viftade med handen, mitt framför näsan på honom.
"Va?" Alla började skratta. "Vadå? Vad är det som är så roligt?!" Harry tittade på Ron och flinade. "Ron, vi försöker prata med dig...!" Alla började skratta ännu värre. "Lilla Ronnie tänkte nog på sin stora kärlek", sa Harry med slutna händer, och viftade med ögonfransarna. Alla började skratta igen, och Harry kastade en menande blick på Hermione.

Den enda som la märke till det var Ron, som blev röd om öronen. Just då, kände han hur mycket han hatade Harry. Strunt samma. De fick reda ut det här senare. Just nu, hade han fullt upp med att titta på Hermione, och se hur vacker hon var. Plötsligt insåg han hur mycket han verkligen gillade henne.

Hoppas att ni gillade kapitlet de få läsare jag har (som jag älskar för att ni läser min fanfic.) och att ni längtar till nästa! Jag kommer tyvärr inte ha tid att skriva på ett tag, men det gäller bara en kort period. Sen ska jag försöka lägga upp dagliga kapitel. Tack för att ni står ut med fåniga mig!!! Vi hörs.

//Hermione Granger

Jätte bra kapitel det är en av dom bästa ff jag läst (och jag har läst 100 talas ff)

Jag är superglad just nu. Du skriver så fina kommentarer! Här kommer ett kapitel till (men väldigt kort, för jag har egentligen inte tid att skriva

Kap. 8 En kram kan betyda allt (Hermiones perspektiv)

Hermione låg i sängen i flickornas sovsal för tredjeårselever, och tänkte. Ron hade faktiskt kramat henne... Hon rodnade bara vid tanken. Och hans ord... Han hade saknat henne... Hon hade ju saknat honom också. Men hon hade inte kunnat berätta. Hon hade varit helt stum... Hon hoppades att Ron inte sett hennes röda kinder.

Sen var det det som Harry berättat om... Hade han hälsat på henne varje dag? Hade han gråtit efter henne? Hon undrade om Harry talat sanning, eller om han bara retats, ja om han hittat på. Tänk om det var sant...

"Gonatt" sa både Lavender och Parvati i kör.
"Gonatt" sa Hermione. Och snart hade hon somnat in i drömmarnas värld. Drömmar, som handlade om en vacker rödhårig pojke, vid namn Ron Weasley...

Jag måste gå nu, hoppas ni gillade kapitlet (även fast det var kort)! Ha det gott, igelkott!

//Hermione Granger

Alltså det här ff är bara så bäst!!! Kan inte säga något anat

Kap. 8 (Hermiones perspektiv)

"Du vet att jag gillar dig, va?" viskade Ron i hennes hår. Hennes extra lena, vackra hår.
"Och jag dig", viskade hon tillbaks. Ron lutade sig plötsligt framåt. Han tog tag i hennes haka, och lyfte upp hennes ansikte. Han var nu bara några centimeter ifrån henne. Hon kände hur hjärtat bultade hårt i bröstet, och hon var förvånad att han inte hörde det. Han lutade sig fram, och slöt avståndet mellan dem.

Hon var chockad först, men när hon väl uppfattade situationen, var hon helt med på saken, och hon besvarade kyssen helhjärtat. Hans läppar var mjuka, svala... Hade han gjort det här förut? Nej... Hon ville inte ens tänka tanken. Solnedgången var underbar, och inget ställe passade bättre än Hogwarts område. Men plötsligt... Var han arg på henne... Skrek på henne... Hon kände sig så sårad att hon inte uppfattade orden.

Hon vaknade upp kallsvettig, ansikte mot ansikte med Lavender och Parvati, och märkte efter ett tag att hon låg på golvet.
"Vad är det Hermione?" frågade Lavender oroligt. "Är det något fel?"
"N-n-n-n-nej d-då..." stammade Hermione fram. "J-j-jag mår fint..." Hennes två rumskamrater la sig igen, och hon kravlade sig skakig upp i sängen. Vilken tur... Allt var bara en dröm...

Snälla... Låt Någon annan en Hufflepuff vinna för en gångs skull!!! Ha det gott alla Hogwartselever!!!
//Hermione Granger

Fantastiskt kan inte vänta till nästa kapitel!! Du skriver bäst!

Jag totalälskar dina kommentarer, och för din skull tar jag mig tid att skriva ett nytt kapitel.

Kap. 9 Hur ska jag läsa något som så tråkigt är utan allt detta besvär? (Rons perspektiv)

Ron satt och läste i Hogwarts historia. Trollstaven tändes och släcktes gång på gång. Han läste raden om och om igen, utan att förstå ett ord. Här satt han, första natten, och läste något så tråkigt som Hogwarts historia, allt för Hermione... Han ville verkligen läsa den, det ville han, men den var bara så tråkig...

Plötsligt hörde han ljudet av steg som kom närmare honom. Han släckte hastigt staven med "nox" och gömde boken. "Hallå?" viskade han. Inget svar. Han sträckte trevande ut handen i mörkret... Han fick tag i något, nej, någons, det var någons handled. Den var smal, det kändes som en flickas... Han släppte den genast, för direkt när han tog tag i den, hördes ett gallskrik. Han kände genast igen Hermiones röst, som han skulle göra även om hon så viskade. "Lugn, det är bara jag", sa han.
"Ron?"

Hon tände brasan för att kunna se. "Vad gör du här?" frågade hon. "Inget särskilt, kunde inte sova", sa han obesvärat."Du själv?"
"Inte jag heller."
"Va?" sa han helt oförstående.
"Ja, alltså, jag kunde inte heller sova", sa hon generat.
"Jaså..." Han såg att hon satte sig i fotöljen bredvid hans. De satt så en lång stund. "Ähm... Jahapp..." Åh... Tänk om det skulle hända som i den där mugglarserien han såg för att testa... Att hon skulle kyssa honom... Han sköt genast undan tankarna. "Vafan tänker jag!"
"Va?" sa Hermione undrande. Ron märkte plötsligt att han sagt det sista högt. "Ähm... Ing...-enting.
"Okej." Ron visste inte hur länge de satt så, helt tysta. Men länge var det. Åh vad Hermione var söt i skenet från brasan...

Hoppas ni gillade kapitlet. Heja Southern, Ravenclaw och Gryffindor (nej jag glömde inte Hufflepuff, jag vill att det ska gå dåligt för dem, sorry Hufflepuff)!!!!!!
Ha det gott alla Hogwartselever!
//Hermione Granger