CC - I am going to be the greatest! [SV]

Luna.Lovegood - De var kul så länge det varade att veta om vad den handlade om och int e du... men jaja....

Matizze - Sjukt duktigt! Fortsätt så... Ser fram emot fortsättningen!

Jag har ett vagt minne av att du sa att du skulle säga till om du såg den uppe också... >_> Men nej då, den fick jag hitta själv!
Lyckligtvis råkade Clara få Linnéa att få mig att läsa på matizzes profil, så jag hittade den ändå

*Bevakar*

Först trodde jag att det stod CG istället för CC... xD

Jag med x) Nu ska man bara orka läsa allt x)

Nu har jag tagit mig tid och läst
Du skriver verkligen bra med mycket inlevelse!! ♥

Men bara en fråga? Visst är Colin 10 år här?

Super!

Alltså, jag har haft enorma problem med Colins ålder och till slut kommit fram till att han är 11 och fyller år tidigt på året vilket även Dennis gör... säg inte att jag har räknat fel någonstans?

Ledsen att jag har varit oaktiv, men jag har precis insett att det här var en ganska dum tid att påbörja en ff på... hum, jag lovar att ta igen det på höstlovet! D:
------------------------------------------------------
Kapitel 3: Även döda behöver hjälp
Vardagarna i Bedford är lika tråkigt enformiga som vardagarna någon annanstans i världen. Om man nu räknar att bli nedslagen varje dag som någonting tråkigt vill säga.
Helgerna däremot… helgerna är någonting helt annat, för trots att pappa George jobbar hela helgerna betyder det inte att Colin och Dennis gör det. Avsaknaden av dator och den flimriga tv:n som bara har en enda kanal har gjort att Colin och Dennis istället går på skattjakt i den lilla trädgården, berättar sagor eller skapar en liten insektsfarm i en hink. Möjligheterna är oändliga även på ett sådant litet område och idag är det trädsbestigning som gällde. Reglerna är enkla: man knyter fast ett av de slitna och urblekta hopprepen runt magen och kastar den andra änden av repet över en gren som sitter så högt upp som man känner för att klättra. Den person som inte klättrar håller sedan fast i hopprepet medan den klättrande personen börjar gå uppför trädet. Händer är inte tillåtna.
”Titta på det här Dennis! Jag har bestigit ett träd!” ropar Colin energiskt från en gren högt uppe i den gamla eken. ”Den store Colin har bestigit världens högsta träd!” Dennis skrattar och ger Colin en beundrande blick när Colin smidigt hoppar ner från trädet och landar på fötterna. Det gör ont, riktigt ont, och Colin inser att han nog har gått lite långt i sina försök att imponera på sin redan imponerade lillebror, men gjort är gjort. Dennis skulle knappast bli imponerad om Colin rullar över på rygg och stönar av smärtan som dunkar i fötterna…
”Min tur! Min tur!” ropar Dennis upphetsat och rycker i långhopprepet som sitter hårt knutet runt Colins midja. Colin knyter fumlande upp knuten och skyndar sig sedan att knyta repet runt Dennis midja. Han hinner knappt räta på sig innan Dennis svingar hopprepet i en vid cirkel och hoppar samtidigt som han kastar repet mot trädet i ett försök att få repet att fastna så högt upp som möjligt. Den lilla gummiändan på hopprepet slår i trädstammen och studsar sedan tillbaka för att träffa Dennis rätt i pannan. Colin ser oroligt hur Dennis ögon blir vindögda och ofokuserade i några sekunder innan han börjar svinga repet i samma vida cirkel igen med ett brett, upphetsat leende.
”Uhm, Dennis, får jag göra det?” frågar Colin försiktigt och hoppas att Dennis inte ska bli stött. ”Då kommer repet säkert ännu högre upp!” Colin hinner knappt avsluta meningen innan hopprepet faktiskt går över en av de lägre grenarna och Dennis blir så exalterad att han hoppar upp och ner på stället.
”Såg du storebror Colin? Såg du?! Den gick över, såg du det?!” nästan skriker Dennis och Colin blir alldeles varm inombords av stolthet.
”Ja, jag såg! Du är jätteduktig Dennis! Om du var en cowboy skulle alla kossor springa iväg när de såg dig!” utbrister Colin nästan lika högt och nästan lika exalterat som Dennis.
”Wow…!” viskar Dennis med stora drömmande ögon. ”När jag blir stor ska jag bli en cowboy…” Colin skrattar och ger Dennis en hård kram trots att han vet att cowboys inte finns längre. Inte sånna som Dennis drömmer om i alla fall…

”Storebror Colin!!” Dennis hjärtskärande skrik får Colin att rycka till och han tappar nästan greppet om hopprepet i förskräckelsen.
”V-vad är det?” stammar han förskräckt och försöker fästa blicken på Dennis som är till hälften dold av grenar och lövverk.
”Fågeln rör sig inte, den bara ligger där!” ropar Dennis bedrövat. Fågel? Vilken fågel? Colin försöker förgäves förstå vad Dennis menar innan ett ljus går upp för honom.
”Kan du ta ner den så får jag se?” ber Colin och ställer sig på tå för att försöka få en titt på fågeln som även den är dold bakom lövverket. ”Håll den försiktigt, jag firar ner dig nu, okej?” Och med de orden låter Colin hopprepet glida genom händerna samtidigt som han håller ögonen på Dennis för att se att det går lagom långsamt.

Dennis har inte mer än snuddat vid marken förrän han rusar mot Colin med händerna kupade om en liten blåmes. Colin ser direkt att den är död och att den har varit det ett tag. Fjädrarna är ordentligt tilltufsade och såret över magen får Colin att undra hur fågeln över huvudtaget lyckades ta sig upp till säkerheten i trädet.
”Hjälp den”, ber Dennis och håller fram fågeln mot Colin som skakar på huvudet.
”Tyvärr Dennis, fågeln är död, den behöver ingen hjälp”, säger Colin och ser hur Dennis underläpp börjar darra okontrollerat. Åh nej!
”Hj-hjälp… den!” upprepar Dennis som skakar av snyftningar och håller den döda fågeln ännu närmare Colin som börjar inse att den där fågeln kommer att följa efter honom i resten av hans liv om han inte gör något snart.
”Okej, okej! Jag ska hjälpa den, men…” börjar Colin och tänker febrilt. ”Men jag kommer att behöva din hjälp”, avslutar han och kan inte hindra ett leende – han kan inte låta bli att känna sig duktig när han tänker på den geniala idé som hans huvud just har kommit på.
Dennis snyftningar avtar och han drar snörvlande in lite snor i näsan igen. ”Med… med vad?” hickar han fram och tittar med fuktiga ögon som inte riktigt kan dölja hans förväntan på Colin. Colin besvarar blicken med ett brett leende.
”Du får se”, säger han och rusar iväg.

Jättebra!

Toppenbra!!