Tvåmannaroll mellan mig och Corriiz

(Jaa)


Jag tittade mig omkring innan jag lät mina fötter åka ned i sjöns vatten. Jag blundade och log.
Vattnet var skönt lite kallt men det var skönt. Jag tittade mig omkring med öppna ögon innan jag dök i.

Jag gick in i stora huset och såg far stå och prata med en man som jag inte kände igen. Far såg mig och log stort när han såg bytet.
"Bra gjort, min son", sa han och dunkade mig i ryggen. "Lägg den där ute", tillade han utan att presentera mig för mannen som hade ett rött ärr som löpte nerför hans vänstra kind.
Jag gjorde som han sa och gick sen för att leta upp Alainne.

Mitt huvud stack upp ur vattnet, dom riktades mot en stor fisk. Fisken hoppade upp och ned
i vattnet. Jag betraktade den.

Jag letade runt husknuten men såg inte till Alainne på gården. Jag gick ut mot ängen där jag visste att hon skulle vara. På den där stenen som alltid var så varm på sommaren, speciellt nu när det var som varmast.
Jag såg henne sitta där och pilla på ett grässtrå.
Hon märkte att jag kom men vände inte på huvudet. Så jag satte mig ner bredvid henne.
"Hej", sa jag.
"Hej", svarade hon.
"Tänker du på rådjuret?" frågade jag.
Hon nickade och lutade sig mot mig. "Varför dödar du djur?" frågade hon efter en liten stund av tystnad.
"För att vi ska få något att äta. Folk behöver kött, och det finns inget annat sätt att fixa det på."
"Jag gillar det ändå inte", muttrade hon småsurt.
"Det behöver du inte göra", sa jag och log.

"Pappa, jag är hemma nu" Sa jag när jag klev in i mitt hus.
"Vad bra" Sa Elina, min mamma.
Jag gick in i mitt rum och satte mig i sängen och
började pilla på ett sår jag fått för
inte så länge sen. Det knackar på dörren
och min pappa kommer in.
Han ler mot mig och tar en korg och sedan ut.

Vi sitter tysta en stund tills jag känner att Alainne börjar peta på mig i sidan där hon vet att jag börjar skratta. Det gör jag nu också.
Jag vänder mig mot henne och håller fast henne. Jag kittlar henne och får inte nog av hennes ljusa klingande skratt.
"Sluta!" skriker hon och skrattar.
Jag slutar kittlar henne och håller fast henne.
"Ger du dig?" frågade jag med låg röst.
Hon skrattar fortfarande och flämtar:
"Ja", följt med ännu ett skratt när jag släpper henne.

Dörren öppnas utan att knacka och jag vet redan vem det är.
Min lillasyster Silja står och tittar på mig med sina vackra blå ögon.
"Hej" Säger hon och ler sitt fina leende.
Jag ler mot henne.
"Hej sötnos" Säger jag, hennes leende blir bredare.

Allt slutade med att vi låg i gräset och jag pillade lite med hennes hår. Min lillasyster Alainne. Jag skulle inte kunna leva utan henne. Hon betydde mitt allt.
"Ska vi gå tillbaka?" frågade jag med vänlig röst.

Silja satte sig bredvid mig.
"vad gör du?" frågade hon mig.

Alainne nickade och vi gick långsamt tillbaka.
"Såg du mannen som far pratade med?" frågade Alainne efter en stund med sin ljusa röst.
"Ja", svarade jag.
"Vet du vem det är? Far ville inte att jag skulle höra när de pratade."
"Jag har ingen aning, men det är säkert inget du måste oroa dig för", sa jag med ett leende. Ärligt talat var jag nyfiken jag också. Jag ville veta vem det var, och varför varken Alainne eller jag hade fått höra. Och mor som var utomhus, hade också säkert blivit utskickad. Men varför? Vad var så viktigt att inte ens mor fick höra det?