LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara döljde sin förvåning grundligt när hon hörde Daerons namn. Alatar? Han var ju en am magikerna, men detta var inte han, då måste ju han vara.....hans son eller något?
Men hon visar eller säger inget av detta utan bara nickar och ser på Elrond som fortsätter.
"I begynnelsen siddes det tjugo ringar. Nio till människorna, sju till dvärgarna och tre till alverna och så en till som smiddes åt Sauron. Den sista som ni vet är redan förstörd, men det finns nitton kvar, och mörkret har åter börjat röra på sig. Sauron växer sig starkare, samlar sina armeer."

Daeron lyssnade med växande misstänksamhet på Elrond. Varför talade han om ringarna? Daeron hade läst om dem, såklart, men han hade aldrig sett en.
Då Elrond tystnade hade Daeron en ond aning vad som skulle följa, men han tänkte inte hjälpa alven framåt.
"Vi behöver er hjälp. Sauron ser sig om efter ett likadant brödraskap som det som förstörde Härskarringen, men ni två kan klara det. Tamara är bland de skickligaste riddarna i Rohan, och Daeron är trots sina talanger okänd för Sauron. Ni måste hitta ringarna och förstöra dem."

Tamara blickar på Elrond och nickar, förvånad över hans ord. Det erkännandet hade hon aldrig fått förr, även om hon kunde tro att det var så. Hon slängde en blick på Daeron och undrade om han hade magi i sig, vilket han tekniskt sett borde ha.
"Så förra gången var det åtta personer på en ring och nu två personer på nitton? Och ni låter två människor, inte skickliga alver av ert eget ädla släkte?" sa hon undrande men väntade inte på svar eftersom hon inte trodde att han skulle svara.
"Men visst jag gör det." sa hon bara och de såg sen på Daeron.

Elrond svarade inte på Tamars ord, men nickade godkänande då hon anmälde att hon ville göra det. Daeron såg förvånat på henne. Varför? Han ville helst ge sig av; hur länge hade han inte försökt hålla sig utanför allt det här? Han önskade än en gång att han bara var en normal, ung pojke som kunde leva sitt liv utan att behöva ta något mer ansvar.
Men med deras blickar på sig kunde han dock inte slinka undan, och något han inte känt på länge vaknad ei hans bröst; en törstan för äventyr.
"Jag med", sade han slutligen och gömde en suck.

Elrond log åt Daerons anmälan och såg på dem båda. "Bra, ni ger er av tidigt imogonbitti, rum har ställts iordning till er. Och ni ska infinna er på middag ikväll. Jag hoppas att ni tar er ett bad och låter alverna göra er reresentabla, ni ska träffa de högsta alverna." sa han bara och försvann och Tamara höjde på ögonbrynen. Ni ska infinna er, vad trodde han att de var? Och vadå representabla. Betydde det någon vidrig klänning, så kunde han dra dit pepparn växer.

Daeron reste sig och såg mörkt efter Elrond. Göra dem representabla? Daeron hade inget imot ett bad och rena kläder, men han gillade inte högalvens sätt.
"Vi ses på kvällen", sade Daeron och bugade kort mot henne innan han följde efter en av de tysta alverna, som infunnit sig då Elrond gav sig av.
Eftermiddagen passerade lugnt: Daeron tog ett bad och fick nya kläder för middagen; en mörkblå tunika och en svart väst med nya, polerade stövlar.

Tamara nickade åt Daeron och följde med en kvinnlig alv till sitt rum. Hon tog ett bad och borstade sitt hår och hon blickade surt på klänningen som var framlagd.
Hon gillade inte klänningar, de fick henne att se så skör och försvarslös ut och hon kunde inte bära vapen någonstans.
Men hon drog sig på den utan protester och lät en alv snöra den bak i ryggen. Snörningen gick ända ner i ryggslutet och uringningen var större än hon någonsin haft i sitt liv. Ärmarna var tighta och vida fram. Färgen var ljusgrön och en ranka av gröna blad lades på hennes blonda lockar.
Visst var hon vacker, tänkte hon när hon betraktade sig själv. Men hon såg ut som en porslinsdocka, något man måste skydda och hon avskydde det.
Slutligen gick hon ner i matsalen ledsagad av en alv och möttes av Elron och andra alver i rummet.

Daeron kastade en sista blick på sin spegelbild och drog fingrarna genom håret, en vana han hade då han var frustrerad. Det sista han önskade var att spendera kvällen med alver.
Efter att ha gömt staven bakom ett av skäpen gick Daeron ut och följde sedan en alv till den stora, vackra salen där middagen skulle hållas. Elrond och flera andra ofattbart vackra alver stod med glas i handen och talade lågmält, men Daerons blick föll på den ända människan i rummet, som han knappt kände igen.
Tamara kunde tväla med alvkvinnorna i fråga om skönhet, men Daeron vände sin blick till Elrond då han presenterade honom för de andra alverna. Daeron kunde inte låta bli att märka de värderande blickar han fick, men ignorerade dem bäst han kunde och hälsade på dem på alviska.

Tamara log mot Daeron när han uppenbarade sig i rummet, han var stilig det var han verkligen. Han vände sig mot Elrond och alvkvinnorna försökte åter få hennes uppmärksamhet genom att fråga vilket vatten hon ansågs vara bäst att tvätta håret i. Tamara som verkligen inte bryr sig svarar sanningsenligt att hon brukar använda lite av varje.
Hon uppträder artigt och belevat, men hon gillar det inte. Det är männen som diskuterar det viktiga, Daeron som får prata med dem, bli insläppt i deras samtal. Medan hon få stå och diskutera triviala saker med kvinnorna som tydligen inte annses klara av något annat. Skulle hon bara följa med Daeron som något trevligt tidsfördriv eller? Medan han skulle få all ära. Hennes ögon sköt blixtrar då hon såg mot männen, hon hade försökt diskuterat med dem men blev bara behandlad som en dum liten gås.

Daeron lyssnade vagt på konversationen om var ringarna skulle kunna finnas, vad Sauron höll på med och om de mörka krafter han samlade runt sig. Han motstod lusten att skruva på sig och lät blicken vandra över till kvinnorna och Tamara. Hon såg irriterad ut, och Daeron drog lätt på munnen. Han ursäktade sig kvickt och gick över till henne.
"Jag tror att det är meningen att du ska hålla mig vid liv under den här färden", sade han lättsamt och ställde sig bredvid henne. Alvkvinnorna såg något förorättade ut, men Daeron kunde inte ha brytt sig mindre om deras känslor.
"Följer du med ut på terassen?" Maten hade ännu inte serverats, och Daeron fick gärna lite frisk luft.